25th Hour

Regissören Spike Lee sållar sig till den skaran filmmakare som vill skaka om sina åskådare genom cineastiska verk och en av hans senaste filmer 25th Hour är inget undantag. Jag vill gärna titulera mig själv som cineast men av någon outgrundlig anledning har alltid en Spike Lee-joint gått mig obemärkt förbi. Kanske är jag för oerfaren i gamet för att kunna ta del av hans tidigare verk men egentligen är det en ganska klen ursäkt, det finns helt enkelt för mycket bra film att se för att man skall hinna täcka in alla områden. Dessutom är jag ung så jag har tiden på min sida. Men jag kände för ett tag sedan att det var hög tid att börja granska denna regissör i sömmarna efter att ha beskådat trailern för hans verk 25th Hour, baserad på succéromanen med samma namn. Det är hög tid för mig att stifta bekantskap med en av amerikas mest intressanta tillika provocerande regissörer.




En sen natt i New York. En döende hund liggandes på en bro som två män uppmärksammar. Här börjar historien om droglangaren Montgomery "Monty" Brogan (Edward Norton), en man som hade allt men förlorade det i ett ögonblicks verk. Efter ett anonymt tips till antidrogbyrån DEA är nu Monty på väg mot ett sju år långt fängelsestraff. Vad gick egentligen snett frågar han sig? Han hade sådana drömmar, storslagna visioner för sitt liv men blev lite för girig på vägen till snabba pengar för att finansiera dessa drömmar. Vem satte dit honom och varför? Frågorna ekar i Montys huvud utan att några egentliga svar uppenbarar sig för den unge mannen som nu är på väg till helvetet på jorden, sju år i fängelse är inget som direkt lockar. Dagen D är nu bara ett dygn borta, 24 korta timmar innan dörren slår igen bakom honom utan minsta chans att fly fältet bort från alla bekymmer som han skapat för sig själv genom sitt leverne. Men innan han berövas sin frihet skall han spendera sitt sista dygn i New York tillsammans med sina två bästa vänner. Frank Slaughtery (Barry Pepper) är den ene, en lyckad börsmäklare med vassa armbågar som lever sitt liv hårt och glamouröst. Den andre, Jacob Elinsky (Philip Seymour Hoffman) är raka motpolen genom sitt jobb som läraren i engelska hos det lokala gymnasiet. Trion ger sig ut i ett New York som sakta men säkert börjar hämta sig efter 11/9-katastrofen, en stad där Monty försöker finna svaren på sina frågor mitt i kaoset.



Istället för att porträttera en enskild mans kamp med sina inre demoner som står och klämtar vid dörren väljer istället Spike Lee att vidga sina vyer genom att låta hela staden New York agera skådespelare. Amerika är i The 25th Hour ett land i chock där ett kaos som ingen trodde var möjlighet har inträffat och detta reflekteras klart och tydligt i denna film. Från början handlade David Benioffs roman, det är den som filmen baseras på, om en liten syndare som försökte få ordning på sitt liv innan det var dags att ta sina mediciner enligt de källor jag har läst. Men i händerna på Lee förvandlas denna historia till något så ofantligt mycket större, tillika vackert som tragiskt. Staden New York är i själva verket en metafor för Montys liv: en plats som begått så många misstag i det förflutna vilket har straffat sig och nu måste man försöka att finna svaren på alla enigma medan det fortfarande finns tid kvar. Lees regi är i det närmaste ofelbar: djupgående och samtidigt respektfull inför den totala katastrof som faktiskt porträtteras. 25th Hour är lika mycket en samhällsskildring som en ett rent drama och det är en av de bästa jag har beskådat. Man har verkligen lyckats att fånga den mer sårade och djupgående känslan hos ett skakat folk som inte riktigt vet exakt hur man skall gå vidare med sina liv efter den kolossala katastrofen som inträffade den 9/11.



Det är lätt att tro på Monty som något av en martyr, en stackare som blivit förråd av samhället och nu skall kastas in i helvetes gap med huvudet före. Men enligt mig är så inte fallet. Montys själsliga resa handlar lika mycket om ansvar som skuld. Lee formar denna karaktär till en man av kött och blod, inget missvisande helgon. Mycket att detta vilar på Edward Nortons fantastiska rollprestation som Monty. Norton har onekligen gång på gång bjudit publiken på fantastiska karaktärsporträtt som till exempel American History X för att nämna en av många bra filmer. Tanken var från början att Tobey Maguire skulle axla rollen som Monty men det slutade med att han istället agerade producent för filmen. Jag är tacksam för detta, Norton skänker Monty än mer hårdare yta än vad jag tror Maguire skulle ha lyckats med. Monty Brogan är New York personifierad: hård, kaxig och med ett jäkla temperament. The 25th Hour ber aldrig om ursäkt för hans tidigare handlingar, det blir bara ett rent konstaterande att denne man faktiskt är en ond individ oavsett hans förklaringar till varför han valde en karriär som knarklangare. Det är detta som jag tycker är så rasande fascinerande med denna film, ingenting smusslas undan eller sätts i bättre dager än vad som egentligen ligger och lurar under ytan. Samtliga karaktärer har sina respektive synder att brottas med och ingen undslipper timglasets sandkorn som sakta men säkert rinner dem ur händerna.



Bilden presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Likt många andra regissörer på senare tid har även Lee valt att experimentera med olika metoder för att kraftigt manipulera bilden på denna utgåva av The 25th Hour. Filmens början bjuder på ett bakgrundsbrus som heter duga och för en stund tar jag mig för min svettiga panna och undrar hur detta skall gå vägen. Lyckligtvis ändrar filmens visuella stil snabbt karaktär och bruset når en betydligt behagligare nivå att beskåda. Lee vill verkligen illustrera känslan som råder i ett New York som befinner sig i kaos efter attacken vilket han klart lyckas med genom sitt manipulerande av färgskalan beroende på sinnesläge hos karaktärerna som befolkar denna historia. Bilden är rå, smutsig men samtidigt fylld av värme på sina ställen vilket ger en klar fingervisning om vilket budskap som vill förmedlas. Svärtan är verkligen på pricken rätt: mustig och rikligt mörk i sin ton utan minsta tendenser till att dölja omgivningsdetaljer. Det är en klart godkänd transfer som Buena Vista bjuder åskådaren på.



Jag trodde i sanningens namn att The 25th Hour inte skulle bjuda på någon större sensation i ljudsammanhang då detta är en högst dialogdriven historia. Men mina fördomar kom på skam redan i filmens inledning då de bakre kanalerna presenterade sig med bestämdhet. Lee lyckas lika väl att skapa en känsla av total närhet när det gäller såväl ljudet som bilden i denna film. Jag känner mig onekligen som jag befinner mig mitt i centrum av karaktärernas liv när ljudet pumpas ut ur samtliga kanaler med en klar pondus. Dialogen ligger väl placerad i centerkanalen utan några direkta större tendenser till att tappa fokus även om jag ibland fann talet som något svårlyssnat under vissa partier av filmen. Basen får faktiskt en del att jobba med, framför allt under en del scener som utspelar sig på en nattklubb där det känns av LFE-tongångarna.



Filmen levereras i ett keep-case av standardsnitt med ett omslag som är befriat från recensionskommentarer, något jag tackar för. Ser vi till sektionen med extramaterial bjuds vi på en del att botanisera i. Först ut har vi ett kommentatorspår där regissören Spike Lee medverkar. Lee är en högst passionerad filmskapare, något som klart reflekteras i hans engagemang under detta kommentatorspår. Han bjuder åhöraren på såväl tekniska detaljer som mer personliga reflektioner vilket gör detta till ett mycket trivsamt kommentatorspår att belyssna. Lika trevligt att ta del av är det andra kommentatorspåret där manusförfattaren David Benioff berättar om processen med att omvandla hans novell till spelfilm samt hans reflektioner på Lees arbete som regissör för projektet. Ett antal deleted scenes finns att tillgå men dessa tillför enligt mig inte filmen mycket nytt och man förstår varför de klipptes bort. Avslutningsvis finner vi ett antal dokumentärer som fokuserar på Lee men även terrordådet mot USA den 11/9. 25th Hour innehåller en helt klart trevlig liten sektion med extramaterial väl värd din tid.



Min första riktiga bekantskap med Spike Lee visar sig vara inget annat än en ren fullträff och jag överdriver inte när jag säger att detta är en av de bättre filmer jag sett på senare tid. Lee lyckas inte bara med konststycket att fånga den enskilda individens kamp utan en hel nation som reser sig ur askan likt fågeln Phoenix. 25th Hour är lika mycket ett samhällsporträtt som en karaktärsstudie där samtliga inblandade skådespelare levererar högst minnesvärda insatser, detta är en film som bör finnas i varje cineasts hylla.