Johnny Mnemonic

Jag har skrivit det förut men jag nämner det igen: jag läser på tok för lite böcker, det litterära samhället skrattar rått åt mig. Om jag avverkar en bok per år är detta en stor bedrift i casa del Fredrik. Dock kan undertecknad faktiskt ståta med det faktum att jag läst William Gibsons klassiska cyberpunk-historia Johnny Mnemonic för ett antal år sedan. Det var därför extra intressant att ge sig i kast med att recensera filmen som baseras på novellen med samma namn, har författaren William Gibson lyckats med att transformera sin novell till lyckat filmmanus eller inte?




Året är 2021 och världen styrs numera av multinationella storföretag. Låter det bekant? Kan bero på att konceptet används jag vet inte hur många gånger tidigare i filmsammanhang. Nåja åter till handlingen. Keanu Reeves spelar kuriren Johnny Mnemonic vars specialitet är att transportera värdefull information som han lagrar på en hårddisk. Denna hårddisk råkar dock vara placerad mitt i hans hjärna. För att komplicera saker och ting än mer måste han tömma sin lagringskälla inom en viss tidsrymd annars drabbas han av virtuell hjärnhinneinflammation modell värre, härdsmälta är nog en mer passande beskrivning vid närmare eftertanke. Vid filmens början anländer Mnemonic till ett gäng forskare som vill att han skall transportera en mängd data. No problemo för vår kurir men det skall snart visa sig att han har bekymmer av den större sorten efter sig. Vår kurir överbelastar hårddisken vilket resulterar i att han måste tömma den inom 24 timmar eller dö på kuppen. Som om detta inte vore nog rasar en ny typ av sjukdom, döpt till NAS, över hela världen. Kan ni gissa vad det är för data som Johnny boy har instoppad i skallen? Visst är det botemedlet för NAS. Men en samling japanska yakuza samt en galen lönnmördare tillika präst (Sveriges stolthet Dolph Lundgren) vill hellre se Johnny död än levande. Spänningen är olidlig...



När jag såg Johnny Mnemonic första gången var på biografen Palladium i Göteborg, året var 1995 och jag var blott 15 år gammal vilket innebar att man kunde se "vuxenfilm" på egen maskin vilket var spännande bara det. I och för sig hade jag i smyg fluktat på 15-årsfilmer i bra många år innan dess men det är en annan historia. I vilket fall som helst befann jag mig på Palladium och namn som William Gibson eller för den delen Keanu Reeves var tämligen främmande för mig. Så rullade filmen igång och 90 minuter av mitt liv försvann framför den vita duken. Efteråt staplade jag ut med ögonen ståendes rakt ut ur skallen. Detta var ungefär samma känsla som jag upplevde när jag såg Star Wars eller för den delen The Matrix första gången, alla mina tidigare föreställningar om hur film skulle se ut och låta hade raserats likt ett korthus fångat i stormen. Jag kom hem helt lyrisk till en mor som efter ett antal timmar var måttligt road av mig rabblandes gigabyte, cyberpunk etc. Det var därför ganska roande att sätta sig ner i sin egen hembio och rulla igång Johnny Mnemonic, plötsligt känner man sig gammal på kuppen.



Döm av min förvåning när jag gjorde research inför denna recension och läser vem som är manusförfattaren till filmen Johnny Mnemonic: William Gibson. Den legendariske sci-fi-författaren har alltså valt att själv skriva manuset till denna långfilm som baseras på hans novell med samma namn. Lysande tänkte jag, detta bådar gott för att filmen håller sig till sin ursprungskälla. Vilket den gör tämligen väl till en början. Gibson lyckas onekligen att skapa en startplatta som väl andas hans tankar om storföretagen kontra den lilla människan som går förlorad i ett virrvarr av teknologi och information. Man kan känna stadens puls som ekar ut i den mörka nattens klubbar och lokaler och verkligen förnimma behovet av information som far genom invånarnas ådror likt en starkare drog. Johnny Mnemonic är onekligen en smart sci-fi-film som var långt före sin tid, detta var innan det var rumsrent att vara nerd och digga filmer om IT. Så på många sätt är detta en tämligen lyckad adaption av en berömd novell och mycket vilar på Gibsons axlar. Men detta är inte sagt att filmen har sina brister för de finns läskigt synliga. Efter en stunds tittande på Johnny boy märks det tydligt att Gibson har problem med att fylla ut ett helt manus för en långfilm vilket är ganska förvånande med tanke på mannens kapacitet. Nej jag tror inte att problemet ligger i William Gibson som författare, det bottnar snarare i hans problem att skriva manus. Plötsligt transformeras filmen till en ganska seg historia med en mängd sidospår som ej går att finna i novellen, när rapparen Ice-T dessutom dyker upp i en roll drar jag med många andra fans av Gibsons berättelser en djup suck av förtvivlan.



Sedan har vi skådespelarinsatserna som verkligen är ett kapitel för sig självt. Keanu Reeves är enligt mig en träbock modell värre, en man som känns lika stel i sin framtoning som en 80-årig åldring med remautism. Jag har under mina år sett den ena filmen efter den andra med honom och det är en sak som slår mig: denna träighet har börjat bli allt starkare och starkare efter The Matrix. Förr fanns det en tid då Reeves faktiskt kunde klämma ur sig ett känsloregister starkare än en kub is men efter The Matrix känns det onekligen som att han fastnat i ett känsloläge. Nåja nu blev det en liten karaktärsstudie av Reeves verkliga liv vilket inte var meningen. Johnny Mnemonic producerades lyckligtvis före The Matrix vilket innebär att vi får se en Keanu som faktiskt fungerar tämligen ypperligt som Mnemonic: blanda en liten del Bill & Ted, tillsätt Point Break och skaka om så får du karaktären Johnny. Jag erkänner att jag har lätt svårt för denna skådespelare men i denna film fungerar han tämligen väl. Sedan har vi då huvudattraktionen enligt mig. Move over Reeves, here´s Dolph. Vår svenske stolthet i Hollywood har verkligen lyckats med att skapa sig ett namn som B-filmsstjärna (och nej vi skall inte gå in på diskussionen om vad som egentligen klassas som B-film denna gång). Att spela över får ett helt nytt ansikte genom Dolphs porträtt av Street Preacher, den mekaniske lönnmördaren som dödar i Guds namn. Det är så fantastiskt fånigt och dåligt att det blir helt enkelt genialiskt bra från Lundgrens sida.



Bilden presenteras i formatet 1.85:1 och är anamorfisk. Detta må vara en relativt ny utgåva av Johnny Mnemonic men det märks klart och tydligt att det rör sig om en gammal film med en åldrande transfer på halsen. Bilden visar inte upp några direkt utmärkande eller strålande egenskaper som får mig att ramla ur soffan. Skärpan är tämligen obefintlig med en dimslöja som verkar täcka större delen av bilden under hela filmens gång. Färgskalan är även den lidande då färgtonen lutar åt det mer grå/bruna hållet. Fortsätter man att plocka i färgaspekten finner vi att det förekommer blödningar vilket är klart trist. Lägger man till en svärta som är mer grå än svart samt spår av smuts och andra skräppartiklar får man en bildkvalité som håller sig precis på en medelmåttig nivå, varken mer eller mindre.



Ljudet klarar sig betydligt bättre än bildsektionen men det är långt ifrån referensmaterial som erbjuds genom det Dolby Digital 5.1-spår som erbjuds åskådaren. Vad som utmärker ljudet i denna utgåva av Johnny Mnemonic är ojämnhet. Vissa stunder känns spåret allmänt andefattigt och orkeslöst varpå man får verkligen spetsa öronen för att få någon direkt hisnande upplevelse på ljudfronten. Men så, när det vankas action, spänner receivern musklerna och tillsammans med subwoofern skakas mitt biorum om rejält. LFE-tongångarna vibrerar hela golvet och kittlar mina fotsulor. Men det blir ändå ingen hisnande upplevelse och det bottnar i det faktum att ljudspåret är alldeles för framtungt. Surround-högtalarna lyser med sin totala frånvaro under hela filmens gång vilket är klar synd då det finns mer än väl med utrymme för dem att arbeta.



Filmen levereras i ett transparent keep-case med ett riktigt snyggt omslag, det hade varit snudd på perfekt i min värld om det inte hade varit för den störande åldergränsloggan som britterna envisas att slänga upp på sina DVD-utgåvor. Filmens kapitelindelning återfinns på insidan av fodralet. Vad gäller extramaterial finns det exakt noll att hämta från denna utgåva.



Jag är onekligen högst kluven till denna adaption av novellen Johnny Mnemonic. En del av mig verkligen älskar filmen för sina innovativa tankegångar kring informationsteknologin kontra den lilla människan samt det faktum att detta förmodligen är den mest lyckade cyberpunk-filmen hittills. Men samtidigt kan jag inte överse de totala brister som manuset visar upp vilket är synd då det är självaste Gibson som plitat ner historien. Fans av författaren i fråga gör dock helt rätt i att införskaffa filmen trots vissa mindre smickrande inslag, andra som bara är måttligt roade av genren sci-fi tillika cyberpunk bör ta sig en allvarlig funderare innan inköp.