Alfie (2004)

Det var en av dessa dagar då kroppen helt enkelt bestämde sig för att gå ner i läge modell paus. Kalla det förkylning, influensa eller bara ren skär klenhet men jag hade ingen som helst ork kvar i kroppen, inte ens för att se en film på bio och då vet ni som känner mig att läget kan med lätthet klassas som mindre akut. Min hjärna kände mig som en påse pulvermos som kokat sönder i kastrullen och kroppen ville bara gå på en tredjedels hastighet hur mycket jag än försökte att mana på. ”Detta är bara en ursäkt för att du skall slippa gå med och se Alfie eller hur” kvittrade min bättre hälft ur sig när jag skrek efter en Treo. Nu ville jag förvisso inte se Alfie denna dag men det är en annan historia. Tiden gick och en annan kurerade sig från sjukdomen varpå hungern efter film infann sig. Så jag bestämde mig för att ge den gode Alfie en chans, trots att jag numera är allergisk mot remakes.




Alfie (Jude Law) är en britt i sina bästa år som residerar på Manhattan i New York. Alfie är en man som har en fantastisk aptit på vin, sång och framför allt kvinnor. Vid närmare eftertanke skulle man kunna omskriva det till kvinnor, kvinnor och kvinnor. Det finns ingen madame som vår Casanova inte utvecklar känslor för och Manhattan är hans privata arena för uppvaktandets konst. Hans jobb som chaufför för en limousinefirma är i själva verket bara en ursäkt för att dels kunna ragga upp kvinnor och dels för att dryga ut kassan så att den växande garderoben av märkeskläder kan utökas i hans annars så sparsamt inredda ungkarlslya. Alfie vägrar lystra till ord som förpliktelse, relation eller gud förbjude äktenskap, detta är någonting som enligt honom suger själen ur den mänskliga individen. Man kan tro att Alfie lever det perfekta livet. Men så klantar han en kväll till det rejält genom att ha sex med sin bäste vän ex, mannen tror att detta skall kunna rädda sin väns förhållande. Istället blir damen i fråga gravid och Alfie måste nu ta sig en allvarlig funderare över sitt leverne.



Vad denna film klart lider av är att manus är en tämligen tvådelad historia som pendlar mellan försök till romantisk komedi och allvarsamt drama. Ser man till den första polen romantisk komedi lyckas inte filmen speciellt väl. Förvisso finns här inslag av ”romantik” mellan vår Casanova och hans erövringar i form av one night stands med Manhattans kvinnliga population. Men jag har extremt svårt att finna några som helst sympatier eller koppling till Alfie då jag med många skulle klassa hans beteende gentemot det andra könet som helt klart förnedrande, han är något av en riktig mansgris och därmed är det svårt att heja på hans framfart. Filmskaparna vill så gärna nästan desperat detta men tyvärr ni får inga sympatier från min sida denna gång. Sedan försöker manuset plötsligt att byta spår totalt genom att göra ett lappkast och ge sig itu med allvarsamma sidor hos Alfie. Dessa visar sig när han under filmens gång gör bort sig något brutalt och människor omkring honom börjar inse vilken typ av människa han faktiskt är. Tonen dämpas något enormt och stämningen blir lika tryckt som i Schindler´s List på sina ställen. Men sedan gör historien en nystart och vi kastas brutalt tillbaka till vad man försöker klassa som romantisk komedi. Jag blir uppriktigt sagt inte klok på denna historia.



Där manuset brister tar istället regin över även om Shyers arbete långt ifrån räddar detta sjunkande skepp. Han lyckas sannerligen att skapa en riktigt visuellt slående film som är lika snygg att beskåda som Alfies kvinnliga sängkamrater. Allt andas 60-tals lättsamma erotiska ton och man inser tämligen snabbt om man kan sin filmhistoria att detta är ingen direkt diskret vinkning till originalfilmen med samma namn från 1966 med en iskall Michael Caine i huvudrollen som Alfie. Allt är onekligen snyggt att beskåda i denna remake och man kan tänka sig att detta är så vår tids Alfie resonerar kring den kvinnliga befolkningen på detta jordklot: alla är vackra på såväl insidan som det yttre skalet. Men efter ett tag tröttnar jag på att se vackra saker, till skillnad mot filmens Casanova efterfrågar jag betydligt mer substans av denna film vilket den inte kan leverera med tanke på det högst haltande manuset. Det hade varit så ofantligt mycket smartare att välja ett huvudspår istället för att ge sig i kast med två fronter samtidigt. Än smartare hade nog varit att inte göra en remake över huvud taget men detta visar återigen bara på vilken total öken till idékälla Hollywood har i dagsläget.



Filmen presenteras i bildformatet 1.85:1 som är anamorfisk. Regissören Charles Shyer har tillsammans med fotografen Ashley Rowe skapat en mycket visuell film som onekligen är en smällkaramell att beskåda, synd då att transfern till DVD inte gör bildspråket total rättvisa. Färgskalan är det som imponerar mest på mig: extremt livfull och vibrerande av liv utan minsta tendenser till blödningar som jag kunde urskilja. Även svärtan gör ett ordentligt jobb då den under nattscener är riktigt mustig i tonen utan att för den sakens skull dölja detaljer i omgivningen. Det som verkligen drar ner helhetsintrycket något enormt är den totala bristen på skärpa och fokusering som denna utgåva av Alfie visar upp. Det förekommer dessutom stora mängder brus i bakgrunden av filmen vilket ytterligare drar ner Alfie i avgrunden.



Föga lite levereras ur detta Dolby Digital 5.1-spår, det kunde lika gärna ha varit i 2.0 med tanke på hur andefattigt det stundtals är. Jag önskar att jag kunde skriva något i stil med att dialogen var kristallklart representerad i center-högtalaren utan minsta tendenser till brist på fokusering men så är tyvärr inte fallet. Dialogen låter snarare grötig och stundtals burkig vilket tvingade mig att slänga på textning under filmens gång vilket aldrig är ett gott tecken enligt mig. Kraften i detta ljudspår vilar onekligen på fronten av anläggningen då detta är en högst dialogdriven historia vilket tyvärr medför att vare sig basen eller surround-kanalerna får jobba särskilt mycket under filmens gång.



Allt är dock inte av ondo när det gäller denna utgåva av Alfie, sektionen med extramaterial är klart godkänd för att bara vara en 1 Disc Edition, om än med den ack så finurliga benämningen Special Collector´s Edition. Man undrar stilla om det finns en "Regular Edition" på marknaden? Nåja, nog raljerat om detta låt oss istället ta en titt på extramaterialet. Först ut har vi inte mindre än två stycken kommentatorspår där bl.a. regissören Charles Shyer medverkar på bägge. Tyvärr är ingen av dessa spår speciellt upphetsande att lyssna till då man inte har valt att låta några skådespelare medverka vilket är synd, det mesta av diskussionerna kretsar kring inspelningsplatser eller kameravinklar och detta tilltalar säkerligen filmnerdar som mig men den stora massan kan jag tänka mig kommer att finna dessa spår som något torra. Det finns åtta stycken deleted scenes att tillgå, samtliga kan fås med kommentarer från Charles Shyer samt Padraic McKinley. Egentligen är det bara förlängningar av de existerande scenerna i den färdiga filmen och så sätt tillför de ganska lite nytt under solen. Ett antal featurettes finns att beskåda och dessa berör allt ifrån hur man skapade öppningsscenen när Alfie åker på sin scooter till jämförelser mellan originalfilmen samt denna remake och de skillnader som behövde beröras från filmskaparnas sida. Avslutningsvis finner vi ett antal trailers.



Denna nyinspelning av Alfie lider helt klart av en identitetskris modell värre. Den vet inte vilket ben den skall stå på: romantisk komedi eller allvarsamt drama. Tyvärr lyckas den inte speciellt väl på något av områdena utan resultatet blir istället något av en salig röra som man egentligen inte vill smaka på. Dock kommer de som faktiskt gillade filmen (jag gjorde det inte) att få ut en hel del av denna utgåva som utrustats med en godkänd sektion extramaterial till skillnad mot våra brittiska kusiner som inte fick något alls. Jag å andra sidan vill nog helst glömma denna remake och hellre vända mig till originalfilmen med Michael Caine i huvudrollen.