National Treasure

Jag är den första att erkänna att när det står Walt Disney på omslaget till en film så drar jag öronen åt mig. Det kan inte hjälpas, det sitter inprogrammerat i ryggraden. Jag ser framför mig moralkakor kryddade med sötsliskighet. Men på senare tid har jag fått mina fördomar pulveriserade bland annat tack vare den lysande Pirates Of The Carribean, även om jag då inte trodde på en film som baseras på en berg-och-dalbana från Disneys nöjespark. När skall jag lära mig från min pessimism? Kanske kan National Treasure med Nicolas Cage i huvudrollen äntligen programmera om mina hårt etsade åsikter eller är detta ytterligare en film som bekräftar min inställning till Disney?




Uppe på en vind letar den unge Ben Gates efter gömda dokument som hans familj dolt. Han ertappas av sin farfar som bestämmer sig för att det är hög tid att Gates junior får veta familjens största hemlighet. Amerikas grundare var alla medlemmar av den hemliga ordern Frimurarna, deras aktiviteter är än idag något dunkla. Deras arv finns överallt i samhället i form av mystiska symboler som det allseende ögat på baksidan av en dollarsedel. Men dessa symboler är mer än bara en indikation på frimurarnas aktiviteter i det forna Amerika, de fungerar även som ledtrådar till den största skatt som någonsin samlats ihop i modern tid. Frimurarna ansåg att ingen man kunde vara värdig denna enorma skatt så de gömde den väl men lämnade fortfarande kvar ledtrådar för att kunna finna den. Detta är familjen Gates största sökande, generation efter generation har letat efter rikedomarna utan att någonsin lyckas. Fullständigt förtrollad av sin farfars berättelse bestämmer sig då en unge Ben för att lyckas med det som ingen annan före honom gjort: hitta Frimurarnas rikedom. Nutid, platsen är Antarktis. Den vuxne Ben (Nicolas Cage) har tillsammans med sin finansiär Ian (Sean Bean) och hans forskarteam lyckats lokalisera en avgörande ledtråd i jakten på skatten. Men det uppstår fnurra på tråden herrarna emellan varpå Ian lämnar Ben och hans kompanjon Riley (Justin Bartha) att dö ute på tundran medan han själv ger sig tillbaka till Washington på jakt efter nästa ledtråd. Naturligtvis överlever vår tids Indiana Jones som nu börjar en desperat jakt mot klockan och Ian för att finna skatten först.



Den kom, den sågs, den glömdes av. Ungefär så kändes det när jag satte mig ner för att recensera National Treasure. Jag insåg att filmen egentligen inte hade haft någon direkt livsavgörande påverkan på mitt liv eller att den hade orsakat funderingar på en högre nivå. Efter att ha sett om filmen insåg jag direkt varför: Jerry Bruckheimer. Detta är en i raden av många filmer från mannen som alla ter sig likadana ut vid en närmare anblick: samma musik, samma kameravinklar, samma bristfälliga manus. Och ändå är de i majoriteten av fallen extremt roande att beskåda och National Treasure är långt ifrån något undantag på den punkten. Bruckheimer vet exakt hur en film skall se ut och låta och att påstå att detta är ett verk signerat John Turteltaub vore att ljuga även om hans namn återfinns på regissörsstolen. Nej likt Rött Hav är det vår producent som styr och ställer på både gott och ont.



Det är ändå något med denna film som tilltalar mig nu när jag sett den en andra gång. Visst historien om att stjäla oavhängighetsförklaringen kan till det yttre te sig mycket fånig och högst orealistisk men å andra sedan hur trovärdig är egentligen vår ursprungsman Indiana Jones bravader? National Treasure är lik förbannat en mycket underhållande och på sina ställen ganska smart film sett utifrån de premisser som manuset erbjuder. Det är som en James Bond-film, du behöver inte gnugga de grå cellerna mellan öronen speciellt hårt för att kunna hänga med i svängarna då allt verkligen förklaras på ett sådant pedagogiskt sätt att även de minsta i familjen kan ta del av alla historiska ledtrådar som diskuteras under filmens gång. Här kommer onekligen Disney in i bilden med sitt sigill, allt är övertydligt. Det lämnas inget som helst utrymme för eftertanke när man sett National Treasure vilket är synd men samtidigt är frågan om denna film är rätt för djupare filosofiska diskussioner? Knappast, snarare är detta en högoktanig film med ett rappt tempo som hela tiden behåller intresset hos sin åskådare under två timmars tid.



Även om det onekligen är en ganska väl sammansatt ensemble till National Treasure måste jag tyvärr konstatera att detta inte är en film som man ser för de fina skådespelarprestationerna. I princip samtliga deltagande i detta projekt går på autopilot och helt sonika repriserar tidigare karaktärer från karriären. Nicolas Cage är ingen Indiana Jones den saken är tämligen glasklar, istället har han valt att ta sin roll Stanley Goodspeed från The Rock och låtit vederbörande mogna till ett halvt snäpp. Sean Bean gör samma sak, han har helt enkelt tagit sin skurkroll från James Bond-filmen Goldeneye och kör den på repris. Till och med den gamle räven Jon Voight orkar inte med att prestera något nytt utan dammar istället av sin insats från den första Tomb Raider. Nej detta är en film man ser för det rena underhållningsvärdet, inte karaktärsstudier.



Bilden presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Det är bara till att lyfta på hatten åt herrarna och damerna borta hos Buena Vista som har lyckats skapa en transfer till DVD som onekligen är extremt lyckad, bilden tangerar nära nog referensmaterial. Vibrerande är ett bra ord som sammanfattar intrycket jag får av bilden. Nästan samtlige beståndsdelar är på topp: skärpan är majoriteten av filmen knivskarp och skäner liv till de minsta detaljer, färgskalan är rik och livfull utan minsta tendenser till blödningar i spektrumet. Även svärtan är verkligen på topp, se bara nattscenerna i filmens början när Ben skall utföra sin kupp där svärtan verkligen är mustig utan att minsta omgivningsdetalj går förlorad. Till och med artefakter som EE eller spår av smuts lyser med sin frånvaro. Det enda lilla som drar ner betyget från topp är faktiskt skärpan som kan uppfattas som något ojämn. Ja jag vet att jag är petig men det kan inte hjälpas, betyget blir dock en mycket stark 9:a.



Även ljudet är mycket genomarbetat vilket gör detta till en klart godkänd DVD-utgåva. Samtliga kanaler gör verkligen sitt bästa för att tillsammans skapa en ljudbild som är tillika dynamisk som exakt i sitt tillvägagångssätt. Fronten av ljudbubblan är väl separerad med en dialog som ligger centralt utan några större tendenser till att tappa fokusering även när det blir mycket omgivningsljud vilket sker både en och tre gånger under National Treasure. De bakre kanalerna är med i matchen hela tiden och skapar en dynamisk upplevelse för åhöraren under filmens gång. Ändå saknar jag det där "lilla extra" hos detta Dolby Digital-spår, det där som är så svårt att sätta fingret på men desto lättare att känna igen. Överlag är detta dock ett mycket trivsamt spår att spetsa öronen till under filmvisning men inget som du plockar fram för att demonstrera din ljudanläggnings kapacitet.



Filmen levereras i ett keep-case av standardsnitt med ett omslag som är tämligen stilfullt. Sett till sektionen med extramaterial finner vi en del smått och gott. Först ut har vi en featurette med titeln National Treasure: On Location där vi tas med bakom kulisserna under inspelningen av filmen. En hel del PR-betonat material varvas med betydligt mer intressant fakta om filmen i fråga. Sedan har vi ett alternativt slut på filmen samt ett antal deleted scenes som kan fås med kommentarer av regissören. Var detta verkligen allt som erbjöds? Naturligtvis inte, det finns faktiskt en hel del mer att botanisera i men du måste knäcka en del koder för att nå dit. Lycka till.



National Treasure är ingen Indiana Jones 4, den får vi vänta på tills 2006. Dock fungerar den alldeles ypperligt som ett substitut under väntans gång. Detta är en riktig popcornrulle som precis alla i familjen kan glädjas åt. Här finns spänning, action och så lite romantik. National Treasure är en riktig modern matinéfilm som avnjutes bäst med tillhörande tilltugg samt hjärnan i pausläge under två timmar. Med en klart godkänd A/V-sektion samt ok extramaterial är det en film som utan problem kan inhysas i filmhyllan.