Apollo 13

Året är 1969, datumet den 20 juli amerikansk tid. Hela världen håller andan då en man kommer att förändra hela världshistorien, allt genom ett enda steg. Jag pratar förstås om Neil Armstrong, den förste människa att vandra på månens yta. Med sina numera världsberömda ord slutade en kamp mellan öst och väst om vem som skulle vinna kapprustningen ut i det stora okända. Ryssarna måste ha varit allt annat än nöjda när jänkarna slog dem på mållinjen med sin farkost Apollo 11 – the Eagle has landed. Jag var inte ens påtänkt vid denna historiska tidpunkt så jag kan tyvärr inte rapportera om händelsen utifrån ett eget perspektiv. Som cineast kan jag dock det näst bästa nämligen när jag som en sexton år ung man gick på lokal biograf och såg filmen Apollo 13. Bredvid mig satt ingen annan än Patrick Sjöberg, en av vår tids största idrottare. Med sig hade han vacker dam och paret hamnade precis bredvid ett styck begeistrad Fredrik. Filmen började, spänningen steg och vad hände? Herr Sjöberg somnade som en stock. Damen i fråga var å andra sidan så inne i filmen att hon nästan landade i mitt knä när det blev som allra mest spännande. Utan att överdriva var detta en av mina mer minnesvärda föreställningar. Nu har det gått tio år sedan filmen hade premiär och detta firas genom en ny DVD-utgåva laddad med såväl nytt A/V som extramaterial. Låt oss ta en närmare titt för att se om detta är ett sömnpiller eller en nervkittlare.




Som sagt året var 1969 och Neil Armstrong och hans kompanjon Buzz Aldrin tog sig en promenad på månen. Samtidigt stod astronauten Jim Lovell (Tom Hanks) på moder Jord och drömde sig bort till sin egen månpromenad som var beräknad att ske i och med Apollo 14. Men det skulle visa sig att Lovell inte behövde vänta så länge. Kollegan Al Shepard drar på sig en öroninfektion varpå Lovell tillsammans med sin besättning Fred Haise (Bill Paxton) samt Ken Mattingly (Gary Sinise) flyttas fram till avfärden med Apollo 13 som är beräknad att lämna Tellus den 11 april tretton minuter över tretton. Någon annan än jag som ser tecknen? Det gjorde Lovells fru Marylin (Kathleen Quinlan) som var något bekymrad att utöver dessa omen skulle Apollo 13 anlände till månen, just det, den 13/4. En annan kan bli vidskeplig för mindre. Som om detta inte vore nog meddelar NASAs läkare att Mattingly kommer att drabbas av röda hund och därmed byts ut mot reservpiloten Jack Swigert (Kevin Bacon) som knappt hunnit träna inför uppdraget. Nåväl Apollo 13 lyfte som beräknat utan några större missöden och resan var på väg. Men så efter två dagar sker det en smärre katastrof ombord skytteln. Efter att ha genomfört en rutinåtgärd brakar allt samman då Apollo 13 börjar falla i bitar. Nere på jorden måste nu NASA under ledning av Gene Kranz (Ed Harris) genomföra en desperat räddningsaktion för att lyckas få hem de tre strandsatta astronauterna vid liv.



Ron Howard är en av de få individer inom filmindustrin som lyckats ta klivet från skådespelare till framgångsrik regissör, jag vågar nog påstå att fler förknippar honom med hans arbeten som just regissör bortsett från den glada tiden med Happy Days. Han hade haft en del framgångsrika filmer som Cocoon, Willow och Backdraft men enligt mig var det just Apollo 13 som verkligen befäste hans position som en ledande regissör. För det är som att denna film var menad att regisseras av just Ron Howard, kanske Spielberg om man skall vara lite kritisk. Men Howard gör ett mycket, mycket stabilt jobb när han målar upp denna historia som väl kan beskrivas som Robinson á la rymden. Med en säker hand bygger han sakta men säkert upp spänningen och kopplar ett grepp om åskådaren som vägrar släppa taget. Vi vet hur det kommer att sluta men likväl sitter man ändå som på nålar och håller andan, kommer våra astronauter att kunna ta sig hem igen? En högst avgörande faktor som gör denna film så trovärdig är den möda Howard och hans kreativa team lagt ner på realism. Många scener filmades ombord på ett flygplan där man genom att låta planet störtdyka uppnår viktlöshet, blanda detta med smarta klipp och kameravinklar och man får resultatet att filmen ger intrycket av att utspela sig ute i den oändliga rymden. Filmen var redan 1995 något av ett tekniskt mästerverk och det faktum att den än idag står sig väl i konkurrensen med modernare produktioner visar bara på Howards känsla för gott hantverk.



Manuset är baserat på boken Lost Moon skriven av Jeffrey Kluger samt Jim Lovell. Den boken är som gjord för att bli film vilket också skedde. Här finner vi spänning, drama, hopplöshet och den mänskliga kampen. Manusförfattarna William Broyles Jr. samt Al Reinert fick i uppgift att transformera boken till ett manus och de lyckas väl med att ta de bästa beståndsdelarna ur Lost Moon och tillämpa dem till vita duken. Men det är inte perfekt enligt mig, den amerikanska patriotismen tillika heroismen känns stundtals överväldigande och något krystad. NASA med dess tillhörande mannar är världens bästa gäng och våra astronauter är gudar förkroppsligade. Men dessa sidor överskuggas av den totala känslan av realism. Varenda liten teknisk detalj känns så otroligt trovärdig att man inte kan hjälpa att häpnas över det arbete man lagt ner på denna film. En annan sak som manuset lyckas väl med är karaktärsporträtt. Med tanke på att merparten av filmen utspelas i ett litet utrymme som huseras av tre män som majoriteten av tiden levererar dialoger som kretsar kring instrumentavläsningar så känns ändå filmen medryckande. Det blir aldrig betvingande på något vis oavsett teknisk jargong och detta beror i månt och mycket på ensemblen.



Jag överdriver inte när jag säger att samtliga inblandade skådespelare gör ett kanonjobb med sina respektive roller. Utan dem hade denna film aldrig blivit så engagerande hos åskådaren. Tom Hanks i rollen som Jim Lovell visade redan här vad som komma skulle inför Spielberg Saving Private Ryan. Hanks roll som Lovell är ett ankare, en trygg mittpunkt för de övriga mannarna ombord på den ödesdigra rymdskytteln. Hanks blir nästan förvandlad till en fadersfigur, tuff men samtidigt sårbar under den hårda fasaden. Men allt ljus vilar inte på Tom Hanks i denna film. Nere på moder jord sliter sig Gene Kranz halvt fördärvad i sin envetna kamp om att få tillbaka NASAs mannar vid liv. Ed Harris gör en paradroll i denna film, med små medel lyckas han ändå förmedla ett stort känsloregister som övertygar. Något som han med all rätt belönades med en nominering för Bästa Manliga Biroll inför Oscar-galan. Ombord på Apollo 13 finner vi således även Kevin Bacon och Bill Paxton, två herrar med tämligen ojämna karriärer. Här lyckas de tillsammans med Hanks att bilda en sammansvetsad trio män förlorade ute i det okända med tillhörande reaktioner på situationen. Det är trovärdigt, gripande och mycket hänförande.



Filmen presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. För att vara en såpass "gammal" film som Apollo 13 ändå får anses vara är bildkvalitén på denna utgåva mer än godkänd. Det finns både ljusglimtar och skuggdalar så vi börjar med det positiva. Färger framstår som högst livfulla och härligt vibrerande av liv utan några uppenbara tendenser till blödningar vad jag kunde se. Många är de scener som utspelar sig i den mörka rymden och här gör svärtan ett ordentligt jobb med såväl rymdskyttelns interiör som rymden utan att omgivningsdetaljer går förlorade på kuppen. Men det finns även en baksida av myntet. Det förekommer en del krypningar i form av pixeloroligheter (krystat ord jag vet) i bakgrunden under vissa scener som är ganska påtagligt tyvärr. Även Edge Enhancement visar sitt fula tryne både en och tre gånger under filmens längd. Detta till trots är det en mycket bra bild som Apollo13 visar upp.



Den förra svenska utgåvan av Apollo 13 hade endast ett Dolby Digital attt ståta med så det är med glädje jag kan konstatera att denna nya Special Edition är utrustad med ett rykande färskt DTS-spår. Med sina 768Kb/s slår den som så många gånger tidigare sin kusin Dolby Digital på fingrarna. Detta är LFE-fantastens våta dröm, bor du i lägenhet är det på sin plats att varna grannarna innan du kör igång filmen då det kommer att gå livat till vad gäller basen. När Apollo 13 lyfter från moder jord känns det onekligen som man står 2 meter ifrån avfyrningsplattan, hela rummet skakar av LFE-tongångarna. Men det slutar inte där med lovsångerna. Surround-högtalarna jobbar konstant med att antingen leverera filmens soundtrack eller omgivningsljud som helt klart förhöjer närvarokänslan hos åskådaren. Fronten är väl separerad med en dialog som är klar och utan tendenser till brist på fokusering oavsett hur mycket omgivningsljud som Apollo 13 delar ut. Bägge spåren är klart godkända att lyssna till men jag rekommenderar DTS i detta fall, upplevelsen blir något mer dynamisk om man säger så.



Filmen levereras i ett keep-case med ett mycket snyggt slip-case som kostym, klart godkänd design skall erkännas. Vad som är mindre bra är filmens menysystem: innan du ens hunnit nå dit har hela filmen visats i form av kortare filmsegment! Skandal, har du inte sett filmen innan så blunda och räkna till 30. Detta överstökat så ser vi till mängden extramaterial som är en hel del på denna 2 Disc Edition eller 2-DVD Specialutgåva som vi svenskar valt att döpa den till. På den första skivan finner vi två stycken kommentatorspår. På det första medverkar regissören Ron Howard. Howard bjuder på ett tämligen intressant spår som hela tiden håller ett jämt och intressant tempo där tekniska aspekter varvas med mer personliga reflektioner kring inspelningen av Apollo 13. Det andra spåret är minst lika bra där astronauten Jim Lovell tillsammans med sin fru Marylin medverkar. Det märks att Jim har talat om denna händelse ett antal gånger tidigare då ha genast kopplar greppet om lyssnaren med en fantastisk berättarröst och inlevelse. Frugan Lovell får finna sig i att spela andrefiol även om hon stundtals levererar intressant tillika gripande fakta om hennes vånda under incidenten med Apollo 13.



Skiva nummer två innehåller en hel del mycket intressant godis att mumsa på. Här återfinns några av de bästa dokumentärer jag har sett så vi börjar från ruta ett. Lost Moon: The Triumph Of Apollo 13 är en nästan 1 timme lång dokumentär som spelades in 1996. Denna varvar mycket snyggt bilder från inspelningen av filmen med intervjuer av ensemblen. Man tar upp det ansvar som samtliga inblandade kände inför detta projekt på ett mycket snyggt sätt, det märks att en hel del heder stod på spel under inspelningarna av filmen.

Conquering Space: The Moon And Beyond tar oss med under NASAs tidsera från arbetet med den första bemannade rymdfarkosten till landningen på månen och vad som skedde efteråt. En suverän dokumentär för alla fans av historia och i synnerhet den om rymden, denna featurette bildar ett bra symbios med Lost Moon. En kortare version av just Lost Moon erbjuds i och med featuretten Lucky 13: The Astronauts’ Story som visades på NBC:s program Dateline 1995. Denna dokumentär är dock inte enbart en upprepning av Lost Moon då det förekommer en hel del nytt filmmaterial att beskåda. Avslutningsvis finner vi en trailer för just Apollo 13. Detta är en mycket solid sektion med intressant extramaterial som jag varmt rekommenderar.

Det är en sliten fras vid detta lag men jag säger det igen: trots att man likt Titanic vet hur filmen kommer att sluta så kan man inte hjälpa att ryckas med i denna högst fängslande historia. Anledningen till detta vilar helt och hållet på den trovärdighet som Apollo 13 levererar, man luras i att tro att man stundtals beskådar en dokumentär mer än en spelfilm. Utan att bli för sentimental eller överdrivet känslomässig lyckas Ron Howard att fånga åskådarens uppmärksamhet från ruta ett tills dess att eftertexterna rullar upp. Detta är långt ifrån det sömnpiller som herr Sjöberg uppfattade det, snarare är det en film som man bör ha i sin filmhylla och är det någon utgåva som gäller så är det helt klart denna.