Romeo Is Bleeding

Det är en kall, kall lördag förmiddag i mars månad. Med sina klor håller vintern ett stadigt grepp om Göteborg. Ur mina högtalare strömmar Chet Bakers melankoliska jazz, trumpeten håller ett solitt tag om min uppmärksamhet. Medan jag sitter i favoritfåtöljen och lyssnar kan jag inte hjälpa att begrunda över om saker och ting kanske var bättre förr, på den gamla goda tiden som pensionärerna skulle kalla det. Filmintresserad som man är börjar hjärnan att tänka tillbaka på en genre som idag känns långt ifrån levande: film noir. För alla som inte är bekanta med film noir följer här ett kort utdrag från det allvetande Internet;



“Film noir (literally 'black film or cinema') was coined by French film critics (first by Frank Nino in 1946) who noticed the trend of how 'dark' and black the looks and themes were of many American crime and detective films released in France following the war. It was a style of black and white American films that first evolved in the 1940s, became prominent in the post-war era, and lasted in a classic ‘Golden Age’ period until about 1960 (marked by Orson Welles). Strictly speaking, however, film noir is not a genre, but rather the mood, style, point-of-view, or tone of a film.”

Med detta avklarat kan vi nu kasta oss över dagens recension som handlar om något så uppfriskande som en modern noir, Romeo Is Bleeding.


I ett ödsligt café någonstans i Arizona berättar en man historien om Jack Grimaldi, snuten som hade allt men fick för mycket. Gary Oldman spelar denne Jack Grimaldi, en mordutredare sedan ett antal år tillbaka. Jack är en romantiker, en man med stora visioner som vill få ut det mesta av livets sötma vilket ter sig något komplicerat då man är en lågavlönad rättvisans tjänare. Han bestämmer sig därför för att börja sälja information till maffian i utbyte mot feta kuvert med pengar i. Livet ter sig ljust ut för vår korrumperade polis då han har plåtkoll på tillvaron; en trogen fru vid sin sida, en flickvän vid sidan av äktenskapet och en stadig inkomst av likvida medel från maffian. Men snart kommer denna tillvaro att rasa samman då romantikern Jack faller hopplöst för den ryska yrkesmördaren Mona Demarkov (Lena Olin), en kvinna som mer än gärna lurar ner vår polis i fördärvet.



Romeo Is Bleeding är något så uppfriskande som en film noir anpassad för den moderna tiden vilket är klart uppskattat från min sida. Den följer verkligen mallen för denna stil av filmskapande ner till minsta beståndsdel. Vi har den hårdkokte snuten som briljant spelas av Gary Oldman. Med smeknamnet Romeo för sina talanger bland det kvinnliga könet är det så självklart att han kommer att råka illa ut när hans vägar korsas med den obligatoriska femme fatale i form av Mona. Det kunde lika gärna ha varit Humphrey Bogart som vandrar runt i mörka miljöer och rör sig bland karaktärer som milt sagt kan uppfattas som något ljusskygga i sin framtoning. Samtidigt förvandlas vår hjälte till något av tragisk figur, en Gollum vars enda syfta i livet blir att mata det hål med pengar som han har i bakgården. ”He didn’t care about the dead cops; he didn’t care about Mona Demarkov. All he cared about was feeding the hole”.



Men Romeo Is Bleeding är som sagt en modern film noir vilket är klart trevligt att beskåda. Samtidigt blir den nästan en ofrivillig parodi på stilen med sitt soundtrack av jazz och stereotypa karaktärer. Här finns de sunkiga miljöerna som likaväl kunde vara filmade i svart-vitt men som nu trots färg ändå uppfattas som livlösa och kalla.



Det är dock detta som gör just film noir till en sådan fängslande genre, även om genre är en något felaktig benämning. Den absoluta höjdpunkten med Romeo Is Bleeding är tro det eller ej inte Gary Oldman utan faktiskt svenska Lena Olin i rollen som den klassiska femme fatale. Detta är en högst skruvad karaktär och Olin tar varje tillfälle i akt att få gå loss totalt i sin roll, hon överglänser utan problem Oldman när de delar scenutrymme. Det är så överspelat från hennes sida att det blir helt enkelt lysande även om hon vandrar en fin balansgång mellan genialitet och överdrivenhet. Det är dock riktigt kul att se madame Olin göra en sådan rasande fängslande rolltolkning av en rysk yrkesmörderska utrustad med såväl vapen som en protes.



Bilden presenteras i formatet 1.85:1 och är anamorfisk. Tyvärr är detta en ganska trist transfer som MGM bjuder på när det gäller bilden på denna utgåva av Romeo Is Bleeding. Det förekommer en mängd artefakter som drar ner helhetsintrycket avsevärt. Telecine wobble är det mest påtagliga, i synnerhet i filmens början då hela bilden skakar något fruktansvärt vilket är klart irriterande för åskådaren. Färgskalan är urblekt och tankarna går mot en bättre VHS-kopia när jag ser Romeo Is Bleeding. Att det dessutom förekommer spår av smuts och repor under hela filmens gång gör inte direkt saken bättre.



Tyvärr återfinns det bara ett franskt respektive engelskt ljudspår...i DD 2.0. Detta bådar inte direkt gott för en hisnande ljudupplevelse, något som inte heller sker i Romeo Is Bleeding. Resultatet blir snarare en upplevelse på ljudfronten som uppfattas som klart framtung, detta till trots att det rör sig om en högst dialogdriven historia. Det hela känns helt enkelt fattigt och andelöst vilket är klart synd. Talet uppfattades vissa stunder som något grumligt och svårlyssnat. Det är inte bara Romeo som blöder utan även ljudspåret.



Det enda som går att finna när det gäller extramaterial på Romeo Is Bleeding är en trailer. Inte så kul att man garvar ihjäl sig direkt.



Det fattas bara den klassiska trenchcoaten och hatten så hade detta varit den ultimata hyllningen till stilen film noir. Romeo Is Bleeding är en smart, råa och rättfram historia som samtidigt hyllar sina ursprung. Dessutom är Lena Olin en stor njutning att beskåda i denna film. Tyvärr drar A/V-sektionen ner betyget något men denna lilla pärla är fortfarande värd all din tid, se Romeo Is Bleeding.