Léon - Der Profi

En gång för länge sedan i ett land i Europa fanns det en regissör tillika manusskribent som var det hetaste namnet i Hollywood. Denne man gav oss cineaster det ena mästerverket efter det andra och skänkte husfrid i vart och vartannat hem. Allt såg felfritt ut, i varje fall på protokollet. Men så en dag hände något, regissören började intressera sig för en modell utan talang för skådespeleri och filmsamhället skakade sina huvuden ikapp. Detta struntade regissören i ty han var träffad av Amors arsenal till pilar. Det blev dock mannens undergång, filmerna började floppa och han drog sig undan från regissörsarbetet. Jag talar förstås om fransmannen Luc Besson, en gång husgud hos mig men numera degraderad till att låna ut sitt namn till i princip vartenda filmprojekt som går av stapeln i dagens Hollywood. Idag är hans namn långt ifrån förknippat med kvalité men det fanns en svunnen tid då saker och ting var helt annorlunda med filmer som Nikita, Det Stora Blå och så naturligtvis Leon, en av filmhistoriens mest älskade tillika hyllade verk någonsin om man skall tro den research som jag gjort inför denna recension. Jag har sedan länge tillbaka ägt Leon på DVD, det var i själva verket bland de första filmer jag införskaffade. Då på den gamla goda tiden när man var ung och naiv brydde man sig föga om ting som ifall bilden var anamorfisk eller ej. Åren gick och man blev mer luttrad varpå den svenska utgåvan förbannades högt för sin brist på anamorfisk bild. Sedan dess har jag likt gäddan i vassen lurpassat på Internet i väntan på utgåvan med stort U av Leon. Så dök denna tyska Tin Edition upp med såväl anamorfisk bild som DTS plus att det är en Director´s Cut. Lyckan var total, låt oss nu se ifall filmen fortfarande står sig.




Leon (Jean Reno) är den italienska maffians mest dödliga vapen, en yrkesmördare som har finslipat sina kunskaper inom avdagatagandets konst till absolut perfektion. Han är snabb, tyst, extremt letal och mycket ensam. När han inte dricker mjölk i sällskap med sin arbetsgivare Tony (Danny Aiello) spenderar han sin tid med att antingen träna eller ta hand om sin krukväxt som är det närmaste en vän Leon har i sitt liv. I lägenheten bredvid honom bor den 12-åriga flickan Mathilda (Natalie Portman). Hon har det inte lätt då hennes knarklangande far misshandlar henne, styvmodern är prostituerad och Mathilda är den som får ta hand om sin lillebror. Så en dag dyker den psykotiske tillika korrumperade polisen Stansfield (Gary Oldman) upp på visit. Det visar sig att fadern i hushållet har börjat smussla på varorna vilket Stansfield långt ifrån uppskattar. Han tar med sig ett team av sina kollegor som raderar bort familjen från jordelivet. Förutom Mathilda som av ren tur råkar befinna sig vid den lokala närlivsen. När hon återvänder till sin lägenhet inser hon vad som har hänt och att hon står på tur att möta liemannen. Hon fattar ett desperat beslut: att ringa på dörren till Leons lägenhet. Och Leon fattar ett lika desperat beslut när han bestämmer sig för att släppa in flickebarnet. Två förlorade själar möts mitt i storstadens kaos och de kommer aldrig att bli desamma som innan mötet med varandra.



När Leon skulle lanseras i staterna beslutade några vise män att det vore en klok handling att klippa ner filmens längd med över 20 minuter, vi stackars cineaster skulle inte klara av för mycket karaktärsutveckling. Tack för den ljusa idén, den ligger på ungefär samma nivå som när man bestämde sig för att gå loss med saxen i mästerverket Hero. Varför skall vi filmälskare gång på gång få vår intellektuella kapacitet nedvärderad av ”experter” inom branschen? Nåja, det är i varje fall tur att det har släppts en del Director´s Cut av denna fenomenala film inklusive denna tyska utgåva. För är det något som dessa extra minuter skänker filmen så är det välbehövlig utveckling av relationen mellan Leon och Mathilda. I filmens originalutförande kändes denna relation som något uppjagad och stressad vilket är ganska naturligt då det som sagt saknades en hel del filmmaterial. Denna Director´s Cut gör onekligen skäl för namnet och lyfter filmen till än högre nivåer av njutning. Den amerikanska versionen av filmen var alldeles för snabbt klippt och stressig i sin berättarton samtidigt som det kändes att man aldrig riktigt fick lära känna våra huvudpersoner på djupet, när man började komma nära så skiftade filmen snabbt ton till mer alldaglig action.



Nu får vi istället en mycket större förståelse för varför Leon agerar som han gör, Director´s Cut-versionen visar dessutom upp en än mer råare sida av lönnmördaren när han använder brottslingar som träningsredskap för Mathilda. I den amerikanska versionen fick vi bara se duon skjuta med färgampuller på joggande politiker men i denna tyska utgåva av filmen målas en betydligt mörkare och brutalare bild av deras relation upp, något som jag varmt välkomnar. Jean Reno är verkligen som en grizzlybjörn, han må se snäll ut men reta för guds skull inte upp honom för då brakar hela helvetet löst. Reno må ha gjort mindre lyckade karriärsval efter Leon men en sak är säker och det är att han fungerar extremt väl när han regisseras av Besson, något som bevisades redan under såväl Det Stora Blå som Nikita. Lika imponerande är Natalie Portman i rollen som Mathilda. Hon skänker sin karaktär en tuff fasad men som under ytan är ytterst bräcklig och skör. Blott 12 år gammal var hon och dessutom hennes första filmroll vilket gör saken bara än mer imponerande. Sedan har vi Gary Oldman, skurken med stort S. Som han spelar över i Leon men han gör det på ett sådant rasande övertygande sätt att man inte kan annat än att älska han gestaltning av en pillertrillande psykotisk snut som lyssnar på Mozart för att lugna ner nerverna. Oldman har spelat liknande roller förr men här i regi av Besson får han verkligen chansen att spela ut sitt fulla register och jag bara smilar åt varenda ruta film han upptar.



Manuset tillika regin är signerad fransmannen Luc Besson och året var 1994, allt som han rörde vid blev till guld och Leon är långt ifrån något undantag. Besson lyckas här att göra en kolossal prydlig avvägning mellan vardagskomik och blodigt allvar och det blir verkligen en snygg balans att beskåda. Leon blandar friskt högoktanig action för att i nästa sekvens totalt växla spår till berörande drama och det är här Besson visar precis vilken mästerlig regissör han faktiskt är oavsett vad folk anser om hans senare verk, mig inkluderad. Det hade varit så lätt att bara välja en av vågskålarna ty det är bra mycket svårare att balansera upp dem till en jämbördig nivå men vår fransman lyckas väl med sitt manus och det hela blir som sagt än bättre i denna Director´s Cut-versionen av filmen. Besson har skrivit en karaktärsutveckling som intressant nog vänder på steken bekräftande godhet kontra ondska. I en mer amerikansk tappning hade Stansfield porträtterats som godhet, en representant av lag och ordning medan Leon som yrkesmördare skulle agera motpol. I denna film är det precis tvärt om och detta är en av de faktorer som gör detta manus så intressant att fördjupa sig i. Lägger man till en regi som lyckas förmedla samtliga beståndsdelar till sin åskådare på ett så övertygande sätt som Besson gör i Leon kan det inte bli annat än en ren fullträff, detta är filmunderhållning på den absolut högsta nivån man kan nå.



Mina tidigare erfarenheter av Leon i DVD-sammanhang har inte varit goda då den enda utgåva av filmen som jag har ägt var utrustad med en icke anamorfisk bild. Skäms på mig för detta enfaldigt korkade val, jag får försvara mig med att man var ung och naiv när man köpte den undermåliga svenska utgåvan. Det var därför med stor glädje som jag kastade mig över denna tyska version som har bildaspekten 2.35:1 och är anamorfisk. Yay! Tyvärr slutar mina positiva kommentarer om bilden här för det är ingen trevlig upplevelse att beskåda denna utgåva av Leon. Det finns en rad faktorer som helt klart drar ner upplevelsen något kollosalt. Skärpan är icke existerande då precis allting förefaller lika suddigt som man vore fångad i dimman, jag tänker osökt på Laserdisc-utgåvor när jag ser bilden på denna utgåva av Leon. Färgskalan är urblekt och ganska livlös vilket knappast gör saken bättre, än värre blir det när jag ledsamt konstaterar att svärtan tenderar att luta åt det mer gråa än svarta hållet. Dessutom förekommer det stora mängder smuts och andra störande partiklar genom hela filmen. Nej detta är inte den ultimata utgåvan av Leon om du prioriterar bildkvalité.



Jag är ett mycket stort fan av Eric Serras soundtacks, de bildar onekligen en perfekt brygga mellan det visuella som Luc Besson målar upp på vita duken och de känslor han vill förmedla. Så det var med en gnutta förväntan jag skakade igång receivern med DTS som förval. Och som det låter, himmelsk fröjd! Redan när förtexterna rullar upp så kastas jag bakåt i soffan av den totala dynamik som ljudbilden målar upp. Surround-högtalarna levererar en högst gripande ljudbubbla som försätter åskådaren mitt i händelsernas centrum, jag trodde inte att det skulle bli så mycket av den varan men tji fick jag för de förutfattade meningarna. De främre kanalerna är extremt väl avvägda och separerade ifrån varandra och bjuder på en kristallklar representation av ljudet. Även basen spänner musklerna och visar upp en mycket aggressiv attityd, även under filmens lugnare partier så bjuds man på väldigt behagliga LFE-toner som blåser strumporna av dig. Det enda negativa jag kunde finna med ljudspåren var att dialogen uppfattades stundtals som något diffus och svårlyssnad men i övrigt är samtliga ljudspår på denna utgåva av ypperlig kvalité.



Filmen inhyses i ett mycket snyggt svart tin-case som är något smalare än de tidigare varianter jag har beskådat. Två skivor återfinns i fodralet samt en liten bok med fakta om inspelningen av Leon, dock är detta lilla häfte på tyska av naturliga skäl. Majoriteten av extramaterialet återfinns på skiva nummer två men den första bjuder även på lite godsaker. Först ut har vi något som kallas Fact Track, ett litet system som under filmens gång förser åskådaren med diverse information i form av text. Denna information är ganska varierande i sin natur och skiftar ifrån mycket intressant till total trivial fakta. En ganska trevlig liten bonus som dock har en ganska kraftig baksida: textinformationen är på tyska. Vi bjuds även på två trailers för Leon, en på engelska och en på tyska.



Ser vi till skiva nummer två finner vi en betydligt större mängd extramaterial. Tre stycken dokumentärer ligger i huvudfokus där den första har titeln 10 Year Retrospective. Den låter ett stort antal personer tala ut om filminspelningen av Léon, hur idén till filmen föddes och varför man valde den ensemble som man gjorde. Dokumentären är cirka 25 minuter men känns alldeles för kort då ingen av personerna som intervjuas någonsin hinner gå in på djupet, dessutom är det alldeles för mycket ryggdunkande för min smak. Sedan har vi två stycken dokumentärer som går in på djupet av Jean Renos respektive Natalie Portmans karaktärer. Dessa är likt 10 Year Retrospective alldeles för ytliga i sin ton, man vill helt enkelt veta mer om en film som denna. Det finns även ett fotogalleri att beskåda som blandar bilder från filmen med inslag av bakom kulisserna. Ett stort antal filmografier finns att tillgå för ensemblen, avslutningsvis finner vi trailers för filmerna True Lies, Jaguar, Saw, Million Dollar Baby, The Football Factory, Control, Nikita, Utopia samt Mr & Mrs Smith. Jag är något besviken på detta extramaterial då det är alldeles för PR-betonat och ytligt, jag hade förväntat mig mer. Å andra sidan är denna tyska utgåva ett gigantiskt kliv uppåt på skalan jämfört med den svenska versionen som hade precis noll mängd extramaterial.

Så är denna tyska Tin Edition av Leon den absolut ultimata utgåvan av filmen i fråga? Både ja och nej. Bildsektionen gör denna fenomenala film ingen som helst rättvisa vilket är klart synd. Men alla andra faktorer som den läckra förpackningen samt ljudsektionen lyfter ändå filmen ett par snäpp jämfört med andra utgåvor av filmen. Dessutom blir Leon bara än bättre i Director´s Cut-skrud, något som jag inte trodde var möjligt då jag gladeligen hade utdelat en 10:a till Theatrical Cut-versionen av filmen. Nu får vi än mer karaktärsfördjupning samt en hel del nya sköna actionsekvenser. Detta är enligt mig den absoluta höjdpunkten i filmskapande och Leon förtjänar mer än väl sin plats i filmhistorien som en av de bästa filmer som någonsin producerats. Har du inte någon Director´s Cut-utgåva av filmen kan denna tyska mycket väl vara något för dig, Leon skall du bara ha i hyllan.