Collateral

Regissören Michael Mann är enligt mig en av Hollywoods riktiga giganter. Med filmer som såväl The Insider som Heat har han alltid visat upp ett gediget hantverk. Frågan är om hans senaste film Collateral är lika bra som hans tidigare verk?




Jamie Foxx spelar Max, taxichauffören som varit med ett år för mycket inom branschen. Max har en dröm om att en dag starta sig egen limousinefirma men innan den drömmen kan infrias måste kapitalet rulla in, något som är extremt otacksamt svårt när man kör taxi för sitt leverne. Vår man intalar sig själv om att detta är ett högst temporärt gig trots det faktum att han kört samma bil i över tolv års tid. I Collaterals inledning är det ytterligare en dag i mängden för Max med mer eller mindre trevliga kunder som kliver in i baksätet på hans pedantiskt skötta bil. Men snart kommer hans tillvaro att förändras radikalt till det sämre. En bit in på kvällen då skymningen lägger sig som en slöja över den pulserande staden Los Angeles kliver affärsmannen Vincent (Tom Cruise) in i Max bil. Vincent är mäklare på besök i staden för att avsluta ett antal affärer samt träffa gamla goda vänner för att ta en snabb drink eller två på vägen. Något motvilligt går Max med på att agera privatchaufför för Vincent under resten av kvällen trots att detta är mot reglerna. Så plötsligt, medan Max inmundigar kvällsmat i form av nyttig baguette, ramlar plötsligt en död man ner på hans motorhuv. Det visar sig att den gode Vincent i själva verket är så långt ifrån en mäklare man kan komma, han är en högst letal yrkesmördare på krigsstigen. Max finner sig nu gisslan hos en sociopat och måste finna ett sätt att ta sig ur denna situation med livet i behåll samtidigt som han kör runt herr Död i baksätet.



Michael Mann är enligt mig en fantastisk regissör kort och gott. Ser man till hans CV finner vi numera klassiker såsom serien Miami Vice (en långfilm är naturligtvis på intågande medan jag skriver detta), Heat, The Insider och den underskattade Ali för att nämna några cineastiska verk som både kritiker och gemene man har höjt till skyarna. Framför allt Heat står verkligen ut som en av vår tids mest betydelsefulla filmer som producerats, det var här Mann lade grunden för sin känsla att lyckas fånga upp storstadens puls och omvandla detta till ett levande väsen, en tredje aktör i dramat som spelas upp framför ögonen på åskådaren. I Collateral lyckas han ta det ett steg längre, Los Angeles är verkligen en lika stor del av historien som Vincent eller Max för den delen. Staden har helt klart sin egen puls och ett eget liv vilket märks när Max far fram med sin bödel som passagerare, en bödel som inte drar sig för att släcka liv som inte återfinns på hans lista över mål för kvällen. Los Angeles är en kall stad trots temperaturen vilket klart känns när man beskådar Collateral. Mest tydligt blir det när Vincent skall berätta om hans syn på LA, en historia som kretsar kring en man som kliver på tunnelbanan och dör, först sex timmar senare upptäcker någon att de har ett lik som åker varv efter varv runt staden. Denna monolog symboliserar det kalla klimat som bara växer sig större och större inom storstäder som LA och Mann lyckas sätta fingret exakt på problemet i fråga genom denna film på samma sätt som han lyckades porträttera den nakna sanningen om tobaksindustrin i The Insider.



Egentligen är detta manus signerat en herre vid namn Stuart Beattie en tämligen banal liten sak. Det börjar tämlige lovande för Collateral som vid flera anblickar ter sig vara en ny Heat med sitt porträtt av den lille människan förlorad gentemot den pulserande storstadens neonljus. Beattie har en klar känsla för dialog och karaktärsutveckling där råder det inga som helst tvivel, i varje fall inte under dramats första akt. Då vilar fokus på den relation som utvecklas mellan Max och Vincent. Max, som är något hunsad i sin tillvaro som taxichaufför, får på något paradoxalt sätt en befriare tillika tillfångatagare genom sitt ödesdigra möte med lönnmördaren Vincent. Vincent lyckas på samma gång släppa på Max mentala spärrar som hindrar honom från att agera utifrån sina premisser samtidigt som han håller honom i hårda tyglar i fångenskap. Detta är en högst fängslande relation att beskåda som är lika gripande som skrämmande och Beattie har genom sitt manus gett Mann ordentligt med gott material att jobba med under filmens första halva. Men sedan börjar det brista i fördämningarna såväl på vita duken som utanför. Från att ha varit ett gripande karaktärsdrama förvandlas Collateral sakta men säkert till en mer renodlad katt-och-råtta-lek mellan våra två huvudpersoner och det är här som filmen enligt mig helt klart börjar bli rätt lidande i sin historia som den vill berätta. Logiska luckor börjar plötsligt att poppa upp som svampar i skogen och jag känner en irriterande känsla av olust som börjar krypa i ryggraden. Beattie gör det helt enkelt för sig som väljer en sådan förvånansvärt lätt utväg att avsluta dramat på vilket gör mig besviken då de tidiga premisserna är så oerhört lovande. Det är då tur att vi har Michael Mann vid rodret som kan styra upp filmen med sin slående visuella känsla annars hade betyget blivit betydligt lägre för Collateral.



Vad som dessutom stärker denna film är skådespelarprestationerna från våra två huvudkaraktärer. Jamie Foxx är en ung man som på senare tid lyckats klättra upp till den absoluta toppen av eliten inom Hollywood mycket tack vare att han plockade hem en guldgubbe för Bästa manliga huvudroll i sin fenomenala gestaltning i filmen Ray. I Collateral är han utan tvivel bra i sin roll som den veke chauffören Max, en roll som från början var vikt åt Adam Sandler vilket ger mig lätta rysningar av obehag. Men Collateral är långt ifrån Foxx show, nej istället är det Mr Hollywood Tom Cruise som stjäl i princip varenda scen han är med i med ett sådant charmerande tillika svinigt sätt att man inte kan annat än fascineras över den studie mannen måste ha gjort inför denna roll som Vincent. Det är inte vanligt att Cruise gestaltar karaktärer av en ond natur, han var dock och sniffade på territoriet genom sin roll i den hyllade Magnolia. Här i Collateral får han verkligen gå loss på samtliga cylindrar och det märks att han njuter av varenda sekund på samma sätt som Denzel Washington gjorde i Training Day.



Majoriteten av Collateral har filmats med digitala kameror med undantag för vissa scener. Nu kanske man förväntar sig en bild i ren referensklass men enligt mig är så inte fallet. Förvisso har Mann med sin känsla för fotot lyckats skapa en extremt realistisk ton såsom bakgrundsbrus, i vissa fall urvattnade färger och en högst dynamisk kamerarörelse. Men det ser helt enkelt inte bra ut. Även ifall samtliga av dessa problem är högst medvetna val så anser jag att de drar ner helhetsintrycket något när man väljer att förfula bilden. Samtidigt har Paramount enligt mig gjort en närmaste perfekt överföring till DVD så det är verkligen svårt att ge ett "korrekt" betyg på Collateral vad gäller bildkvalitén. Jag väljer dock att ge ett relativt högt betyg då transfern är fläckfri och bilden som sådan håller en hög standard trots artistiska val från Manns sida.



Av någon outgrundlig anledning så har man valt att ta bort det DTS-spår som går att återfinna hos R1-utgåvan av Collateral vilket är klart trist. Kvar återstår dock ett Dolby Digital 5.1 som mer än väl gör ett ordentligt jobb vad gäller att erbjuda en dynamisk ljudupplevelse. Frontarna är väl separerade genom hela filmen och levererar en skön mix mellan de främre kanalerna, dock uppfattade jag dialogen som något grumlig och var tvungen att slå på text för att uppfatta vad som sades vilket är ett minus. Surround-kanalerna bjuder på en hel del smarta övergångar mellan främre respektive bakre kanalerna och stundtals vaknade även basen till liv och skakade om biorummet. Dock saknar jag den extra dynamik och pondus som i majoriteten av fallen går att återfinna hos ett DTS-spår så det är verkligen en förlust för den svenska DVD-marknaden att man valde bort detta för den svenska utgåvan.



Detta är 1 Disc Edition-utgåvan av filmen vilket innebär att det enda extramaterial som erbjuds är ett kommentatorspår med regissören Michael Mann. Mann ger verkligen oss fans av kommentatorspår ett kanonspår att lyssna till; fullt av intressant fakta presenteras i ett konstant flöde utan avbrott. Mann berättar allt ifrån mer tekniska detaljer som hur det var att filma med digitala kameror till filmens symbolik och bildspråk. Detta är helt enkelt ett suveränt kommentatorspår att lyssna till. En liten åsikt från min sida: varför oh varför kände man sig från utgivarnas sida manade att förstöra ett så snyggt omslag med störande recensionskommentarer? Stort minus utdelas.



Collateral är en tät thriller med ett högst intressant karaktärsporträtt som håller nästan hela vägen fram. Filmen lyfter verkligen tack vare dels Michael Manns regi samt femonenala skådespelarinsatser från såväl Tom Cruise som Jamie Foxx. Dock lider den av det något haltande manuset vilket gör att Collateral långt ifrån är Manns mest minnesvärda insats men långt ifrån hans sämsta. Jag kan dock inte rekommendera den svenska utgåvan på grund av den totala avsaknaden av DTS-spåret utan föreslår att du hellre lägger vantarna på den amerikanska utgåvan av filmen.