The Manchurian Candidate (2004)

Så var det återigen dags för drömfabriken på andra sidan vattenpölen att öppna upp sina arkiv och damma av en gammal klassiker. "Dags att göra en remake, det var ju så länge sedan det gjordes". Att dessutom ge sig i kast med vad av många anses vara en av de bästa thrillers som någonsin producerats, The Manchurian Candidate från 1962 av John Frankenheimer, gjorde inte mig direkt mer övertygad. Men samtidigt blev jag lite nyfiken när det visade sig att kaptenen bakom rodret för denna remake var Jonathan Demme, mannen som onekligen kan detta med thrillers och som bevisade det med den mästerliga När Lammen Tystnar. Låt oss ta en närmare titt på den moderna The Manchurian Candidate för att se om mina farhågor kom på skam eller inte.




Året är 1991 och Kuwaits oljekällor står i lågor, hela himmelen färgas svart av röken som stiger upp i skyn. Operation Ökenstorm har inletts och amerikanska styrkor befinner sig på rekognosering för att bedöma fiendens kapacitet gentemot de allierade styrkorna. En grupp infanterisoldater under ledning av veteranen kapten Ben Marco (Denzel Washington) får en natt i uppdrag att göra en patrullering av det närmaste området. Men knappt har de hunnit skrida till verket förrän de hamnar i ett bakhåll och helvetes portar öppnas allt eftersom striden rasar. De finner sig snabbt övermannade av den lokala milisen varpå Marco slås medvetslös och gruppen är i allmänt kaotiskt tillstånd. Fram kliver då sergeant Raymond Shaw (Liev Schreiber) som högst heroiskt räddar dagen genom att slå ut allt fiendemotstånd och efter tre dagar i öknen lyckas han föra truppen tillbaka till säkerheten. Vid hemkomsten belönas han med den högsta utmärkelse en soldat inom den amerikanska försvarsmakten kan motta. Nutid. Major Marco är svårt psykiskt skadad efter det som skedde den ödesdigra natten under Ökenstorm, hans nuvarande uppgift inom försvaret går ut på att hålla enklare föredrag om just den händelsen. Det har gått betydligt bättre för Shaw som nu kandiderar till posten som vice president, hårt uppbackad av sin dominerande mor (Meryl Streep) samt det enormt stora företaget Manchurian Global. Allt ter sig lysande ut på fasaden för vår Shaw men likt alla andra soldater från sin grupp delar han en mardröm som återkommer varje natt. En mardröm som viskar att något extremt horribelt skedde natten då han rädda dagen. Marco har även han samma dröm och allt eftersom han börjar nysta i trådarna märker han att en fruktansvärd sanning döljer sig bakom drömmarna.



Regissören Jonathan Demme hade onekligen en glanstid under 90-talet, med den chockerande När Lammen Tystnar samt den gripande Philadelphia såg det ut som att inget kunde gå fel. Men efter nämnda filmer har det gått betydligt trögare, fram tills nu. Jag var som vanligt något skeptisk gentemot denna remake på den klassiska filmen med samma namn från 1962 i regi av John Frankenheimer, rankad som en av de absolut bästa thrillers som skapats någonsin. Det verkade vara ett stort företag och kanske till och med ett misstag från Demmes sida att ge sig i kast med att skapa en remake, don´t fix it if it ain´t broken. Men det visade sig snabbt under filmens gång att Demme hade valt precis rätt material att jobba med för detta är en av de mest obehagliga filmer jag beskådat på senare tid. Här finns en känsla av paranoia och ren skär psykologisk terror som stundtals nästan går att förnimma i filmrummet. Ilningar längs ryggraden av att någonting inte stämmer fångar upp mig och jag slungas brutalt in i Marcos sköra tillika krackelerande psyke, mannen är långt ifrån ensam att känna sig paranoid. Jonathan Demme har onekligen lyckats slå an den ton som han gjorde i När Lammen Tystnar, en ton vars klang sakta avtar i mörkret. The Manchurian är en intressant blandning mellan konspiratorisk thriller till psykologisk skräck likt Jacobs Inferno och Demme lyckas hålla ihop storyn nästan hela vägen, på slutet genomgår dock filmen en transformation som jag inte var speciellt nöjd med.



Denna brist vilar dock snarare i filmens manus än Demmes arbete i regissörsstolen. Manuset till The Manchurian Candidate är skrivet av herrarna Daniel Pyne och Dean Georgaris. De har i huvudsak hämtat sin inspiration från originalfilmen men av naturliga skäl konverterat om en del händelser och fakta för att anpassa filmen till dagens samhälle. Istället för Koreakriget är det Operation Ökenstorm som är startskottet för konspirationen och de ansvariga bakom ridåerna är icke röda kommunister utan giriga kapitalister. Vad Pyne och Georgaris har skapat är ett styck historia som till en början onekligen lyckas fånga intresset hos åskådaren, här finns som sagt en intressant blandning mellan klassisk konspirationsteori och psykologisk skräck. Men det finns onekligen en del logiska luckor som i varje fall jag hade extremt svårt att blunda för. Man vill gärna försätta oss i ett tillstånd av total förvirring över vad som är verklighet kontra fabrikationer i Marcos psyke. Detta fungerar alldeles ypperligt under den större delen av filmens längd, jag satt klistrad framför den vita duken. Men när finalen skall målas upp blir resultatet tyvärr att filmen tar en alldeles för konventionell och lätt väg att vandra på vilket är synd.



Utan bra skådespelarprestationer skulle denna film aldrig lyckats förmedla den krypande känslan längs ryggraden som infinner sig. Demme har tacksamt nog ett extremt starkt startfält av skådespelare att jobba med. Denzel Washington är enligt mig en av Hollywoods mer kompetenta skådespelare på marknaden i dagsläget, ser jag hans namn i rollistan brukar det bjuda på en stund god filmunderhållning. I The Manchurian Candidate gör han ett nytt avhopp från sina tidigare prestationer som nästan uteslutande var sympatiska individer, godhjärtade familjefäder etc. Här visar han upp en ny sida genom sitt porträtt av den labile Ben Marco, mycket av den obehagliga stämning som man känner genom filmen vilar på Washingtons gestaltning. Marco vandrar på en skör linje mellan fiktion och realitet vilket sakta men säkert får hela hans världsbild tillika psyke i gungning, något som Washington med bravur förmedlar. Men han är inte ensam. Liev Schreiber är en av dessa många talangfulla skådespelare som aldrig riktigt når totalt statusen megastjärna, ofta finner vi dem i mindre biroller av en eller annan anledning. Här får han verkligen utrymme att bevisa vad han går för i rollen som den korrekte tillika hunsade sonen. Med mycket små medel lyckas han generera en vicepresident som är lika robotlik som känslomässigt hämmad. Sedan har vi Meryl Streep. Jag skall erkänna att hon aldrig varit min direkta favorit av någon outgrundlig anledning men i The Manchurian Candidate kommer mina åsikter på skam ty hon gör en sådan prestation att man får gåshud, relationen mor-son mellan henne och Schreiber är fascinerande men samtidigt lika skrämmande som själva historien.



Paramount presenterar bilden i det anamorfiska formatet 1.78:1 med en medelbitrate på 6.2 Mbit/s. Bilden är av genomgående god kvalité vilket är tacksamt. Skärpan håller i merparten av filmen en knivskarp ton vilket skänker bilden ett härligt djup, dock tenderar den i vissa scener att tappa greppet varpå bilden kan framstå som något grumlig. Färgskalan är väldigt skiftande i sin natur med en blandning som sträcker sig från vibrerande av liv till urvattnat, detta är dock ett högst medvetet val från fotografen Tak Fujimotos sida. Även svärtan gör sitt jobb mer än väl vilket märks på de många mörka partier som förekommer i filmen. Det som verkligen drar ner betyget är ett antal artefakter i form av persienneffekter samt en del krypningar i bakgrunden. Dock kunde jag inte skönja några som helst spår av smuts vilket är mycket positivt.



The Manchurian Candidate utger sig inte direkt för att vara någon kavalkad i en dynamisk ljudupplevelse men det ljudspår som går att återfinna säger annat. Dialogen ligger extremt välplacerad och kristallklar i center-högtalaren utan minsta benägenheter till att tappa fokusering även när det blir kaotiskt i ljudbilden. För detta sker på sina ställen varpå hela hembion får jobba järnet. Surround-högtalarna arbetar hela tiden med att pumpa ut filmens creepy soundtrack och ljudeffekter som helt klart höjer pulsen ett snäpp eller två. Även LFE-tonerna får komma till pass under några av filmens mer actionbetonade sekvenser.



Filmen levereras i ett keep-case av standardmodell med ett tämligen stilrent omslag. Ser vi till sektionen med extramaterial erbjuds vi en del smått och gott. Värt att notera är bortsett från kommentatorspåret är samtligt material textat på svenska, ett plus i kanten. Först ut har vi som sagt ett kommentatorspår där regissören Jonathan Demme samt manusförfattaren Daniel Pyne medverkar. Detta är tyvärr ytterligare ett av alldeles för många ryggdunk-spår som finns på marknaden, Demme och Pyne ägnar på tok för mycket tid med att berömma alla till höger och vänster, hur fantastiska de var att jobba med and so on. Det finns ett antal kortare featurettes som tar upp allt från bakom kulisserna-segment till provspelning för skådespelarna. Det finns även fem stycken alternativa scener samt två borttagna, dessa går att få med eller utan kommentarer från Demme och Pyne.



The Manchurian Candidate är för en gångs skull en remake som inte bara plankar sin föregångare rätt av utan tillför något nytt vilket är klart uppskattat. Detta är enligt mig en av Demmes bästa filmer sedan När Lammen Tystnar och ett bevis på hans talang. Med en historia som är lika suggestiv som skrämmande, goda skådespelarprestationer och en klart trevlig DVD-produktion är detta en thriller som man inte behöver skämmas för att ha i filmhyllan.