The Machinist

Sällan har jag varit med om så mycket förhandssnack som det varit inför releasen av The Machinist. Det har tisslats och tasslats i trollskogen som aldrig förr och mycket har kretsat kring skådespelaren Christian Bales osannolika kroppsliga transformation från vandrande muskelberg till vandrande pinne. Bilderna talade sitt tydliga språk: killen såg verkligen ut som att han hade överlevt koncentrationslägren från skräckens Tyskland. Jag skall erkänna att jag blev ordentligt nyfiken på The Machinist tack vare detta men samtidigt slog det mig att föga lite diskussioner faktiskt kretsade kring filmen som sådan. Är The Machinist en bra film eller hänger allt på Bales skelettliknande utstrålning?




”Det är ingen fara baby, de flesta av oss drabbas någon gång av insomnia” säger den prostituerade kvinnan Stevie (Jennifer Jason Leigh) till Trevor (Christian Bale). Men Trevor lider inte av någon mild form av sömnlöshet, mannen har inte sovit på över ett år. Han har dessutom förlorat aptiten varpå han sakta men säkert transformerats till ett vandrande skelett, vågen kryper oroväckande förbi 60-kilostrecket. Trevor Reznik jobbar som maskinoperatör på en lokal verkstad och trots att han har vänner bland sina arbetskollegor har Trevor börjar dra sig undan och de enda två individer han egentligen tyr sig till är den prostituerade Stevie samt en servitris på flygplatsens café dit vår vandrande pinne söker sig under sina sömnlösa nätter. Så en dag sker en ödesdiger olycka på Trevors arbetsplats vilket resulterar i att en man blir en arm fattigare. Samtliga bevis pekar på att det var Trevor som genom en olyckhändelse orsakade den hemska händelsen. Men nu börjar han att förlora verklighetsuppfattningen, någon vill sätta dit Trevor. Hans paranoia minskas inte av det faktum att någon smyger in i hans lägenhet och sätter små post it-lappar på hans kylskåp. Vem är det som skriver lapparna och vad är det för ledtrådar de försöker förmedla?



Det är två saker som gör detta till en av de absolut mest minnesvärda tillika skrämmande filmer jag har beskådat på år och dar. Det första är regin signerad Brad Anderson. Herr Anderson är inte något direkt välkänt namn i filmkretsar, hans mest uppmärksammade film är en skräckhistoria vid namn Session 9. Vad jag har förstått efter att ha läst en del om Session 9 så är det en av de mer skrämmande historier som producerats till den vita duken i modern tid. Detta kan jag inte kommentera, är för harig av mig för att se den. Men vad jag kan utläsa utifrån Andersons regi i The Machinist är att han helt klart har en känsla för vad som verkligen menas med psykologisk skräck. Med små subtila medel lyckas han att försätta åskådaren i ett totalt tillstånd av ren skär paranoia. Vad är dröm och vad är verklighet för den drabbade Trevor? Det dröjer inte länge förrän man är lika svävande i sina tankar som huvudpersonen. Likt The Manchurian Candidate slås jag av högst obehagliga känslor när jag beskådar The Machinist, känslor som vägrar att släppa taget allt eftersom filmen rullar på. Anderson håller oss på halster, det hade varit så extremt lätt för honom att köra på en mer skräckbetonad linje i form av ”skrämma-skiten-ur-åskådaren”-sekvenser men han faller inte i den fällan. Istället bygger han sakta men säkert upp en spänning som går att ta på, det är omöjligt att värja sig.



Den andra anledningen till extas beträffande The Machinist är skådespelaren Christian Bales helt osannolika framtoning. Bale visade redan under American Psycho att han hade en unik talang för karaktärsporträtt, han kastade sig med hull och hår in i det förvridna psyket hos Patrick Bateman. Sedan följde, enligt mig, några mindre lyckade insatser i filmer som Drakarnas Rike samt Kapten Corellis Mandolin. Bale fick aldrig chansen eller utrymmet att visa upp sina talanger. Tacka gudarna för att han valde denna film, det är som att Bale var utvald att spela rollen Trevor Reznik. Han ger paranoia ett sådant härjat intryck att man mår fysiskt dåligt av att se en sådan nedsliten personlighet. Bale genomförde den mest dramatiska viktminskning i historien när han skulle förbereda sig inför The Machinist. Bort trimmades över trettio (!) kilo muskler och fett, kvar finns bara en skugga av det forna jag. Som ett spöke vandrar Trevor mellan fantasi och verklighet, paranoia och aktsamhet. Bale gör en helt fenomenal insats såväl fysiskt som själsligt och det är tillika skrämmande som fascinerande att beskåda hans insats i The Machinist. Är det någon som skulle ha haft en Oscar för sina insatser är det denne man.



Brad Anderson har likt många andra regissörer i samma fack valt att manipulera bilden på The Machinist till det extrema. Färger är urvattnade och bleka på gränsen till svart/vita. Det förekommer även en hel del bakrundsbrus men även detta är ett högst medvetet val från regissörens sida. Det blir därför svårt att ge ett korrekt omdöme beträffande bildkvalitén på denna utgåva. Vad som dock är lätt att kommentera är de artefakter som kraftigt drar ner betyget. För att vara en såpass modern film som detta ändå är förekommer det hiskeliga mänder med smuts vilket är klart enerverande om du beskådar filmen på en större bildyta än 32 tum. Dessutom visar Edge Enhancement sitt fula tryne både en och tre gånger under filmens längd. Skärpan håller dock mycket hög klasss och skäner bilden ett behagligt djup. Även svärtan är med i matchen då den är mustigt mörk som sig skall utan benägenheter att dölja omgivningsdetaljer.



Fördelen med denna utgåva gentemot andra regioner är att vi i lilla Svea Rike har berikats med ett DTS-spår vilket man naturligtvis tackar för. Nu skall det dock erkännas att jag för en gångs skull inte kunde skönja några direkta skillnader mellan detta DTS-spår och det som erbjuds från Dolby Digital. Bägge lägger fokuseringen, av tämligen naturliga skäl, på fronten av ljudsystemet. Men en sak som överraskade mig var hur aktiva surround-högtalarna var med att leverera filmens minst sagt isande soundtrack, man vänder sig om med ett visst mått av obehag konstant under filmens gång. Dialogen ligger väl placerad i center-högtalaren, dock fann jag den något diffus i vissa partier av filmen.



Filmen levereras i ett grått keep-case av standardmodell. Tyvärr måste jag säga att omslaget till filmen är bland det bedrövligaste jag någonsin sett: rörigt och fullständigt bombarderat med recensionscitat och annat otyg som förstör helhetsintrycket något enormt. Nåja, omslaget gör inte filmen som tur är. Låt oss ta en närmare granskning av sektionen med extramaterial. Först ut finner vi ett kommentatorspår där regissören Brad Anderson medverkar. Detta är långt ifrån det bästa spår jag lyssnat till då Anderson ger ett ganska oengagerat intryck trots att han presenterar tämligen intressanta fakta kring såväl The Machinist som andra filmer som varit en inspirationskälla (jag tänker inte nämna vilka då det helt klart skulle förstöra filmupplevelsen). En 30 minuter lång dokumentär ger oss en någorlunda intressant inblick i skapandet av filmen varvat med alldeles för mycket reklaminslag. Det finns även ett antal deleted scenes att tillgå, åtta stycken för att vara mer exakt där Anderson bidrar med kommentarer till två av dem. Varför man inte valde att kommentera alla åtta är för mig obegripligt. Avslutningsvis finns det ett antal trailers att beskåda.



Ju mer jag begrundar över The Machinist desto mer uppenbart blir det att detta är en av de absolut mest intressanta tillika skrämmande filmer jag har beskådat. Brad Anderson ger onekligen benämningen psykologisk terror ett helt nytt ansikte genom Christian Bales kusliga framtoning. Detta är en film som verkligen sätter sig under huden på åskådaren och lämnar rum för eftertanke när eftertexterna rullar upp. Filmen som sådan är lika skrämmande som Bales osannolika kroppsliga transformation och man kan inte låta bli att påverkas av det som målas upp framför ögonen på en. The Machinist är ett absolut måste, har du inte redan sett den så åtgärda detta per omgående.