Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Som registrerad användare på MinHembio kan du utnyttja många funktioner som du annars inte har tillgång till:

  • Skapa ett galleri och filmsamling
  • Skriva inlägg i forumet
  • Skapa prisbevakningar på Prisjakt
  • Annonsera gratis på Marknaden.
  • Ge omdömen på produkter och butiker

 Klicka här för att bli medlem.

Användarnamn  
Lösenord  
     
     
 
 Glömt ditt lösenord?
Klicka här
 

Heist - Sista Stöten

Skriven av: Fredrik  |  Datum: 2006-10-11  |  4701 besökare

Inledning

 

Jag minns såväl första, och fram tills nu enda, gången jag såg det cineastiska verket Heist i regi av David Mamet. Det var ett antal år sedan nu, närmare bestämt 2001. Då saknade jag den breda repertoar som man nu tacksamt nog besitter men som sagt denna saknades när ett styck cineast glad i hågen knallade in hos den lokala filmuthyraren och lånade hem ett rykande färskt exemplar av dagens recensionsobjekt. Efter 105 minuter hade min käke gått i lås av alla gäspningar som drabbade mig i soffan, ögonlocken kändes betydligt tyngre än innan filmen rullade igång på dumburken. Så mycket hype, så goda recensioner som hade haglat över verket och kvar hade jag bara en gruvlig besvikelse av att förmodligen missat storheten i en kreation som jag inte kunde koppla greppet om vilket enbart kändes frustrerande. Så ovan nämnda film lämnades tillbaka samma kväll med en smäll på disken och sedan var det inte mer med den saken. 2006. En luttrad recensent sitter och dagdrömmer framför ett styck laptop om svunna tider när minnet sköljer över honom som en våg från ett stormigt hav. Han skrattar gott åt sin egen oskuldsfullhet, surfar in på en av sina favoritsiter och beställer hem ett exemplar av Heist, bara för att reta sitt forna jag samt göra ett nytt försök. Sa någon att vederbörande är tjuskallig? Helt rätt observerat.

 

Filmen

 

Filmen öppnar upp med, hör och häpna, ett rån mot en lokal juvelerare. Joe Moore (Gene Hackman) har tillsammans med sina kumpaner Bobby Blane (Delroy Lindo), Don Pincus (Ricky Jay) samt hustrun Fran (Rebecca Pidgeon) planerat stöten mer än lovligt länge och allt verkar till en början klaffa ner till minsta sekund. Men sedan går saker och ting naturligtvis snett då Joe blir identifierad av en övervakningskamera men plundringen av butiken fortskrider enligt planerna. Ett litet skutt framåt i tiden och vi finner vår man sittandes i sitt kontor nere i marinan svarvandes på ett metallstycke till en båtmotor, Joes fasad är just att bygga lyxbåtar till knösar med för mycket pengar, pengar som Joe mer än gärna stoppar i sin egen ficka. Men detta tillhör det förflutna, han skall nu på ålderns höst dra sig tillbaka från gamet tillsammans med Fran och segla de sju haven i Västindien. But it ain´t over until the fat lady sings. Joes hälare, Mickey Bergman (Danny De Vito) utpressar vår protagonist på sin del av bytet mot att han gör ett sista rån, Stöten med stort S. För att försäkra sig om att saker och ting går Bergmans väg kastar han in sin redigt sliskige brorson Jimmy Silk (Sam Rockwell) och härifrån kan saker och ting bara gå åt ett håll… eller?


 

Egentligen är det ganska lustigt hur cineastiska verk ”krockar” med sina konkurrenter inom samma genre till råga på allt. 2001 såg vi inte en utan två större filmer om den stora stöten: The Score samt Heist – Sista Stöten. Vi har två äldre tjuvar som är experter inom sitt gebit, en vacker tillika betydligt yngre flickvän, en hälare som inte är helt pålitlig och så vidare att man undrar stilla om Mamet och manusförfattarna till The Score satt i samma arbetsrum när de jobbade på de respektive projekten. Så lika till storyn ändå kunde det inte vara ett större avstånd dem emellan sett till berättarspråk och karaktärsporträtt. Mannen bakom dagens projekt är David Mamet och för många är han nog mest känd för att ha plitat ner storyn till den extremt coola filmen Ronin. Men Mamet är enligt mig mycket mer än bara delvis upphovsman till ovan nämnda verk, på hans meritlista som manusförfattare finner vi bland andra Glengarry Glenn Ross, Hoffa, Wag The Dog, Hannibal samt hans senaste och klart underskattade verk Spartan. Så det vore inte att ljuga om jag kommer med påståendet att detta är en av de riktigt stora elefanterna i Hollywood. Vad som enligt mig kännetecknar verk signerade Mamet är att han har en nästan läskig känsla för hur just coolhet skall gestaltas. Det vilar ofta en kylig atmosfär i hans miljöer och karaktärer som går att förnimma i biosoffan, eller som Pincus säger om Joe: my motherfucker is so cool, when he goes to bed sheep count him. Behöver jag skriva mer, trodde inte det. Detta sigill går att finna i nästan samtliga av Mamets verk och Heist är inget undantag på den fronten. Vi har alltså att göra med en film som är kall likt en frysbox med en story som man i åskådarsätet tror sig ha greppet om men detta kunde inte vara längre från sanningen.


 

Till skillnad mot till exempel nämnda The Score finns här en betydligt mer invecklad karaktärsstudie. Våra huvudpersoner är långt ifrån lika endimensionella som de är i konkurrenten från samma år. Missförstå mig nu inte, jag menar inte på något vis att det är dåliga rollprestationer i The Score, i själva verket var det just dessa som lyfte den filmen från nivån medelmåtta. Men i Heist får man inte i närheten lika mycket serverat på silverfat och likt Spartan hålls hjärnkontoret igång på ett helt annat sätt när det gäller Mamets cineastiska verk. Det är utan tvekan skådespelarregi som är hans främsta vapen när det gäller att göra realitet av all den kaxighet och persona som fullkomligt pyr ur manuset och med rätt ensemble kan Mamet komma precis hur långt som helst med sina verk. Tur är väl då att ett par andra riktigt stora elefanter hur Hollywoods skådespelarelit valde att nappa på betet Heist när det begav sig 2001. Gene Hackman är en personlig favorit i casa de Fredrik, han gör mig ytterst sällan besviken och hans prestation i Heist är inget undantag. Gammal är onekligen äldst vilket Hackman bevisar genom sin tolkning av Joe Moore; en ärrad veteran som ingen sätter sig på. De övriga i ensemblen backar väl upp denne "gigant bland giganter" för att citera ur Nile City men i mina subjektiva ögon är detta Hackmans show rakt av.

 

Bilden

 

Heist presenteras genom denna svenska utgåva av filmen i formatet 1.85:1 och är anamorfisk. Jag förväntade mig av någon anledning ingen märkvärdigt gällande denna transfer till DVD, kan så vara att det rör sig om en relativt ”gammal” DVD-produktion men ändå. Det är därför extra tacksamt att kunna konstatera att mina fördomar onekligen kom på skam denna gång då den svenska versionen av Heist håller förvånansvärt god standard med en del skönhetsfläckar förstås. Spektrumet känns inte direkt urvattnat men vissa scener förefaller vara lite andefattiga i tonen men inga spår av blödningar kunde skönjas, överlag lutar färgskalan åt det något gråa hållet. Skärpan är faktiskt det kapitel som imponerar mest på mig då vissa scener med lätthet kan konkurrera med betydligt modernare produktioner. Svärtan är dock inte 100 % med i matchen då den tenderar att luta åt grått mer än svart stundtals. Men detta åt sidan är jag fortfarande mer än nöjd med vad denna transfer till DVD presterar.

 

Ljudet

 

Ett engelskt Dolby Digital 5.1 återfinns för återgivning av filmens soundtrack. Jag trodde att det skulle bli en lugn liten historia, en centralt driven berättelse som lägger fokuseringen på dialogen. Detta är också fallet med Heist rent ljudmässigt men det betyder inte att de övriga kanalerna i ljudbubblan går lottlösa denna gång. I filmens inledande sekvens sker en explosion och jag höll bokstavligt att göra i byxan på grund av det tryck som pumpades ur subwoofern. Den är sedan med och levererar väl avvägt material utan att på något sätt bli brötig till karaktären. På tal om dialogen så ligger den väl avvägd i centerhögtalaren utan synkproblem eller brus så ingen textning behövdes slås på i casa de Fredrik under visning av filmen. Likt bildsektionen är jag positivt överraskad av den ljudbubbla som byggs upp och betyget blir därefter.  

 

Extra

 

Borta är de gamla snap-cases, nu är det keep-cases som gäller även för äldre titlar signerade Warner Bros vilket man som samlare naturligtvis tackar och bockar för. Något som jag inte böjer mig ner för är sektionen med extramaterial som består av en trailer. Ja just det, biografier återfinns även, som om detta skulle göra min dag mer solig.

 

Sammanfattning

 

Så vem vinner i kampen mellan The Score och Heist? Svaret är den senare utan några som helst tvivel eller reservationer från min sida. Mamets regi tillika manus är så ofantligt mycket mer komplicerat tillika lockande än Frank ”jag har min hand i häcken på en gummidocka” Oz att det egentligen är orättvist att ens jämföra verken emellan, även om de till papperet bär extremt många likheter så slutar dessa just på papperet vilket bevisas när Mamet rullar igång med sin stabila personregi samt ett manus som ger ordet cool ett nytt ansikte.


Betyg
Filmen
Bilden
Ljudet
Extra
Totalt

Mer om Heist
Allmän produktfakta
 Här finner du egenskaperna hos produkten. Ifall du anser att något är fel kan du, om du är inloggad, redigera dessa på produktens Prisjaktsida.
 

Allmänt

Samlingsbox med flera filmer/TV-serier Nej
Antal skivor 1 st
Filmkategori Action Drama Thriller Kriminalitet
Region 2
Rek. åldersgräns 15 år
Speltid 105 min
Textning Ja
Språk (texting) Svenska Engelska Engelska (för hörselskadade) Norska Finska Danska Holländska Isländska Portugisiska Italienska
Utgivningsland Storbritannien (UK)

Bildegenskaper

3D-version Nej
Anamorfisk bild Ja
Bildformat 1.85:1
Videoformat PAL

Dekodrar

Ljudformat Dolby Digital 5.1

Design

Exklusiv utgåva (samlarutgåva/limiterad) Nej

Övrigt

Premiärår 2001
Prisjakt © 2000 - 2020 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.