The Long Kiss Goodnight

Renny Harlin har fått utstå en hel del spott och spe för sina senaste cineastiska alster och jag kan hålla med om att en god portion av kritiken är välbefogad. Men det finns även ljusglimtar att finna i mannens karriär och de är en del till antalet. Cliffhanger, Die Hard 2 och så har vi dagens recensionsexemplar: The Long Kiss Goodnight som av många rankas som mannens främsta bidrag till genren action. Det var ett bra tag sedan jag såg filmen på bio, nästan 10 år, och det var mest slumpen som gjorde att jag plockade upp ett exemplar av filmen i den lokala filmbutiken i Götet. Låt oss ta en närmare titt på The Long Kiss Goodnight för att se om den fortfarande håller måttet efter alla dessa år.




Samantha Caine (Geena Davis) är en kvinna som bor i den lugna förorten. Hon har en liten underbar dotter och tillika hängiven man i sitt liv. Problemet är bara att Samantha lider av minnesförlust, hon kan inte komma ihåg någonting av sitt forna liv. Hon har hyrt såväl dyra som billiga privatdetektiver utan någon direkt större framgång. Detta bekymrar dock fröken Caine föga som har muffins att baka och fester att anordna såhär i juletider som filmen utspelas i. Men en av detektiverna nämligen den avdankade snuten Mitch Henessey (Samuel L Jackson) lyckas vad alla andra gått i stöpet med närmare bestämt att finna en del ledtrådar till Samanthas förflutna. Dessutom dyker det en kväll upp en högst bestialisk man som inte vill annat än radera Caine från detta jordeliv. Tillsammans med Henessey ger sig hon ut på de amerikanska vägarna för att jaga ifatt sitt förflutna, en bakgrund som kommer att visa sig vara tämligen skrämmande för vår hemma fru. För exakt åtta år sedan var hon en av CIA:s mest letala yrkesmördare alla kategorier men efter ett misslyckat uppdrag tappade hon minnet. Nu börjar dessa minnen att bubbla upp till ytan igen och Caine, eller Charly Baltimore som är hennes egentliga namn, finner sig i en konflikt mellan sitt gamla respektive nya liv. Till detta kan man addera att fiender från förr fortfarande vill se henne död. En desperat kamp börjar för vår lönnmörderska.



Detta med lönnmördare och amnesi är onekligen fascinerade stoff som används om och om igen. Många trodde att The Bourne Identity med Matt Damon var nyskapande men jag är ledsen att spricka er illusion men så är icke fallet. För det första var det en remake och för det andra var Renny Harlin och nosade på territoriet redan 1996 i och med The Long Kiss Goodnight. Manuset är om inte originellt så i varje fall extremt medryckande för att vara en renodlad popcornrulle. Eller är det verkligen sanningen om denna film, att det bara är en lättsmält filmunderhållning som inte direkt engagerar de grå cellerna mellan öronen? Jag tror inte att så är fallet, i varje fall inte om man tar en närmare titt på filmens manus. Shane Black som står bakom denna historia är en riktig tungviktare i actiongenren, han började sin bana i Hollywood med inget mindre än manuset till den första Dödligt Vapen och sedan har det rullat på ordentligt. Med filmer som samtliga installationer i Dödligt Vapen-serien samt The Last Boyscout kan man med lätthet konstatera att Black vet hur man skriver god action och The Long Kiss Goodnight är inget undantag. Han vet vilka komponenter som skall användas: brutala actionsekvenser blandade med en god portion bitande humoristisk dialog är hans sigill och man känner såväl igen det i denna film. Hans manus särskiljer sig från majoriteten av sörjan i gengren eftersom de faktiskt aktiverar de små grå, i varje fall en kort stund men ändå.



Oavsett vad man tycker om finländaren Renny Harlins senare cineastiska verk så går det inte att komma ifrån det faktum att mannen vet hur man gör mycket god action. Får han bara rätt material att jobba med blir det hur bra som helst och The Long Kiss Goodnight, som av många mig inkluderad anses som mannens mest lyckade verk, är ett bevis på detta. Visst har Harlin gjort bort sig både en och tre gånger på senare tid men under 90-talet hade han extremt flyt med såväl Die Hard 2 som Goodnight i bagaget. I denna film hyvlar han borta allt motstånd och erbjuder en visuell upplevelse som i brist på andra ord är slående. I samarbeta med Black serverar finländaren en actionkavalkad som i princip varar non stop från ruta ett till dess att eftertexterna rullar upp på vita duken. Nästan, ty det tar en liten stund innan det blir actionfest i casa del Fredrik. Innan dess så undfägnar dock Blacks manus en mycket intressant tillika nödvändig karaktärsutveckling där vi får se Geena Davis kämpa med sina inre demoner som börjar bubbla upp till ytan. Sedan efter ungefär 45 minuter är det bara att stänga av hjärnan och luta sig tillbaka i filmsoffan för då drar Harlin igång det tunga artilleriet såväl bokstavligt som bildligt talat. Det är snyggt och proffsigt utfört och det är bara till att kapitulera för den makalöst goda underhållning som erbjuds.



Samuel L Jackson är för mig ordet cool personifierad. Han lade grunden för sin attityd och utstrålning i den hyllade Pulp Fiction och det är inte mycket som skiljer Julius från Henessey, förutom att den senare är något mer av en looser men ändå. Jackson har en komisk talang som få manusförfattare har vett att ta vara på, tur är då att Black är med på noterna och ger Jackson den ena dråpliga kommentaren efter den andra att leverera på ett sätt som bara Jackson kan. Detsamma kan inte riktigt sägas om Geena Davis. Fröken Davis hade vid tidpunkten för The Long Kiss Goodnight ett förhållande med herr Harlin vilket resulterade i att hon medverkade i var och varannan film som finländaren spottade ur sig. Är då Davis den perfekta kandidaten för denna roll som yrkesmördaren Baltimore? Ja men detta är återigen tack vare Blacks väl genomarbetade manus som ger Davis en coolhet som nästan matchar Jacksons prestationer men bara nästan, ingen är som sagt så cool som Sam. Davis fungerar faktiskt bättre som den bullbakande mamman Caine än den kaxiga Baltimore men det blir bättre i filmens slutskede då de både personligheterna möts på ett mer harmoniskt sätt. Även veteranerna Brian Cox samt den högst underskattade David Morse gör klart godkända insatser, detta är dock långt ifrån en film som blivande filmvetare skall studera gällande karaktärsstudier utan snarare för ren, rå högoktanig action på högsta nivå.



Bilden presenteras i formatet 1.85:1 och är anamorfisk. Tyvärr matchar inte bilden filmen utmärkande egenskaper. Färgskalan lutar åt det brunaktiga hållet och jag tror icke att detta är ett medvetet drag från Renny Harlins sida, dessutom förekommer det blödningar i färgspektrumet. Det förekommer även krypningar i bakgrunden vilka blir extremt tydliga i en scen som porträtterar Vita Huset i filmens början, det ser inte bra ut alls. Skärpan har en tendens att leva rövare: vissa scener framstår som knivskarpa medan andra totalt brister i sin fokusering. Rundar man av med en svärta som mer lutar åt grått än svart får man en bild som är godkänd men knappt. Fördelen med bilden är att jag faktiskt inte kunde skönja några som helst spår av vare sig smuts, repor eller för den delen Edge Enhancement vilket är klart positivt.



Ljudet klarar sig något bättre än kusinen Bilden men bara något. Vad som förvånade mig var hur aktiva surround-högtalarna var under filmens gång, redan i inledningen gör de sig starkt påminda och sedan är de nästan med i hela matchen. Jag säger nästan för i vissa perioder blev det knäpptyst ifrån dem även om man förväntade sig leverans. Tyvärr så låter majoriteten av ljudet något burkigt stundtals genom hela filmen, det märks att The Long Kiss Goodnight har några år på nacken. Detta till trots bjuder spåret på det man förväntar sig av en actionfilm som denna det vill säga att allt som involverar explosioner eller eldstrider låter extremt högt och basen leker livfullt medan resten av tiden är upplevelsen tämligen platt.



Filmen levereras i ett transparent keep-case med filmens kapitelindelning på insidan av fodralet. Vad gäller extramaterial är detta inget att hurra för direkt, allt som erbjuds är en trailer samt biografier för ensemblen. Jag har sett bättre sektioner med extramaterial om man uttrycker saken milt.



The Long Kiss Goodnight är en av filmhistoriens absolut mest lyckade actionfilmer alla kategorier. Här får Renny Harlin bevisa att han faktiskt är en mycket kompetent regissör förutsatt att han får rätt material att jobba med vilket är en omskrivning för mycket explosioner, eldstrider samt coola repliker. Men sättet han gör det på omöjliggör att man tycker illa om verket, jag erkänner direkt att The Long Kiss Goodnight är en av mina absoluta favoritfilmer i genren. Sedan kan en film som innehåller Samuel L Jackson aldrig bli dålig. Nästan.