Resident Evil: Apocalypse

Ok jag erkänner att jag fann Resident Evil roande på sina ställen. There, I said it. Eller skrev det snarare men vem är petig? Redan när eftertexterna rullade upp tänkte jag i mitt stilla sinne: när kommer uppföljaren? För lika glasklart som att det i år inte blir någon NHL-säsong lika klart var det att filmen Resident Evil skulle få en uppföljare. Pengakon skall mjölkas tills den säckar ihop. Mycket riktigt, snart började rykten göra gällande att det faktiskt var en uppföljare på gång i horisonten, något som gjorde mig högst illa till mods. För det första är jag inget större fan av uppföljare då majoriteten tenderar att vara sämre än sina ursprungskällor. Då Resident Evil är långt ifrån en bra film kunde jag bara fasa över hur dålig en uppföljare skulle kunna bli, pessimist som man är. För det andra rös jag vid tanken på att Paul Anderson (ja han är mitt nya hatobjekt) skulle vara delaktig i projektet. Efter att ha sett Alien Versus Predator vill jag bannlysa honom från allt som har med film att göra. Jösses det blev en synnerligen bitter början på denna recension. Låt oss ta en närmare titt på filmen för att se om jag får mina åsikter på skam eller ej.




Alla som har sett den första installationen i historien om Resident Evil vet mycket väl att slutet helt uppenbart skrek uppföljare. Alice (Milla Jovovich) vaknar upp i ett laboratorium chockad och fullsprängd med kanyler. Det uppdagar sig snart för henne att hela Racoon City har tagits över av zombies och andra otäcka varelser. Umbrella Corporation som stod bakom T-viruset, det som orsakade all kalabalik i den första filmen, fattade det smarta beslutet att öppna upp The Hive ”för att undersöka vad som egentligen skedde” som en ledare uttalar sig om saken. Bad mistake. Genom att öppna Pandoras ask sprids viruset som en löpeld genom staden vilket orsakar dess invånare att förvandlas till köttätande zombies. I ett desperat försök att ta kontroll över situationen försätter Umbrella Corporation hela staden i karantän; ingen kommer in och ingen kommer heller ut för den delen. En handfull elitsoldater och Alice måste nu kämpa sig igenom Racoon City för att överleva horderna av monster.



Resident Evil: Apocalypse kan med fördel studeras av blivande regissörer, recensenter och annat filmfolk i hur man inte skall göra en uppföljare. För detta mina vänner är så beklämmande dåligt att jag inte riktigt vet vart jag skall börja min sågning. Vi kan ta vår vän Paul Anderson för skojs skull. Några högre makter inom drömfabriken på andra sidan Atlanten ansåg att Mr Anderson inte skulle sitta i regissörsstolen inför denna uppföljare utan hållas i ett koppel skrivandes manus istället. Vilken dynga han har kokat ihop, jag är utan tvivel helt övertygad om att min yngre syster, som inte är ett uns intresserad av vare sig film eller TV-spel heller för den delen, skulle kunna skapa ett mer trovärdigt och framför allt intressant manus. Förvisso har Anderson denna gång valt att följa TV-spelen mer troget då risken var överhängande att ingen skulle se denna smörja om inte den trogna skaran fans som lirat serien Resident Evil på sina maskiner i hemmets hetsigare vrår. Men det hjälper föga då manuset är så sprängfyllt med klichéer, hål stora för hangarfartyg att passera igenom och andra missar att jag faktiskt på fullt allvar börjar undra om det inte är läge för Anderson att ta sig en allvarlig funderare över sitt karriärsval.



Men är det något som är än värre än manuset är det regin. På den punkten framstår Anderson som rena geniet i jämförelse med Alexander Witt. Witt är en erfaren second unit-regissör men med denna debut som kapten bakom rodret sänker han snarare skutan än för den säkert i hamn. Vissa av scener är så dåligt filmade att de blir ofrivilligt komiska. Klippningen är furiös och får mig att bli lätt åksjuk på kuppen, detta för att dölja det faktum att koreografin är löjeväckande. Anderson hade åtminstone sinne för det rent visuella, något som Witt totalt saknar. Nej detta mina vänner är en ren skitfilm för att vara något plump, jag kan inte tycka detta är bra hur mycket jag än försöker för det luktar rent ut sagt B-film med en för stor budget vilket är synd.



Av någon outgrundlig anledning medföljer det såväl en widescreen som fullframe-version av filmen på skiva ett, något som känns ganska onödigt. Det tar bara upp plats på skivan enligt mig men det kanske sitter folk på 4:3-apparater som jublar åt detta beslut. Nåja låt oss ta en närmare granskning av bilden som sådan. Columbia bjuder här på en högst delad bildupplevelse. Färgskalan är rik och vibrerande utan tendenser till blödningar och det syns inga spår av smuts tack och lov. Men det finns baksidor med. För det första förekommer det tyvärr en hel del Edge Enhancement som inte går att blunda för framför allt i filmens början blir det allt för påtagligt. För det andra lider filmen av en hel del komprimeringsartefakter som syns extremt väl i mörka partier. Jag tycker personligen att man skulle skippat 4:3-versionen av filmen och lagt krutet på widescreen-versionen istället. Kanske kan bilden förbättras till en eventuell Superbit-utgåva men det får tiden utvisa.



Vi bjuds på ett Dolby Digital 5.1-spår som redan från första stund vill visa att det är att räkna med. Seperationen mellan de olika kanalerna håller mycket god standard vilket inbjuder till en högst trevlig ljudupplevelse. Dialogen ligger väl placerad i centerhögtalaren och trots att det förekommer en hel del omgivningsljud tappar den aldrig fokusering. Surround-högtalarna är nästan konstant med i matchen och basen, om än något ojämn, levererar helt klart njutbara tongångar.



Filmen levereras i ett keep-case som har ett transparent slip-case som kostym, precis samma lösning som vi ser hos Underworld: Unrated Edition. Detta är en 2 Disc Edition som är ganska matad med extramaterial. Ser vi till skiva nummer ett finner vi inte mindre än tre kommentatorspår. På det första medverkar regissören Alexander Witt samt producenterna Jeremy Bolt och Robert Kulzer. Detta är ett av de absolut mest trista spår jag lyssnat till, det hela förvandlas efter ett kortare tag till en ren orgie i gud vad bra vi var och vad kul vi hade. Snälla säg något med mer substans eller säg inget alls. Nej det mest matnyttiga spåret är det tredje där Paul Anderson och Jeremy Bolt (igen) medverkar. Detta spår har helt klart mest substans av de tre med intressant information om skapandet av Resident Evil: Apocalypse.



Vänder vi blicken mot den andra skivan finner vi följade: en Making Of-dokumentär med titeln Game Over: Resident Evil Reanimated. Detta är en ganska heltäckande liten dokumentär på nästan 50 minuters längd som tar upp det mesta man inte visste man behövde veta om skapandet av Resident Evil: Apocalypse. Game Babes tar en närmare titt på filmens hjältinnor och deras förlagor från TV-spelen. Ett gäng deleted scenes finns att tillgå samt ett antal kortare samt mindre intressanta featurettes. Avslutningsvis finner vi bloopers i Outtakes, om dessa är roliga eller ej låter jag dig avgöra.

Anderson gjorde sin egen version av TV-spelet, något som jag i efterhand inser var ett smart val efter att ha beskådat Resident Evil: Apocalypse. Det går inte att konvertera TV-spel till film rätt av, denna lärdom tycker man Hollywood borde lärt sig vid detta lag men det går på samma nit om och om igen. Witts försök att föra vidare historien om Resident Evil gör ett ordentligt magplask och jag har svårt att rekommendera denna film ens till hardcore fans av TV-spelen. Det värsta av allt är att en tredje film är planerad att börja filmas. Gud vare med oss cineaster.