Solaris (2002)

Platsen är en biograf någonstans i Sverige. En trailer spelas upp som visar en blå planet varvid texten Solaris dyker upp. Slut på trailer. That´s it, det var första gången jag fick nys om namnet Solaris och året var 2002. Jag var 30 år för sent ute med tanke på att originalet släpptes 1972. Då var jag förvisso inte ens född men ändå, som cineast var jag sent ute när det gällde denna sci-fi-klassiker. Efter lite efterforskningar fick jag fram att Andrei Tarkovsky i början av 70-talet filmatiserat författaren Stanislaw Lems storslagna verk Solaris och tydligen lyckats med konststycket att skapa en av de mest uppskattade sci-fi-filmer som någonsin gjorts. Att nu över huvudtaget få för sig att göra en remake på ett sådant mastodontverk skulle vara på samma nivå som att spela in en ny version av Citizen Kane. Ändå fick regissören Steven Soderbergh för sig just detta varav jag i nådens år 2002 såg en teasertrailer för den moderna versionen av Solaris. Hur det gick för denna nya filmatisering kan ni nog lista ut på egen maskin. Men jag har icke sett originalet vilket kanske är tur i detta sammanhang, det gör att jag inte kan dra paralleller eller göra jämförelser dem emellan. Nu tre år efter att ha sett trailern är det äntligen dags för att kavla upp ärmarna och ta en närmare granskning av Solaris - the new edition.




I en inte allt för avlägsen framtid har människan börjat att kolonisera andra planeter och solsystem. En av dessa är planeten Solaris som under många år nu observerats på grund av dess fantastiska havsstruktur som liknar den mänskliga hjärnan. Dock har alla försök att etablera kontakt med Solaris misslyckats och den en gång så massiva forskningskampanjen har nu trappats ner avsevärt på rymdstationen som cirkulerar i planetens omlopp. På Tellus finner vi psykologen Chris Kelvin (George Clooney) som lever ett synnerligen ensamt och tristessfyllt liv. Så en dag får han plötsligt ett meddelande från sin gode vän tillika forskaren Gibarian (Ulrich Tukur) som under en längre tid har levt ombord på stationen vid Solaris. Han ber Chris om hjälp då teamet ombord forskningsenheten plötsligt upplever egendomliga ting som de inte kan finna en förklaring till. All kontakt efter att meddelandet skickades har brutits och stationen svävar nu utan kontroll från Tellus. När Chris anländer till rymdstationen finner han endast två forskare vid liv. Samt en liten pojke. Och efter en natts sömn uppenbarar sig plötlsigt hans döda hustru livs levande vid hans sida. Men är denna varelse verkligen levande eller bara en kopia av originalet som passerade bort för flera år sedan?



Många är de som tappat tålamodet under visning av denna moderna version av Solaris och jag kan på ett sätt förstå deras känslor. Detta är långt ifrån Aliens eller annan väl vald sci-fi med mänger av action. Solaris tippar snarare åt den helt andra sidan av skalan där vi finner Stanley Kubricks mästerverk 2001. Solaris når inte fram till samma status som denna nämnda milstolpe men den presenterar onekligen en hel del intressanta och framför allt tänkvärda filosofiska tillika psykologiska aspekter. För det första har vi den ack så svåra frågan med mänsklig identitet. Vad är detta egentligen? Soderbergh kastar sig med hull och hår över denna frågeställning i förhoppningen om att finna svaret som vi alla ställt oss någon gång i livet. Finner han då det slutgiltiga genmälet är frågan. Nej faktiskt inte, snarare eskalerar den första frågeställningen likt en snöboll i en brant backe och bara växer och växer allt eftersom filmen fortskrider. Solaris presenterar inga som helst oåterkalleliga lösningar för sina åskådare utan här vilar svaret hos dig och ingen annan. För mig som är mycket intresserad av filosofi är detta något av en liten outforskad guldgruva med många intressanta faktorer att begrunda över.



Vi kastas mellan dåtiden och framtiden genom tillbakablickar på det liv som Chris och hans fru en gång hade och snart rasar alla fasta punkter i tillvaron för våran psykolog. Förlorad ovanför en planet som ingen förstår, fast i en situation som ingen kan lösa. George Clooney drar ett tungt lass i denna film och han gör det med bravur. Man kan känna hur den logiska delen av hans hjärna är i total konflikt med hans nyväckta känslor över att återigen få han sin fru i sin famn. Det är onekligen en hemsk situation som han befinner sig i och en frustrerande sådan, att inte kunna särskilja på realitet och illusion. Men frågan är om den gode doktorn verkligen vill särskilja på dessa två ting? Nu har han chansen att ställa det till rätta som han misslyckades med i sitt förra liv, det liv han hade tillsammans med sin fru. Som ni förstår gottar jag mig onekligen åt alla dessa filosofiska aspekter som filmen presenterar, det är ingen direkt hemlighet att jag håller 2001 som en av mina absoluta favoritfilmer.



Men man kan vända på steken. Solaris är något av det absolut långsammaste i berättarteknik jag har beskådat under min livstid. Soderbergh försöker desperat att göra en Kubrick men till skillnad mot mästaren når inte lärjungen hela vägen fram. Soderbergh förvaltar inte den tryckta stämning som råder ombord på rymdstationen på rätt sätt. Jag saknar den känslan av desperation från Soderbergh som gick att finna i filmer som Sex, Lögner & Videoband eller för den delen The Limey, förnimmelsen av mänskligheten som ett förlorat väsen utan räddning. För det är utan tvekan det som jag tror att Soderbergh vill förmedla åskådaren, att detta stadium av total hopplöshet inför en skrämmande situation råder ombord på stationen. Solaris är en skräckfaktor för de sista medlemmarna ombord men jag uppfattar aldrig det känsloläget. För även om detta är en sci-fi som lutar åt den mer dramatiska tonen så finns här en outforskad sida av psykologisk terror som jag tror hade gjort sig riktigt bra i Solaris.



Förr höll jag Columbia Pictures med sina Superbit-titlar som numero uno när det gällde lyckade transfers till DVD sett till bildkvalité. Men nu på senare tid får jag nog erkänna att mitt nya favoritbolag i filmsammanhang är 20th Century Fox. De gossarna och töserna på andra sidan Atlanten kan vid detta lag konsten att erbjuda snygga bildkvalitéer och Solaris är långt ifrån något undantag. Presenterad i formatet 1.85:1 som är anamorfisk erbjuds vi en bild som mer än väl matchar den visuella stil som Soderbergh målar upp på vita duken. Detaljkänslan är extremt hög, minsta lilla regndroppe mot fönstret i filmens början porträtteras väl och jag riktigt myser över detta. Färgåtergivningen är exakt och precis utan tendenser till blödningar samt att svärtan gör ett mycket bra jobb på sina ställen.



Ljudet levereras genom ett Dolby Digital 5.1-spår som håller god standard för att vara en högst dialogdriven liten historia. Separationen mellan kanalerna är ren utan tendenser till brist i fokusering där talet ligger väl placerat i centerkanalen. Detta är inget inferno vad gäller ljudbubblan, kraften kommer av naturliga skäl från de främre kanalerna varpå surround- samt LFE-kanalerna får ganska lite att jobba med vilket gör detta till ett klart godkänt ljudspår men inget som du plockar fram för att demonstrera din ljudanläggnings kapacitet.



Filmen huseras i ett keepcase med ett mycket stilrent omslag enligt undertecknads åsikter om design. Vi har en liten men tämligen kvalitativ sektion med extramaterial framför oss där höjdpunkten enligt mig är kommentatorspåret där både Steven Soderbergh samt filmens producent James Cameron medverkar. Detta är ett riktigt intressant spår att lyssna till då det onekligen är två giganter som deltar i konversationen kring Solaris och skapandet av filmen. De båda pratar i ett kontinuerligt tempo och växlar åsikter om hur de ser på vissa aspekter om Solaris och vad de hade kanske velat göra annorlunda. Detta kommentatorspår rekommenderas varmt. Sedan finner vi två stycken featurettes som är tämligen PR-betonade i sin uppbyggnad, du missar inte mycket om du skippar dessa. Avslutningsvis medföljer hela filmens manus som huseras på skivan, intressant läsning är det för dem som verkligen gillade denna film men för andra kanske det fungerar mer som ytterligare ett sömnpiller. Denna sektion bjuder inte på mycket extramaterial men kommentatorspåret väger mycket tungt då det är ett av de bättre jag lyssnat till.



Solaris riktar sig inte till dig som letar efter blytung sci-fi med inslag av action á la Aliens, ej heller vänder den sig till dem som suktar efter skräck likt den som går att finna i filmen Event Horizon. Nej målgruppen för denna lilla historia är onekligen fans av 2001 eller de som gillar filosofiska kontempleringar ty de kommer att erbjudas en liten högtidsstund. Förutsatt att de klarar av det långsamma tempot och inte somnar vill säga.