Desperado: Superbit

I mitten av 90-talet skedde det något av ett paradigmskifte i drömfabriken på andra sidan vattenpölen. Två ungtuppar klev in på arenan filmkreatörer och skapade varsitt verk som för alltid skulle komma att befästa deras position bland de stora elefanterna. De var kaxiga, fyllda med attityd och framförallt en brinnande passion för allt som härrörda begreppet film. En hade tidigare jobbat i en videobutik och gjort sig känd för att vara en mänsklig citatmaskin, den andre blev hänförd av Carpenters Escape From New York och bestämde sig helt sonika för att bli regissör. Dessa båda herrar lystrar till namnen Quentin Tarantino samt Robert Rodriguez, den senare står på agendan för dagens recensionsobjekt nämligen Desperado. Jag minns såväl när jag beskådade detta verk i nådens år 1995, det var i slutet av solvarvet och höstlöven var inte många till antalet på träden. In i salongen kliver en hungrande cineast med lite vetskap om verket som skall betraktas annat än att det har rönt stora framgångar på Stockholms Filmfestival. Efter avslutad visning var jag tvungen att böja mig ner och plocka upp hakan från golvet, den hade tydligen ramlat av i all upphetsning. Nu har det passerat över tio år och jag känner ett sug efter att plocka upp gitarrfodralet med oändligt innehåll så låt oss utan vidare dröjsmål granska Superbit-utgåvan av filmen ifråga.

 

I själva verket skulle jag likaväl kunna skriva en recension om Robert Rodriguez film El Mariachi då man med lätthet skulle kunna klassa Desperado som en remake fast med något större budget. Nåja, filmen öppnar upp med en sjaskig sylta någonstans i Mexiko. In i bilden kliver Steve Buscemi och beställer en pissljummen öl. Sedan börjar han sin monolog om hur han precis har överlevt en av de värsta slakterna av skumrask i historien. Han förtäljer berättelsen om en främling som klev in i saloonen, en jätte med händer som ladugårdsdörrar och som hela tiden vandrade i en skugga. Giganten fortskrider sedan med att demolera hela puben och har ihjäl precis alla i jakt på information efter den fruktade gangstern Bucho (Joaquim de Almeida). Denna lilla godnattsaga skrämmer skiten ur klientelet på baren där Buscemi trissar upp deras puls och de förstår att tornadon vid namn El Mariachi (Antonio Banderas) är på väg in till byhålan med ett mål i siktet: hämnd på Bucho för att han tog livet av vår gitarrists älskade och på köpet satte en kula i handen på honom. Ve den stackare som ställer sig i vägen för denne hämnare klädd i svart och med ett gitarrfodral som innehåller mer än bara en gura.

 

Säga vad man vill om filmen Desperado men man kan inte förneka den insats som Robert Rodriguez lägger ner i sitt projekt. Han regisserar, skriver manus, producerar, redigerar samt har ett finger med i såväl fotot som soundtracket. Det är denna skaparglädje, denna nästan naiva inställning till att precis allt är möjligt som smittar av sig på hela produktionen och man kan nästan förnimma känslan av barnslig glädje i biosalongen vid beskådan av dagens recensionsobjekt. Som med så många andra cineastiska verk fungerar Desperado mer än väl som skiljelinje då vissa individer stör sig på sådana ting som att gitarrfodralet verkar innehålla oändligt med arsenal och att man inte byter magasin i rätt tid etcetera. Jag tycker synd om dessa människor då de missar något riktigt stort sett till underhållningsvärde. Med en budget på blygsamma sju miljoner dollar har Rodriguez kramat ur precis varenda nyans och droppe som bara är möjligt och skapat en film som ser ut och låter ungefär tio gånger sin budget och detta skall han ha all heder för i mitt protokoll. Det är inte manuset som är Desperados starkaste sida skall det dock klargöras innan fortsatt redogörelse. Historien om El Mariachis resa efter hämnd har vi som tidigare nämnts i recensioner sett otal gånger förr och så till vida är det inget nytt under solen som Robert Rodriguez erbjuder åskådaren i form av manusförfattare, i varje fall inte om man enbart ser till filmens grundsten till story. Men denna kryddas av het salsa i form av färgstarka karaktärer som utrustats med en dialog som kan sätta eld på den vita duken vilket resulterar i att anrättningen Desperado verkligen kittlar sinnena trots allt.

 

Nej det är utförandet av historien som är Rodriguez främsta vapen i jakten på Bucho. Likt John Woo under sina glansdagar fyller vår amerikan rutan med så snyggt koreograferat übervåld att man inte kan annat än kapitulera åt den uppfinningsrikedom som vår regissör visar upp med ett brett leende på läpparna, jag kan tänka mig att han hade ganska kul bakom kameran när denna film skapades. Men samtidigt blir det ganska uppenbart att Rodriguez har svårt att koppla samman storyn med våldet till en röd sammanhängande tråd att nysta i. Det fungerar i filmens början då jakten på Bucho hålls på en ganska ”blygsam” skala sett ur karaktären El Mariachis perspektiv. Men allt eftersom vendettan eskalerar och vapenarsenalen blir grövre och grövre förlorar filmen lite av sin magi och förvandlas till slut till en stiliserad uppvisning i koreografins ädla konst. Å andra sidan kan man med lätthet diskutera huruvida nämnda John Woos Hard Boiled eller för den delen The Killer inte genomgår samma transformation så jag förlåter faktiskt Rodriguez för att manuset inte håller hela vägen fram. Om vi tar och särskådar skådespelarna ett slag kan vi konstatera att samtliga gör ett mycket gott jobb i mitt protokoll även om de tilldelats ganska stereotypa karaktärer att gestalta milt uttryckt. Antonio Banderas, alla kvinnors latinofavorit, var inget stort hushållsnamn i nådens år 1995 då det begav sig för Desperado. Man kan utan minsta tvivel konstatera att likt Tarantino har Rodriguez skjutit ett antal relativt okända aktörer till den stora stjärnhimmelen bland andra Banderas genom sin roll som El Mariachi. Salma Hayek var även hon ett oskrivet blad i Amerika men gick och blev sexikon för miljontals i land och rike. Man kan väl i ärlighetens namn säga att ingen av deras respektive roller är i mitt protokoll de mest krävande: Banderas behöver kisa hårt och hantera skjutjärn medan fröken Hayek putar med läpparna och innehar sängkammarblick men de båda gör det på ett sådant snyggt sätt att man efter en stund glömmer av deras stereotypa bakgrund.  

 

Denna Superbit-utgåva av Desperado presenterar filmen i sitt originalutförande vilket innebär 1.85:1 som är anamorfisk. För att vara en titel med benämningen Superbit måste jag tyvärr konstatera att bildsektionen är ungefär lika dassig som barerna där El Mariachi sopar rent hus. Det första som man noterar är att det förekommer ganska kraftiga mängder spår av smuts och repor i ursprungsmaterialet. Detta kan jag i och för sig acceptera då det rör sig om en såpass ”gammal” film som Desperado trots allt är. Men denna utgåva dras av betydligt fler problem än bara några skönhetsfläckar. I filmens inledande sekvenser kan man skönja en myriad av bakgrundsbrus som irriterar det kritiska ögat mer än lovligt. Spektrumet är en annan femma då det tenderar att ”pulsera” i vissa scener där färgskalan lever ett eget liv medan andra förefaller naturtrogna i tonen. Skärpan är av medelgod standard utan att på något sätt briljera vilket även kan appliceras på svärtan som inte är den mörkaste i tonen. Nu låter detta som sju sorger och åtta bedrövelser gällande bildsektionen men så är inte fallet, jag skulle nog påstå att överlag håller bilden medelstandard jämfört med en mängd andra produktioner på marknaden.

 

Som sig bör serveras vi såväl Dolby Digital som DTS 5.1 tack vare denna Superbit-utgåva och naturligtvis spände jag öronen till max. Dolby Digital klockar in på 448 Kbps medan DTS ståtar med 768 Kbps och denna skillnad hörs mina vänner genom ett ord: dynamik. Ljudet blir desto luftigare och får mer rymd med DTS än Dolby Digital. Detta sagt är det inte tal om något referensspår som erbjuds åhöraren. Det är svårt att sätta fingret på vad men överlag uppfattade jag ljudbubblan som något... grumlig till karaktären. Det känns som man har applicerat ett täckande filter på mina högtalare. Dialogen är inte så kristallklar som man önskar och separationen mellan kanalerna är inte heller på topp. Surroundhögtalarna används sparsmakat och naturligtvis framför allt mest i de tyngsta actionscenerna. Subwoofern mullrar på bra och minsta pistolskott låter som ett mindre oväder, precis som sig bör med denna typ av film.

 

Sorry boys and girls men detta är som sagt en Superbit vi talar om och ni vet vad det betyder? Just det inget extramaterial att botanisera i här inte. Filmen som sådan levereras i det numera klassiska gråa keep-caset med ett mycket snyggt omslag sånär som på åldersloggan som förstör helhetsintrycket. Inuti fodralet finner vi ett häfte som skvallrar om filmens kapitelindelning.

 

Det är fortfarande svårt att tro på det faktum att Desperados budget låg på blygsamma sju miljoner dollar när filmens känns så ofantligt mycket dyrare. Detta bottnar enligt mig i ett synnerligen gott hantverk signerat mångsysslaren Robert Rodriguez som med detta cineastiska verk slog igenom med dunder & brak vilket han förtjänade mer än väl. Hela verket fullkomligt osar coolhet och det är precis vad man skall ta den för: med en klackspark. Superbit-utgåvan som sådan imponerar föga på bildfronten men kompenserar detta med ett härligt DTS-spår, sedan om detta är den ”ultimata” versionen av filmen eller inte låter jag vara osagt trots min favorisering av Superbit.