Rött Hav

Jag tog en chansning. Flickvännen ville se film på kvällskvisten och jag plockade fram Rött Hav signerad Tony Scott. "Hmmm" blev den direkta responsen. Snabbt utövade jag övertalningsteknik likt en gisslanförhandlare om filmens spänningsmoment och förträffligheten gällande skådespelarnas prestationer. Jag lyckades med min övertalning och med ett visst mått av skepsis från min flickväns sida matades DVD-spelaren med Rött Hav. Jag tror att det tog ungefär 20 minuter innan jag vänder mig om för att observera den bättre hälftens reaktion. Hon var helt fastklistrad. Telefonen ringer varpå hon skriker "svara inte, du får inte pausa filmen!". Jag var mer än nöjd skall erkännas. Vem var det som ringde? Det är en annan historia, låt oss istället ta en närmare titt på denna Special Edition av Rött Hav.




Moder Ryssland är i oro då den politiska tillika militära stabiliteten är på väg att kollapsa. Rebellstyrkor börjar dyka upp varpå nationen splittras i två läger. Interna strider rasar medan omvärlden ängsligt iakttar händelserna som pumpas ut i media. Samtidigt befinner sig sekonden Ron Hunter (Denzel Washington) i hemmets trygga vrå firandes sin dotters födelsedag. Men idyllen skall snart komma att förändras radikalt för Hunter. När rebellstyrkorna lyckas med konststycket att ta över en rysk ubåtsbas med tillhörande kärnvapenmissiler höjer USA genast beredskapen och kallar in sina militära förband för avfärd. Hunter kallas in av den ärrade ubåtskaptenen Frank Ramsey (Gene Hackman) då hans nuvarande sekond lämpligt nog drabbats av blindtarmsinflammation. Ramsey, som är kapten för den kärnvapenbestyckade ubåten Alabama, är en man som låter handlingar gå före resonemang och en ren motpol till Hunter som är högt skolad i teorins alla konster. Alabama får ordern att kasta loss, bege sig till området för den ryska basen och där avvakta på ett eventuellt besked att avfyra sin högst dödliga arsenal om rebellerna bestämmer sig för att attackera omvärlden. Men knappt har Alabama hunnit nå sin destination förrän de stöter på patrull i form av rysk ubåt. Mitt under bataljen mottager Alabama ett meddelande från högre befäl, ett meddelande som tyvärr råkar vara inkomplett då radiokommunikationen slås ut under striden. Ramsey vill omedelbart avfyra sina kärnvapen medan Hunter menar på att man måste se till att få hela meddelandet. De både befälen drabbar samman medan klockan räknar ner för rebellernas förmåga att avfyra sina missiler.



Jag erkänner direkt att detta är en av mina absoluta favoritfilmer, Rött Hav har setts ett antal gånger i casa del Fredrik men den lyckas gång på gång att koppla greppet om mig så till den milda grad att gåshuden uppenbarar sig vid åskådan. Detta härrör från en rad anledningar. För det första har vi ett manus som överraskande nog fokuserar lika mycket på karaktärerna som inslagen av action. Den största striden är inte den mellan USA och Ryssland, i Rött Hav vilar istället blicken på sammandrabbningen mellan Ramsey och Hunter ombord på Alabama. En ubåt är som gjord för att skapa en krypande känsla av klaustrofobi och kryddar man därefter anrättningen med myteri och svävande ovisshet inför ett högst realistisk och trovärdigt hot så har man ett styck laddat manus framför sig. Visst, här finns de klassiska inslagen av amerikansk överlägsenhet och dess outtalade roll som världspolis men detta hamnar i kölvattnet och det är tur ty Rött Hav hade likaväl kunnat bli en ny Pearl Harbor om det velat sig riktigt illa. Det finns helt plötsligt ingen ond figur som lurar bakom kulisserna utan istället två män som båda anser sig ha rätt och utan tendenser att vika sig en tum. En av de bästa scenerna är då Ramsey prövar Hunter vid middagsbordet gällande att han är ”mycket snack men ingen verkstad”. Konversationen må framstå som ytlig gällande krigets vara eller icke vara men i själva verket är det ett mentalt ställningstagande där våra huvudpersoner klart och tydligt lägger fram korten på bordet och ger en subtil vink om vad som komma skall.



När det gäller regin är detta långt ifrån Tony Scotts ensamma show. Hans namn må vara listat som regissören för detta verk men det är i själva verket producenterna Jerry Bruckheimer och den nu bortgångne Don Simpson som helt klart styr upp hur detta projekt skall se ut, låta och framställas. Detta är inte första gången Scott samarbetar med de både herrarna, det hela började med Top Gun och följdes snabbt upp av Days Of Thunder. Vad som skett efter detta är att Bruckheimer/Simpson lyckades att skapa en egen nisch för hur deras filmer skulle se ut. Idag vet alla nästan direkt vad som erbjuds när man ser Bruckheimer som producent. Enligt mig lades denna grund i Rött Hav. Tony Scott i kollaboration med sina producenter visar upp ett gediget hantverk. Man tar till vara på sina karaktärer och lyckas samtidigt höja pulsen allt eftersom filmen skrider framåt. Ju mer jag tänker på regin desto tydligare blir det att detta är en tämligen actionbefriad historia trots vissa inslag. Scott lyckas att bygga upp en spänning mellan Ramsey och Hunter som i brist på bättre superlativ är elektrifierande.



Det slår onekligen gnistor mellan Gene Hackman och Denzel Washington när de båda med sina respektive åsikter drabbar samman i ett furiöst sinneslag. Vad som gör deras karaktärer så intressanta är att det finns inga givna svar att finna i deras handlingar. Ramsey å ena sidan vill agera med att avfyra missilerna trots att meddelandet inte är komplett. Han ser till nationens säkerhet och menar på att man inte kan ta risken att låta rebellerna avfyra först. Hunter å andra sidan ser hellre att man låter laga radiokommunikationen men detta kan i sin tur lämna USA helt oförsvarat vid en eventuell attack. Detta leder till att vi inte har en klassisk kamp mellan stereotyp skurk och en renodlad hjälte då bägge befälen har rätt och samtidigt fel. Jag fick frågan vem man egentligen skulle heja på av en bekant när vi såg Rött Hav och jag kom på mig själv med att det var svårt att ge ett ”rätt” svar. Detta i mina ögon gör denna film till en sådan intressant karaktärsstudie som helt klart skiljer sig från andra filmer i samma genre. Gene Hackman är helt lysande som Ramsey, en man från den gamla skolan. Alltid auktoritär men med en blick som helt klart gör åskådaren lätt obekväm, är han att verkligen att lita på? Denzel Washington som Ron Hunter visar upp en gröngöling som vid närmare granskning inte är fullt så grön som man misstar sig att eventuellt tro i filmens början. Det är helt enkelt två av världens bästa skådespelare (i mina ögon) som drabbar samman på vita duken och det är bara att med nöje insupa skådespelarinsatserna.



Bilden presenteras i formatet 2.35:1 och passar alldeles utmärkt för en film som Rött Hav. Tyvärr matchar inte bilden filmens utmärkande egenskaper, det syns att filmen är några år gången. Det finns ett antal små bekymmer som drar ner helhetsintrycket. Färgskalan är något ojämn i sin framställning, vissa scener håller en mer naturtrogen ton medan andra tenderar att framstå överdrivet starka vilket syns främst på färgen rött som även visar benägenheter till blödningar. Även svärtan håller långt ifrån referensmaterial då den tenderar att luta mer åt grått än svart. Lägger man till spår av smuts under filmens gång läggs betyget på en 6:a. Det skall dock erkännas att denna film som sagt har ett par år på nacken och jämfört med andra äldre utgåvor står den sig över standarden, jag kan tänka mig att när denna film släpptes ansågs detta som referensmaterial.



Alla LFE-älskare i detta långa land läs nu för detta ljudspår besitter en av de tyngsta bassektioner jag lystrat till. Jag trodde inte att det skulle finnas mycket utrymme för LFE i en film som helt och hållet utspelas på en ubåt men där hade jag helt klart fel. Basen är distinkt, rapp och fylld av ren rå styrka. Detta är helt klart en film som jag rekommenderar om du vill testa din subbas kapacitet. Överlag skulle man kunna applicera samma benämning på detta Dolby Digital som helhet. Dialogen ligger klart presenterad i centerhögtalaren utan minsta problem av omgivningsljud. Även surround-högtalarna är med i matchen. Något som onekligen kommer till sin rätt genom detta kraftfulla spår är Hans Zimmers underbara soundtrack som helt klart bidrar till spänningsmomenten. För en gångs skull saknar jag inte DTS, detta ljudpår står sig väl på egna ben.



Denna utgåva har berikats med titeln Special Edition men den känns inte särskilt speciell när det gäller extramaterial. Vi erbjuds två dokumentärer som är gjorda för den amerikanska TV-tablån vilket innebär de klassiska beståndsdelarna: PR, ryggdunkande samt vissa inslag av kortare intressant fakta. Vi erbjuds ett antal deleted scenes att beskåda, dock är ingen av dem speciellt uppseendeväckande och man förstår varför de hamnade på golvet i redigeringsrummet. Avslutningsvis återfinns en trailer. Ett klart plus är att samtligt extramaterial är textat på svenska.



Rött Hav är en tät och högst underhållande historia om hur katastrofalt fel det kan gå inom den amerikanska militären. Med två av världens bästa skådespelare som gör upp i en tungviktsmatch kan det inte gå fel och denna film är ett bevis på detta. Den lämnar dessutom rum för eftertolkning hos åskådaren vilket är ganska ovanligt sett till denna genre. Ett solklart köp för alla som vill uppleva lite gåshud i vardagen.