The Rock

Det var en regning dag och mitt huvud var helt enkelt inte mottagligt för någon direkt djup cineastisk upplevelse. Efter en lång diskussion på ett café rörande filmen Der Untergang hade jag fått smak för något totalt motsatt. Jag söker igenom filmhyllan efter ett lämpligt betraktningsobjekt när min blick plötsligt tvärstannar: The Rock har fastat i mitt blickfång. Perfekt, explosiv action på hög nivå signerad Michael Bay var precis vad doktorn förespråkade denna eftermiddag. DVD-spelaren matades med skiva, volymkontrollen på receivern vreds till max och jag lutade mig tillbaka.




General Francis X Hummel (Ed Harris) är en av nationens mest dekorerade soldater som någonsin frambringats. Genom otaliga tjänstgöringar i såväl Vietnam som Operation Ökenstorm har han tappert tjänat sin nations intressen. Men Hummel är bitter gentemot sin arbetsgivare. Under årens lopp har han lett den ena hemliga operationen efter den andra och på köpet förlorat en hel del goda mannar. Dessa har dock aldrig ens erhållit en proper militärbegravning då USA förnekat all kännedom om Hummels krigståg. Detta kan inte gå ostraffat varpå den gode generalen beslutar sig för att ta saken i egna händer. Tillsammans med en pluton likasinnade marinkårssoldater bestämmer han sig för att stjäla 15 missiler laddade med ett av jordens absolut farligaste kemiska vapen: nervgasen VX. Arenan för Hummels vedergällning är staden San Fransisco och hans bas blir ingen mindre än fängelseön Alcatraz, mer känd som The Rock. Med 81 turister som gisslan och missilerna riktade mot staden kräver nu generalen att de stupade soldaternas familjer skall bli ekonomiskt kompenserade annars får San Fransiscos invånare känna på hans vrede. FBI tillsammans med militären agerar snabbt. Ett team från elitstyrkan Navy SEALs skall penetrera fängelsets murar och oskadliggöra hotet. Dock uppstår två problem: militären har ingen expert som kan neutralisera gasen, dessutom behöver de en guide för att navigera sig genom Alcatraz virrvarr av korridorer och underjordiska gångar. In i bilden kliver dels Stanley Goodspeed (Nicolas Cage), en doktor i toxikologi som jobbar för FBI och dels John Mason (Sean Connery), en före detta hemlig agent för den brittiska regeringen som hållits fången i USA utan rättegång under trettio års tid. Kommer teamet lyckas stoppa Hummel och hans mannar?



”Välkommen, var god lämna din hjärna med tillhörande logiskt resonemang och kritiskt tänkande vid receptionen innan Ni slår Er ner för att avnjuta följande cineastiska verk”. Denna röst skulle man kunna spela upp innan filmens början ty det sammanfattar mer än väl som erbjuds åskådaren när det gäller The Rock. Här talar vi om filmunderhållning som allra mest stimulerar reptilsektionen av hjärnan. Vilket är precis vad som brukar båda för skamlöst god filmunderhållning när det gäller genren action. Här talar vi inte om ett hjärtgripande manus eller fängslande karaktärsutveckling. Nej för The Rock är premisserna högoktanig action med mer fokus på muskler än hjärna. Är det någon som kritiker älskar att hata är det Michael Bay, detta bryr han sig nog föga om då publiken fullkomligt avgudar hans verk. Han är utan tvekan actiongenrens Steven Spielberg och står hans namn på listan över medverkande i en film brukar det sällan slå fel, Pearl Harbor undanräknat.



I The Rock visar han återigen prov på en hantering som genom årens lopp har slipats ner till perfektion, han vet exakt vilka stråkar han skall spela för att fånga intresset hos sin publik. Här gäller det att ta en del explosioner, en stor näve väl koreograferade actionsekvenser och toppa detta med ett kryddmått av slow motion och sedan skaka om väl. Häll upp i en snygg förpackning och du har The Rock serverat framför dig. Visst detta är en film som helt och hållet bygger på yta före substans men Bay kan onekligen detta mer än väl, han har en omisskännlig känsla för hur man skall lägga detta pussel så att alla bitar tillsammans bildar ett väl genomfört hantverk.



Manuset är signerat herrarna David Weisberg, Douglas Cook samt Mark Rosner. Vad man kan säga om manuset är att trovärdighet knappast är rätt ord för att beskriva det scenario som målas upp: 60 år gammal före detta IM6-agent med nervig toxikologiexpert i släptåg skall stoppa en pluton bestående av den amerikanska marinkårens värstingar. Jo tjena. Men här har vi faktiskt en högst viktig del som jag anser skiljer The Rock från andra verk i actiongenren och det är att fienden i detta fall består av amerikaner. Det är högst uppfriskande att slippa se araber som satan personifierade eller för den delen tyskar som bryter illa på engelska, det hade nämligen varit extremt tacksamt att välja den vägen. Istället ställs amerikaner gentemot amerikaner i denna tungviktsmatch. Detta är ett manus som knappast månar för karaktärsutveckling även om det faktiskt förekommer lite av den varan mest för den goda saken skull. Nej man har istället lagt allt krut på att skapa en grund bestående av yta vilket passar Michael Bay som hand i handske.



För att vara en högljudd actionfilm måste jag erkänna att skådespelarinsatserna håller tämligen hög klass, dock pratar vi inte om några nomineringar till Oscar. En av de största behållningarna är onekligen den kemi som återfinns mellan Sean Connery och Nicolas Cage. Visst, de bildar det klassiska omaka paret som vi sett jag vet inte hur många gånger tidigare men de både herrarna visar att de matchar varandra väl. Connery kan komma undan med nästan vad som helst, mannen personifierar utstrålning och karisma oavsett vad ens synpunkter är om hans talanger som skådespelare. Dessutom visar han upp en klar förmåga till komisk timing i The Rock men där har han manusförfattarna att tacka för ett antal coola one-liners. Nicolas Cage som den milt sagt spände toxikologen Goodspeed fungerar väl som en motpol till Connerys karaktär även om hans transformation genom filmens lopp känns allt annat än trovärdig. Nej då vänder jag hellre blicken mot Ed Harris som likt Connery nästan lyser av pondus i sin roll som Hummel, det är ett eldande porträtt av en annars så utsliten karaktär som Harris visar upp i The Rock.



Det var med blandade känslor jag såg The Rock sett utifrån dess bildegenskaper. Jag hade tidigare läst recensioner av filmen där kritiker höll på att göra i byxan av glädje gällande bildkvalitén på denna utgåva. Antingen så fick jag en felaktig version eller så är jag betydligt mer kritiskt lagd, jag väljer alternativ nummer två. För bilden håller god standard men har helt klart sina brister. Det största problemet jag noterade är de "krypningar" som förekommer i bakgrunden, i vissa scener är bilden felfri för att nästa vara extremt orolig och grynig i sin natur. Det förekommer även en del smutspartiklar i vissa segment av filmen. Även skärpan är något tvådelad då vissa scener avslöjar minsta por i skådespelarnas ansikten medan andra tenderar att framstå som något för mjuka i tonen. Men allt är långt ifrån av ondo när det gäller denna utgåva av The Rock. John Schwartzmans omisskännliga foto kommer till sin fulla rätt då färgskalan är riktigt sprudlande av liv och energi. Svärtan gör ett sitt jobb ordentligt, många är de scener som utspelar sig i Alcatraz mörka avloppssystem där inga detaljer döljs utan allt representeras i god dager.



Såväl Dolby Digital som DTS återfinns på menyn och som så många gånger tidigare är det DTS som drar det längsta strået när det gäller att leverera en hisnande ljudupplevelse. I filmens början känns spåret något framtungt för min smak men detta blir det efter en stund ändring på då surround-högtalarna används för en del adrenalinhöjande effekter. Hans Zimmers fenomenala soundtrack kommer onekligen till sin fulla rätt på denna utgåva och bidrar helt klart till att höja stämningen ett par snäpp. Dialogen ligger klar och välcentrerad i center-högtalaren utan några direkta tendenser till att tappa fokusering även när det blir riktigt intensivt i actionscenerna. Överlag är detta en mycket dynamisk och nöjesfull ljudupplevelse. Jag glömde nästan att nämna LFE, den kommer garanterat att få grannarna att knacka på din dörr.



Detta är den svenska Criterion-utgåvan av filmen i den bemärkelse att man tagit Criterions version och plankat den rakt av till den svenska marknaden, till och med menyerna är desamma då de stoltserar med The Criterion Collection. Sett till sektionen med extramaterial är den faktiskt denna utgåvas svagaste sida. Huvudattraktionen vilar helt klart på det kommentatorspår som återfinns på skiva nummer ett. Medverkar gör regissören Michael Bay, producenten Jerry Bruckheimer, skådespelarna Nicolas Cage och Ed Harris samt den tekniska rådgivaren Harry Humpfries. Detta är ett spår som är mycket lättlyssnat till då samtliga deltagare bjuder på intressanta fakta rörande filminspelningen. Sedan har vi ett antal outtakes där Ed Harris helt klart står för den största underhållningen i form av sina totala utbrott, mycket roande att beskåda. Det finns ett antal kortare dokumentärer som tar upp allt ifrån information om Alcatraz till hur man filmade sekvensen med den exploderande spårvagnen i centrala San Fransisco.



En intervju med Jerry Bruckheimer som ligger på runt 15 minuter finns att tillgå. Bruckheimer talar med god entusiasm över sin kärlek för film och just jobbet som producent. Intressant men på tok för kort. Avslutningsvis finner vi en sektion med PR-material i form av trailers, TV-spots samt en dokumentär från premiären av filmen. Allt som allt är detta en godkänd sektion med extramaterial där den absolut största behållningen vilar hos kommentatorspåret.

The Rock var och är fortfarande en av de bästa actionfilmer som producerats. Den är med sitt furiösa tempo och välkoreograferade actionsekvenser svårslagen och ett bevis på att Michael Bay, oavsett kritikers barska röster, vet vad han sysslar med. The Rock är en film som varje fan av action bara skall ha i filmhyllan och detta är helt klart den utgåva som jag rekommenderar.