Spider-Man 2: Superbit

Jag har ännu inte sett Spider-Man 2. Ja det är faktiskt sant tro det eller ej, av en rad mer eller mindre trovärdiga anledningar har det inte blivit någon visning genom hembion i casa de Fredrik. Jag skulle kunna skylla på för mycket jobb men i ärlighetens namn känns det mest lamt att ge sig på den ursäkten, en sann cineast tar sig tid helt enkelt i mitt protokoll. Men så såg jag häromdagen trailern för den kommande Spider-Man 3 (jag har en smygande känsla av att det knappast är den avslutande delen) och då kände jag hur skammens rodnad svepte in och täckte mig som en filt. Detta måste helt enkelt åtgärdas, i synnerhet med tanke på att jag fullkomligt älskade den första installationen i regi av Sam Raimi om Peter Parker och hans alter ego. Naturligtvis gällde det att införskaffa del 2 per omgående men vilken utgåva skulle få äran att matas ut i mitt hembiosystem? Valet föll direkt på den brittiska Superbit-versionen av filmen då jag verkligen ville ha ut maximalt gällande bild respektive ljud. Så nu har stunden äntligen kommit att återse fasadklättraren tillika nätsvingaren Spider-Man ta sig an en ny nemesis.  

 

Spider-Man 2 plockar upp historien ett par år efter de dramatiska händelserna i den första installationen om Peter Parkers (Tobey Maguire) alter ego Spindelmannen. Att påstå att saker och ting går Parkers väg vore att ljuga å det grövsta. Han börjar allt mer att förlora kontakten med sin ende riktige vän Harry Osborn (James Franco) som pyr av hat i tron om att det var den nätsvingande hjälten som hade ihjäl hans far. Samtidigt håller han dessutom på att låta sina drömmars flicka, Mary Jane Watson (Kirsten Dunst) att glida honom ur händerna då han är rädd för att hans alter ego i slutändan skall komma att bringa henne olycka. Som om detta inte vore nog fallerar Peters studier vid universitetet, trots att han är klassad som geni hjälper detta föga då man måste svinga mellan skyskraporna och rädda oskylda liv. Hans kära moster May (Rosemary Harris) håller på att förlora sin bostad då hon inte kan betala hyran och detsamma gäller Peter. Kort sagt är livet allt annat än en dans på rosor för vår stundtals ofrivillige hjälte som till råga på allt har gått och blivit impotent gällande hans superkrafter som tenderar att sluta fungera i de mest kritiska ögonblick. I ett desperat försök att rädda sina sjunkande betyg genomför Parker en intervju som anordnas av Harry med den briljante Dr Otto Octavius (Alfred Molina) som är på vippen att lösa världens energikris med hjälp av fusionskraft. Men naturligtvis går experimentet käpprätt åt skogen som sig bör och ur askan kliver plötsligt Dr Octopus vars agenda är att fortsätta arbetet med reaktorn, kosta vad det kosta vill. Men vill Peter Parker verkligen ikläda sig den rödblåa maskeringen och än en gång rädda dagen?

 

Många äro de som på fullaste allvar vågar sig på att frammana bedömningen att Spider-Man 2 är bättre än den första filmen. Inga små ord då jag fann del 1 vara inte bara den bästa serietidningsadaptionen utan ett av de bästa cineastiska verk jag beskådat. Kanske var det denna anledning som höll mig undan uppföljaren, att jag var rädd för att mina alldeles för hårt skruvade förväntningar inte på något sätt skulle kunna infrias. Men det räckte att beskåda dagens recensionsobjekt i ungefär fem minuter för att glömma av alla dessa farhågor och istället kom den sprudlande glädjen som ett brev på posten. Det kändes onekligen som att det knappt gått en vecka sedan jag såg den första filmen, så ruskigt bra har filmskaparna lyckats att följa upp det första verket. När jag läste att det inte var mindre än fyra stycken manusförfattare involverade i Spider-Man 2, ingen av dem hade dessutom jobbat med den första filmen, skall det erkännas att jag blev något skeptisk. Ju fler kockar desto sämre soppa brukar det heta men denna gång fallerar ordspråket å det grövsta. Skribenterna har verkligen lyckats att ta precis allt som var bra med den första filmen och göra små subtila förändringar eller snarare utvecklingar till det bättre. Nu när karaktärerna är presenterade kan man penetrera deras respektive psyke och lägga mer tid på deras inre resa vilket sker i denna uppföljare. Peter Parker drömmer om det liv som alla vi andra tar för givet och utanförskap är en nyckelfaktor i del 2 om Spindelmannen vilket gör denna film till en sådan rasande gripande historia att beskåda. Likt X-Men kan man med lätthet identifiera sig med dagens hjälte och de vardagsbekymmer som plågar honom; olycklig kärlek, problem med jobbet... här finns något som precis alla kan ta åt sig. Detta sagt är inte Spider-Man 2 en nattsvart historia, manusförfattarna har varit kloka att bibehålla den finurliga portionen humor som återfinns i den första filmen vilket gör att det blir en fin blandning att beskåda.

 

Vi återfinner Sam Raimi i regissörsstolen men denna gång har han en ”ny” fotograf vid sin sida, Bill Pope. Pope har enligt mig gjort ett fenomenalt arbete med såväl Raimis Army Of Darkness som bröderna Wachowskis Bound samt en liten trilogi vid namn Matrix så ni börjar kanske inse vilken rang Pope besitter. Tillsammans med Raimi skapas en värld för Spindelmannen och hans fiender som om möjligt är ännu mer visuellt slående än den första filmen. Raimi har utan tvekan en känsla för hur action skall se ut och vissa scener är nästan löjligt adrenalinhöjande vilket medför en hälsorisk för de svaghjärtade att beskåda Spider-Man 2 när vår regissör låter kameran följa med nätsvingaren mellan skyskraporna i New York. Men Raimi låter aldrig actionelementen ta överhanden vilket är ett mycket klokt drag, i grund och botten är detta fortfarande en själslig inre resa för en ung man som slåss med såväl yttre som inre demoner och att börja tulla på det konceptet vore ett ödesdigert misstag som regissören undviker snyggt och fackmannamässigt. Vad som inte imponerar fullt lika mycket på mig är specialeffekterna. Jag skrev i min recension om Spider-Man att CG-effekterna kändes genomarbetade. Jag misstänker att man gått och blivit betydligt mer kritisk tillika bortskämd bara under de senaste åren då de datorrenderade scener som förekommer i denna uppföljare inte känns helt stabila till utförandet och detta trots att filmen kammande hem en Oscar för just specialeffekterna. Hela tiden kommer jag att tänka på det numera klassiska ”grodhoppet” från Matrix Reloaded, Spindelmannens rörelsemönster och även andra inslag känns inte naturliga. Om detta är ett medvetet drag från filmskaparnas sida att bidra till en känsla av serietidning kommer till liv låter jag vara osagt.  

 

En av de största förändringarna jämfört med den första filmen sett till de tekniska aspekterna är utan tvekan att Sam Raimi i samråd med sin fotograf Bill Pope tog steget över från aspekten 1.85:1 till 2.40:1. Detta tycker jag personligen är ett välkommet drag då det skänker ett större djup till filmen plus att jag är nostalgisk av mig och gillar ”sorgebanden” till skillnad mot den amerikanska befolkningen. Som sagt så valde jag Superbit-utgåvan av den enkla anledningen att jag föredrar bra bild och ljud före en mängd extramaterial men jag blev faktiskt lite nervös när jag läste en del recensioner på Internet. Dessa skvallrade om att den amerikanska utgåvan inte alls höll den höga standard man kunde förvänta sig av en såpass modern DVD-produktion och att föga lite skilde Superbit från den ordinära versionen av filmen ifråga. Detta gällde naturligtvis R1 så hur står sig då denna R2UK Superbit på bildfronten? Uppriktigt sagt är jag något besviken över det som jag beskådade sett till de tekniska aspekterna. Den första Superbit-utgåvan led av en hel del bakgrundsbrus som var ganska påtaglig. I denna uppföljare finns det fortfarande en del av den varan även om bilden lugnat ned sig något till karaktären. Färgpaletten känns mer naturtrogen än föregångaren men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att det borde finnas mer att hämta, i synnerhet efter den lysande transfern för Bad Boys II. Skärpan är klart godkänd men inte referensstandard, dessutom blottar Edge Enhancement sitt fula tryne i tid och otid. Till råga på allt känns bilden stundtals sönderfrät vilket syns i ljusa partier. Visst är bilden över medel men jag hade ändå förväntat mig mer.

 

Den del som enligt andra skribenter klarade sig bättre var ljudsektionen med ett DTS som skiljer denna utgåva från andra. Som ett fan av ovan nämnda ”ljudleverantör” såg jag därför fram emot ett väl genomarbetat spår, när allt kommer omkring så nominerades trots allt filmen till två Oscar för Bästa Ljudeffekter samt Bästa Ljud vilket inte säger lite. Och det är bara till att konstatera att upplevelsen i casa de Fredrik inte var någon besvikelse på ljudfronten. Detta är rent ut sagt en helvetiskt upplyftande sensation och har man bara ett någorlunda väl kalibrerat system kommer det att pinkas honung i land och rike vid beskådan av Spider-Man 2. Den dynamik som skapas mellan samtliga kanaler är utan tvekan svårslagen och definierbar då man är så uppslukad i händelsernas centrum att det är svårt att göra kritiska observationer om kanalseparation eller karaktärsdrag gällande subwoofern. Men om man skall till att försöka bena ut hyllningssången är det bara till att konstatera att separationen som sagt är dynamisk så det räcker och blir över med en dialog som är kristallklart representerad i centerhögtalaren utan minsta störningssyndrom. De bakre regionerna av anläggningen används med kirurgisk precision vilket inte direkt kan appliceras på subwoofern men vad gör det när grannarna ringer på min dörrklocka i rent raseri över att huset håller på att demoleras till grunden?

 

Återigen är det bara till att proklamera det vid detta lag självklara och det är att när det gäller de brittiska Superbit-utgåvorna finns det absolut ingenting att hämta i form av extramaterial, jag har dock förstått att det som återfinns på princip vilken region som faller dig i smaken är av mycket god kvalité.

 

Jag kan i ärlighetens namn inte ge någon direkt förklaring till varför jag inte sett Spider-Man 2 förrän nu men jag är så evigt tacksam att jag fick tummen ur och gjorde slag i saken. Från filmskaparnas sida har man lyckats att förvalta arvet från den första filmen ner till minsta nyans och återigen är det bara till att lyfta på hatten åt Sam Raimi, Bill Pope och det övriga teamet som alla har gjort ett kanonjobb med denna uppföljare. Nästan alla då det enda som drar ner betyget från absolut fullpott är specialeffekterna men jag misstänker att detta är en mycket subjektiv smaksak. Denna brittiska Superbit-utgåva imponerar delvis, inte när det gäller bilden men ljudet kompenserar detta mer än väl. Nu trånar jag efter Spider-Man 3 som har biopremiär i maj 2007. Vilken utgåva kommer jag att skaffa när filmen släpps på DVD? Gissa tre gånger.