Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Som registrerad användare på MinHembio kan du utnyttja många funktioner som du annars inte har tillgång till:

  • Skapa ett galleri och filmsamling
  • Skriva inlägg i forumet
  • Skapa prisbevakningar på Prisjakt
  • Annonsera gratis på Marknaden.
  • Ge omdömen på produkter och butiker

 Klicka här för att bli medlem.

Användarnamn  
Lösenord  
     
     
 
 Glömt ditt lösenord?
Klicka här
 

G.I. Jane

Skriven av: Fredrik  |  Datum: 2006-11-06  |  6168 besökare

Inledning

 

När jag var yngre var undertecknad som så många andra hormonstinna pojkar mycket fascinerad av det militära. Men jag var nog ett strå vassare eller tragisk beroende på synsätt gällande ämnet, bak i mitt huvud fanns långtgånga planer på att göra karriär i det militära. ”Tyvärr” bestämde sig den svenska staten vid ungefär samma tidpunkt att det nog vore en klok idé att skrota ¾ av försvarsmakten så de drömmarna fick snällt arkiveras i garderoben. Jag genomförde dock min värnplikt vid ett jägarförband och fick där lära mig att lumpen onekligen gör pojkar av män, inte tvärtom som många verkar tro. Men intresset för det militära har nog trots allt hängt med i bagaget efter muck vare sig man vill erkänna det eller ej. Speciellt intressant tycker jag därför det är att beskåda hur Hollywood väljer att porträttera män och kvinnor i uniform, en betraktning som allt för ofta resulterar i lätt illamående från min sida. Så hur skall man då känna inför en film som G.I. Jane med Demi Moore i huvudrollen? Det var ett bra tag sedan jag såg verket skall det erkännas men jag vill dra mig till minnes att detta bara var en i raden av misslyckade gestaltningar av de amerikanska elitförbanden. Men minnet kan som bekant spela en de mest lustiga spratt så det var bara till att mata DVD-spelaren med ovan nämnda film för att göra en närmare granskning av ärendet ifråga.

 

Filmen

 

Kvinnor inom försvarsmakten har alltid varit en het potatis. Även om deras roll blir allt större och större råder det fortfarande områden där det kvinnliga könet inte har tillträde bland annat inom elitförbanden. Detta är någonting som försvarsutskottets ordförande, senatorn Lillian DeHaven (Anne Bancroft), är fast besluten att ändra på. Hon anser att den amerikanska försvarsmakten inte kan anses vara fullfjädrad om inte hennes gelikar tillåts tillträde in i de hemligaste rummen. Marinen kommer med ett förslag: senatorn får plocka ut en kandidat för en prövningsperiod på 12 veckor om försvaret får välja utbildning. Naturligtvis väljs den stenhårda Navy SEALs som träning där mer än 60 % av rekryterna kuggas under dess varaktighet. DeHaven finner dock den perfekta försökskaninen: Jordan O´Neil (Demi Moore), en smart underrättelseofficer med praktfysik. Sagt och gjort, Jordan infinner sig vid basen för marin krigföring i Florida där hon tillsammans med ett gäng hårdföra manliga bassar skall slåss om den åtråvärda positionen som spaningssoldat inom Navy SEALs. Men O´Neil inser snart att hon inte tävlar på samma villkor som sina kurskamrater som, tillsammans med befälen, mer än gärna ser att hon hoppar av. Dessutom har DeHaven en dold agenda som kan komma att påverka hela försvarsmaktens framtid.


 

Manuset till denna till en början originella historia är signerat David Twohy samt Danielle Alexandra. Twohy känner ni alla till vid detta lag som mannen vars idéspruta gav liv till en av de mest populära antihjältarna på den vita duken nämligen Riddick medan Alexandra hade jobbat med enstaka avsnitt till TV-serier innan hon satte sitt sigill på manuset till G.I. Jane. Men jag har en smygande känsla av att det är Twohy som dragit det tyngsta strået till stacken denna gång och det har ingenting med kön att göra snarare en titt på respektive individs CV. Det är som sagt en ganska originell liten krigsfilm vi har att göra med till en början. Utan tvekan är detta en intressant karaktärsstudie i hur en kvinna behandlas i det mest primitiva av herrklubbar nämligen militära elitförband. Jordan är en VIP, i varje fall på papperet och männen inser vikten av att hon får ta del av den ”ärofyllda” utbildningen som många, många vill in till men få kallas. Som före detta värnpliktig i en av Sveriges motsvarigheter till filmens elitstyrka samt med god insikt i övriga länders försvarsmakter kan jag intyga att manuset faktiskt håller sig på mattan gällande hur utbildningen till Navy SEALs porträtteras. Det är precis så smutsigt, så utmattande, så förnedrande som G.I. Jane vill ge sken av och detta är en frisk fläkt jämfört med dussintalet andra filmer som avhandlar samma tema. Den extra kryddan kommer just i och med en kvinnas rolldeltagande i detta kammarspel. Skulle det kvinnliga genuset klara av denna extremt fysiskt tillika psykiskt krävande kurs som den amerikanska marinen serverar på smutsig tallrik? Filmen väcker onekligen en hel del intressant material för en het debatt, i varje fall under den första akten.


 

För sedan händer något mycket, mycket märkligt tillika onödigt och det är att G.I. Jane transformeras till en klassisk historia om den lille individen som slår underifrån. Även om manusförfattarna smyger in inslag av politiskt rävspel kvarstår fortfarande pudelns kärna som blottar ett ganska haltande porträtt som började så lysande men som faller platt till marken allt eftersom filmen rullar på. Ridley Scott har onekligen en ganska utvecklad snok gällande bra manus, gärna med starka kvinnor i huvudrollen. Detta är inte direkt första gången han trampar detta vatten: Alien samt Thelma & Louise är två numera klassiska filmer som visar upp kvinnan som mer än bara ett bihang till männen i filmerna. Här tar han återigen sig an ämnet och avhandlar historien ganska bra, regin klarar sig betydligt bättre än manuset. Men detta är inte på något sätt Ridley Scotts bästa insats bakom kameran, på något sätt känns inte bildspråket igen från hans tidigare filmer. Detta bottnar mycket i att han likt sin lillebror Tony förmodligen kände ett behov av att utveckla sig, att föra tekniken framåt men när man beskådar G.I. Jane känns det mer som ett verk signerat Tony Scott. Förvisso finns här klassiska inslag som leken med skuggor och ljus men allt eftersom filmen rullar på fick jag känslan av att Ridley tappar fokuseringen och det är verkligen enstaka scener som man känner igen sig i på slutet. Nej jag anser att detta inte var rätt film för honom att regissera och mycket bottnar nog i ett manus som börjar extremt lovande men som förvandlas till ett standardiserat actionspektakel som vi sett så många gånger förut där alla smarta infallsvinklar och diskussionsämnen går förlorade i krutröken.

 

Bilden

 

Denna svenska utgåva av G.I. Jane presenterar filmen i formatet 2.35:1 som är OAR. Bilden är anamorfisk, det var egentligen det enda jag först kunde komma på som var i positiv bemärkelse när jag matade projektorn med verket ty bilden ser minst sagt bedrövlig ut för att uttrycka saken milt. Det första som slår en likt ett knytnävsslag i ansiktet är hur fruktansvärt suddig bilden är, det känns som om man glömt att ställa in fokuseringen på kameran under inspelningen av filmen. Vid ett par enstaka scener en bit in i filmen vaknar skärpan till liv men under majoriteten av visningen kändes det som Londondimman svept in i casa de Fredrik. Det förekommer en sådan mängd artefakter att det är svårt att veta i vilken ände jag skall börja nysta. Spår av smuts och repor plågar transfern, det syns ett konstant bakgrundsbrus, krypningar blottar sitt fula tryne i tid och otid. För att inte tala om paletten: urblekt som en gammal T-shirt och när den väl vaknar till liv kan man skönja spår av blödningar i spektrumet. Det blir knappast bättre av att svärtan verkligen är grå istället för mustigt svart i tonen. Nej detta var sannerligen ingen grann transfer att beskåda och betyget blir därefter.

 

Ljudet

 

Här finner vi såväl Dolby Digital som DTS att spänna öronen till vid beskådan av G.I. Jane vilket kändes lite bra, kanske skulle ljudet klara sig bättre än sin kusin bilden? Jodå det gör den men det betyder inte att det på något sätt är tal om referensmaterial, inte på långa vägar. Vad man kan konstatera är att detta är en film som låter mycket, extremt mycket till och med. Problemet är att ljudet inte på något sätt är nyanserat eller avstämt utan här öses det på till bristningsgränsen. Många var de scener då jag fruktade att membranen i högtalarna skulle hoppa ur chassiet i ren protest. Saker och ting har dessutom en tendens att låta olika mycket varierande från scen till scen. Vissa sekvenser är mycket finstämda i sin framtoning på ljudfronten med välbalanserad återgivning av bubblan. Men dessa konkurreras ut av inslag då mixen får ett frispel och det låter som ett 80-talsdisco i hembiorummet. Dialogen varierar från kristallklar till levererat ur en konservburk vilket med gott samvete kan appliceras på i princip samtliga kanalers separation. Basen uppträdde minst sagt schizofrent då den ena stunden rev hål i golvet för att i nästa sekund slockna i djup sömn. Har du inga som helst krav på finess är G.I. Jane en brutal ljudupplevelse men audiofilen bör nog hålla sig borta.

 

Extra

 

Denna R2SWE levereras i ett keep-case av standardsnitt med ett minst sagt grötigt omslag. Döm av min totala förvåning när det efter lite research på Internet visar sig att denna svenska utgåva är den mest ultimata av filmen: anamorfisk bild, DTS samt en sektion med extramaterial som inte återfinns någon annanstans. Än kan man tydligen lära en gammal hund nya trix, låt oss utan dröjsmål kasta oss över det extra godiset för en närmare granskning. Först ut har vi biografier för ensemblen samt produktionspersonal. Sedan har vi en kortare featurette som ger en liten inblick i skapandet av filmen. Sedan har vi B-roll footage som ger oss ytterligare insyn bakom kulisserna. Detta återföljs av intervjuer med Demi Moore, Viggo Mortensen samt Ridley Scott. Avslutningsvis finner vi en musikvideo, TV-spots samt trailers.

 

Sammanfattning

 

Skall jag vara helt krass kan jag bara till att konstatera att G.I. Jane är Ridley Scotts sämsta insats som regissör, i varje fall sett till de filmer jag beskådat med denna skapare vilket är ett antal vid detta lag. Detta sagt är inte ovan nämnda verk en dålig film, i varje fall är den en lika god kålsupare som många andra kreationer inom genren. Ridley Scott kör till en början på med sina ess i rockärmen men sedan förlorar han hela kortleken känns det som då endast ett fåtal scener fångar intresset mot slutet av filmen. Detsamma kan sägas om manuset som fungerar ypperligt som en fräsch innovation till en början men som efterhand förlorar fokuseringen på de viktiga frågorna i debatten om kvinnor i försvaret. Denna svenska utgåva är trots sina brister den mest ultimata med anamorfisk bild, DTS samt mer extramaterial så skall du införskaffa ett exemplar är det denna som gäller.    


Betyg
Filmen
Bilden
Ljudet
Extra
Totalt

Allmän produktfakta
 Här finner du egenskaperna hos produkten. Ifall du anser att något är fel kan du, om du är inloggad, redigera dessa på produktens Prisjaktsida.
 

Allmänt

Samlingsbox med flera filmer/TV-serier
Antal skivor 1 st
Filmkategori Action Krig
Region 2
Rek. åldersgräns 15 år
Speltid 120 min
Textning Ja
Språk (texting) Svenska Norska Finska Danska
Utgivningsland

Bildegenskaper

3D-version Nej
Anamorfisk bild Ja
Bildformat 2.35:1
Videoformat PAL

Dekodrar

Ljudformat Dolby Digital 5.1 DTS 5.1 Dolby Digital 2.0

Design

Exklusiv utgåva (samlarutgåva/limiterad) Nej

Övrigt

Premiärår 1997
Prisjakt © 2000 - 2020 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.