Training Day

Det är bara att erkänna: Oscar-vinster hjälper helt klart att sälja en film. Denna gyllene gubbe kan få vilket cineastiskt verk tillika karriär som helst att skjuta i höjden, the sky is the limit. Training Day var onekligen filmen som befäste skådespelaren Denzel Washington som en av de främsta i Hollywoods led. Med sin andra Oscar i näven bevisade han att han numera tillhör numero uno. Frågan är då om Training Day är en one man show eller har den mer att erbjuda utöver Washingtons prestationer på vita duken?




Jake Hoyt (Ethan Hawke) är en ung tillika ambitiös polis bosatt i Los Angeles. Med en underbar fru och nyfött barn vid sin sida ter sig livet ljust ut för denna gröngöling. Han drömmer om att bli kriminalare en vacker dag och helst skall det ha skett igår. För att nå detta mål har Hoyt bestämt sig för att ta det första steget vilket innebär tjänstgöring vid narkotikaroteln. Men först måste han klara av en dags prov, the training day, och den som håller Hoyts framtida karriär i sina händer är den hårde snuten Alonzo Harris (Denzel Washington). Harris har varit med i matchen ett bra tag nu och som resultat av detta driver han sin egen elitstyrka inom narkotikaroteln, en enhet som Hoyt kan få exklusivt medlemskap till. Förutsatt att han överlever dagens tjänstgöring med Alonzo det vill säga. Det uppdagar sig tämligen snabbt för vår gröngöling Jake att hos Alonzo gör man inte riktigt saker efter den regelbok som polisskolan lär ut. Med metoder som att låta mindre kriminella fiskar löpa, dricka alkohol under tjänstgöring samt stjäla bevismaterial framstår Harris som ingen mindre än ulven i fårakläder. Eller bara en ren ulv vid närmare eftertanke. Jake blir snart skrämmande varse om att han gett sig in i en lek som han aldrig kan komma ur helskinnad med sina höga moraliska värderingar i behåll.



Jag som trodde att detta skulle bli ytterligare en i raden av många polisfilmer som alla innehåller samma ingredienser: ung gröngöling matchas med ärrad veteran som tillsammans ger sig på stadens mer ljusskygga individer som lurpassar i mörka vrån. Detta är inte helt långt ifrån sanningen när det gäller Training Day, till en början läggs premisserna upp för åskådaren att detta är vad som erbjuds. Men man märker lika snabbt som den gode Hoyt att saker och ting inte står rätt till. Detta är en film som i hög grad fokuserar på karaktärer framför action och det är ett mycket välkommet tillskott. Manuset signerat David Ayer hämtar mycket från hans egna problemfyllda uppväxt i Los Angeles hårdare kvarter. Ayer vill visa upp en annan sida av lagens långa arm, en arm som tar lika mycket för egen vinning som den ger tillbaka till samhället. Det är en skrämmande bild av en kår vars motto lyder ”to serve and protect”. Förvisso skyddar Alonzo samhället, han gör det bara på sitt eget sätt. Man kan inte hjälpa att tankarna far fram i huvudet om detta verkligen är speciellt långt ifrån sanningen, man har genom åren sett en och tre skildringar av ruttna poliser inom kåren men få lyckas beröra på samma sätt som manuset i Training Day.



Antoine Fuqua är regissören som lyckades ta klivet från musikvideos till vita duken genom actionfilmen The Replacement Killers med den hårdkokte Chow Yun-Fat i huvudrollen. Där visade han upp skicklighet i konsten att skapa god actionunderhållning. I Training Day får han chansen att utöka sin meritlista med karaktärsstudie och han lyckas till två tredjedelar. Huvuddelen av filmen vilar onekligen på Hoyst transformation i Alonzos ledband. Likt Alice I Underlandet ramlar Hoyt ner i ett hål där en värld han trodde sig känna igen inte alls stämmer överrens med hans tro. Det är ett surrealistiskt landskap våra poliser rör sig i där skiljelinjen mellan vad som är rätt och fel för länge sedan har suddats ut av Alonzo och hans gelikar. Fuqua lyckas extremt väl med att måla upp detta scenario på ett sätt som känns både trovärdigt och skrämmande. Kameran är närgången, intim och tillåter inte för ett ögonblick att åskådaren får vända bort blicken i förfäran eller ren avsky för vad som berättas. Man känner av spänningen i luften och undrar stillsamt hur vår Alice skall kunna ta sig ur detta mardrömslika landskap. Men när slutakten skall presenteras tappar filmen total fokus och uppriktigt sagt ballar ur fullständigt. Vad som har varit ett suggestivt noir-scenario förvandlas helt plötsligt till urvattnad actionuppgörelse mellan ondska och godhet, vår hjälte inser plötsligt situationens moraliska bryderier och gör sin röst hörd gentemot överheten. Det är synd att man tappar bollen så nära mållinjen men det går inte att blunda för, filmen väljer en synnerligen lätt väg att nå slutet vilket man inte förväntar sig med tanke på vad som hittills har serverats.



Så var det detta med skådespelarinsatserna, en komponent som väger extremt tungt i denna karaktärsstudie som Training Day faktiskt är. Lever filmen upp till den hype som omgärdat den mycket på grund av det faktum att Denzel Washington knep en Oscar för Bästa manliga huvudroll? Svaret är ja och med råge. Washington förstod till slut att man inte endast kan spela godhjärtade personer varpå han med hull och hår kastar sig över chansen att få gestalta en motpol till tidigare porträtterade karaktärer. Det märks att han verkligen trivdes i rollen som Alonzo Harris, Washington fullkomligen vältrar sig i smutsen och man blir nästan rädd för denna psykopat som far fram på vita duken. Alonzo har onekligen sin syn på saker och ting och det är hans ord som gäller. Till skillnad mot så många tidigare porträtt av den klassiske psykopaten ger Denzel Alonzo ett välbehövligt djup och en tvådelad dimension som verkligen gör honom extremt obehaglig att beskåda. Man känner instinktivt att hans metoder är fel men samtidigt kan man inte hjälpa att begrunda över hans resonemang, innehåller de ett korn av sanning? Det var ett tufft startfält nådens år 2001 vad gäller kandidaterna till Oscar men i min mening är Washington väl förtjänt sin gyllene gubbe. Men han backas upp av Ethan Hawke som på ett mycket övertygande sätt ger oss Jake Hoyt, en ung man som pressas till det yttersta och förbi av Alonzo. Hawke lyckas hela tiden vidbehålla sin karaktärs styrka och tro på rättvisa även när situationen är som allra mörkast och han förmår utan problem att matcha Washingtons insatser.



Det är inte bara filmen som är bra, även bild- och ljudsektionen får mig att slå klackarna i taket. Yay! Vi börjar med att konstatera att bilden nästan tangerar referenskvalité. Med en bildaspekt på 2.35:1 som är anamorfisk bjuder Training Day på en skärpa som är av världsklass, bilden är krispigt klar och med ett enormt djup. Klart trevligt att beskåda. Färgskalan är rik och härligt vibrerande av liv utan några synliga tendenser till blödningar. En hel del nattscener förekommer mot slutet av filmen och även här gör bilden sitt jobb ordentligt då Los Angeles faller i mörker utan att detaljer i omgivningen döljs. Det enda jag kan klaga på är att det förekommer en hel del persienneffekter genom filmen som hindrar bildbetyget från att bli topp men det är mycket nära.



Jag trodde inte att det skulle bli en direkt fest vad gäller ljud när jag matade in Training Day i DVD-spelaren men receivern hade helt andra planer skulle det snart visa sig. Trots att fokuseringen vilar hos dialogen så bjuder omgivningsljudet på en högst upplyftande upplevelse i den bemärkelse att du eleverar från lyssningspositionen i ren njutning. Pistolskott far förbi mitt huvud och träffar väggen bakom soffan, jag duckar och kollar efter skador. Knappt hinner jag vända mig om förrän basen flexar sina muskler då en bil rivstartar och möblerar om vardagsrummet. Training Day har sannerligen berikats med ett väl genomarbetat Dolby Digital-spår den saken är klar.



Jag tog något av en risk när jag beställde Training Day med tanke på att det är en film från den gamla hemska tiden då snap-cases fortfarande fanns på marknanden. Skulle det bli ytterligare ett tillskott i hyllan av denna mindre trevliga typ av fodral? Svaret är nej, tacksamt nog har Warner börjat ge ut sina äldre titlar i keep-cases. Snap-caset är dött, länge leve keep-caset. Omslaget är snyggt och tämligen fritt från diverse recensionsomdömen. Ser vi till sektionen med extramaterial bjuds vi på en hel del smått och gott för att vara en 1 Disc Edition. Vi börjar med ett styck kommentatorspår där regissören Antoine Fuqua medverkar. Jag gillade hans insatser som kommentator för filmen Tears Of The Sun och här är han precis lika bra. Fuqua pratar om såväl filminspelningen som hur det är i verklighetens slum. Mannen brinner för att skapa film vilket märks när man lyssnar på honom. Härnäst har vi en featurette som är precis som sig bör: PR, beröm till alla inblandade varvat med föga intressant fakta från inspelningen. Det finns ett antal deleted scenes samt ett alternativt slut att beskåda, personligen föredrar jag det slut som förekommer i den nuvarande filmen. Avslutningsvis kan man beskåda två stycken musikvideos samt en trailer.



Training Day är långt ifrån Denzel Washingtons enmansshow även om han helt klart drar ett enormt lass. Enligt mig var han väl värd sin andra guldgubbe i karriären, han bevisar här att han numera tillhör den högsta divisionen av skådespelare. Väl uppbackad av Hawke bjuder denna film på synnerligen intressanta karaktärsporträtt. Hade bara manuset hållit hela vägen fram så hade det blivit full pott. Men jag antar att man inte kan få allt.