The Score

Jag börjar min inledning av The Score med en resumé från min recension av Helgonet:

Det är något med gentlemannatjuvar på film som fascinerar mig. Att se någon fasadklättra upp för en skyskrapa, ta sig förbi alla möjliga typer av larm för att till slut nå sitt mål är ofta förknippat med god filmunderhållning på hög nivå. Antagligen är vi så intresserade av denna karaktärstyp på grund av att det ofta rör sig om en hederlig tjuv hur paradoxalt det än låter. En individ med gott hjärta vars jobb råkar vara att stjäla högst värdefulla föremål med en hög riskfaktor involverad.



Mitt intresse för filmer som kretsar kring "den stora stöten" har inte direkt minskat sedan jag såg Helgonet, dock behövde min hunger stillas med något mer matnyttigt och mättande. Här kommer The Score in i bilden i regi av Frank Oz. Redan när filmen lanserades på bio var det stora dragplåstret dess ensemble, man stoltserade med tre generationer giganter. Låt oss se om denna film klarar sig bättre än ett helgon med glorian på sned.


Nick Wells (Robert De Niro) är en erfaren gentlemannatjuv med sin bas i Montreal, Kanada. Han har varit med länge i gamet och vet vad han sysslar med. Dessutom har han strikta regler för vad han stjäl och framför allt var någonstans dessa stölder sker – överallt utom Montreal. Det är onekligen något med dessa karaktärer och regler som går hand i hand. I vilket fall som helst så kontaktas Nick av sin gode vän tillika hälare Max (Marlon Brando) som har ett hett erbjudande. En kunglig spira vilar hos tullen i staden och Nick är den rätte mannen för jobbet men han har sina tvivel över att göra en stöt på hemmaplan. Dock verkar planen vara felfri, Max har fixat en kille vid namn Jack Teller (Edward Norton) som genom att spela utvecklingsstörd har fått ett jobb hos tullen som vaktmästare. Genom jobbet kan Jack röra sig fritt inom området och därmed förse Nick med all den nödvändiga information som behövs för att kunna övertala honom att göra stöten. Nick bestämmer sig efter vissa reservationer för att ta jobbet, efter det skall han dra sig tillbaka tillsammans med sin flickvän och bara koncentrera sig på att driva den lokala jazzklubben som han äger. Men snart kommer en rad frågetecken att bubbla upp till ytan gällande stöten. Är Max tillika Jack helt ärliga gentemot Nick eller har de en egen agenda?



Många är de som har klagat över att denna film är tempofattig och jag tänker inte säga emot, faktum är att den första halvan av filmen makar sig fram i ett tämligen sävligt tempo. Regissören Frank Oz, som är mest känd för att ha haft sin hand i rektum på en grön gummidocka i Star Wars, väljer här i The Score att fokusera på sina karaktärer framför högoktanig action under spelets första halvlek. Detta gör han enligt mig helt rätt i då han har en helt underbar ensemble att utforska närmare. Som sagt så låg mycket av fokuseringen i marknadsföring av denna film kring de riktigt tunga affischnamnen och Oz tog tillfället i akt att verkligen fördjupa sig i de karaktärer som manuset målar upp. Det är utan tvekan tre generationers giganter som möts i planeringen av stöten med stort T och det är en ren fröjd att beskåda deras respektive rolltolkningar. Robert De Niro gör som vanligt en stabil insats med sin gestaltning av en luttrad veteran inom branschen som nu börjar bli lite till åren, mycket likt honom själv vilket gör att han i princip kan dra fram sina känna ess ur rockärmen och spela ut sitt register som vi alla lärt oss vid detta lag. Det är tryggt utan större överraskningar. Den som står för den mer häpnadsväckande uppvisningen är Edward Norton som återigen bevisar att han är en av vår tids bästa karaktärsskådespelare alla kategorier, när han spelar den utvecklingsstörde vaktmästaren är det så jag tappar hakan av beundran. Han har en sådan pondus och utstrålar ett sådant professionellt självförtroende att han utan problem kan kliva upp i ringen och möte De Niro i en match. Sedan har vi giganten, i såväl bokstavlig som bildlig bemärkelse, Brando som här bjuder på en ganska kort men tillika minnesvärd insats som Max, hälaren med ett par säregna drag. Detta är dock långt ifrån Brandons show utan huvudartisterna är helt klart Norton tätt följt av De Niro.



Även ifall detta är en ren studie i bra prestationer från skådespelarna känns det som att filmen i övrigt har lite nytt att tillföra genren, där lyckades faktiskt Helgonet bättre i sina trevande försök att blanda in nya element i genren. The Score erbjuder sin åskådare tämligen lite att sätta tänderna i när det gäller manus. Först skall stöten planeras, sedan utföras samt att man kastar in ett par vändningar i historien som är lika självklara som föga överraskande. ”Alla blåser alla” är ett begrepp som är ganska utslitet vid detta lag men det finns filmer som lyckats betydligt bättre med att skaka om sin publik än vad The Score lyckas med. Nej här går allt på tomgång och ren rutin. Oz vet vilka växlar han skall dra för att skapa spänning vilket sker först i den andra halvleken när stöten skall verkställas, då höjs onekligen pulsen hos mig när Nick och Jack skrider till verket i Montreals tullhus och här drar The Score det längsta strået jämfört med Helgonet. Vad jag dock fortfarande anser är att denna film saknar tempo som har tagits upp tidigare. Oz lägger ner alldeles för mycket energi på karaktärsstudier när han istället borde fokusera på de övriga beståndsdelarna av filmen. Denna trio skådespelare sköter sig så galant på egen maskin att Oz hade utan problem kunnat höja temposkalan i filmens början både ett och tre snäpp.



Bilden presenteras i formatet 2.35:1 som är anamorfisk. För att vara en såpass modern film måste jag erkänna att bildkvalitén är något lidande. Färgskalan tenderar att luta åt det bruna hållet istället för naturliga toner, även om detta eventuellt kan tolkas som ett medvetet val från Oz sida så finner jag det inte direkt som att det lyfter filmen. Men bilden har klart mer än en Akilleshäl ty skärpan känns allt annat än vass då filmen framstår som filmad med ett mjukt filter omkring sig. Svärtan är ett annat problembarn då den tyvärr är för bra vilket resulterar i att omgivningsdetaljer döljs i mörkret. Lägger man till uppenbara spår av smuts som syns under hela filmens gång resulterar det i att bilden är allt annat än en solskenshistoria. Jag såg i varje fall inga spår av EE vilket är något positivt.



Ljudet är inte heller någon direkt sensation även om den klarar sig bättre än bilden vad gäller denna utgåva av The Score. Tyngden läggs på fronten av ljudbubblan av ganska naturliga skäl då detta är en film som har fokus på dialog och soundtrack. Separationen mellan de främre kanalerna håller god standard och bidrar trots tyngdpunkten till en tämligen dynamisk ljudupplevelse. Vad jag ändock saknar är en mer komplett lösning då surround-högtalarna tillika subbasen känns allt för frånvarande trots att det erbjuds flera tillfällen för dem att jobba under filmens gång.



Filmen levereras i ett keep-case med ett omslag som är tämligen stilfullt och fritt från recensionskommentarer. Vad jag dock inte förstår är varför Paramount envisas med att byta plats på sin logotyp, vissa filmtitlar har den i överkant av omslaget medan andra i de nedre regionerna. Mer enhällighet från undertecknad önskas i framtiden. Nåja, med dessa klagomål gällande layout avklarade kan vi nu ta en närmare titt på sektionen med extramaterial. Först ut har vi ett kommentatorspår med regissören Frank Oz och Rob Hahn. Vad som verkligen är intressant med detta spår är Oz synpunkter på Marlon Brando, hur vederbörande verkligen var en plåga att jobba med. Det verkar onekligen som att ryktena kring denna man inte är direkt obefogade. Härnäst har vi tre stycken alternativa klippningar på scener ur filmen, en av dem visar en ganska kul session improvisation mellan Brando och De Niro i jazzklubben. En Making Of-dokumentär finns att beskåda men den tillför föga intressant fakta, här är det mer standardintervjuer som innehåller standardsvar från de iblandade: vi var bra, vi hade kul, alla var jätteduktiga och så vidare. Avslutningsvis återfinns en trailer för The Score samt biografier.



The Score är en film om den stora stöten som sållar sig till den ganska stora skaran i samma genre utan att tillföra speciellt mycket nytt. Vad som är den största behållningen är onekligen ensemblen som i vissa avseenden håller världsklass, det är främst Norton som återigen bevisar exakt hur bra han faktiskt är som skådespelare. Oz lyckas bättre än Helgonet när det gäller att fånga in sin åskådare i ett nät av spänning, dock tar det sin lilla tid så det gäller att ha tålamod med The Score om man skall få ut maximalt gällande filmunderhållning.