Gattaca: Superbit

Jag skall vara helt ärlig när det gäller denna recension av Gattaca: jag köpte filmen för att omslaget tilltalade mig. There I said it. Filmen som sådan visste jag extremt lite om annat än att den används flitigt bland blivande filmvetare som studiematerial vilket verkade klart lovande för en högtidsstund i filmsoffan (ja jag erkänner även att jag innehar ett visst mått av avundsjuka gentemot de lyckligt lottade som får möjligheten att studera film på heltid). Låt oss nu kasta den svenska bitterheten åt sidan denna varma dag (det var varmt när recensionen skrevs jag lovar) och istället ta oss en närmare titt på denna Superbit-utgåva av Gattaca.




Gattaca utspelar sig i en "inte all för avlägsen framtid" där man genom genmanipulering kan avla fram perfekta individer för det moderna samhället. Men det finns de som tagits fram på den naturliga vägen och en av dessa människor är Vincent Freeman (Ethan Hawke) som skapades i baksätet i en bil vid en solig strand. Tyvärr för Vincent innebär denna ödeslott att han inte platsar i det samhälle som har byggts upp kring perfekt skapade individer, de som är födda på naturlig väg blir stämplade som andraklassens människor och får finna sig i att ta sig an de mer simpla arbetsuppgifterna som de avlade personerna inte vill beblanda sig med. För Vincent innebär det den föga smickrande uppgiften att städa toaletter vid Rymdakademin där de avlade individerna deltar för att kunna skickas ut i rymden, något som Vincent trots sin stenhårda träning och studier endast kan drömma om på grund av sitt medfödda hjärtfel. Men det finns hopp för vår blivande astronaut. Vincent kommer i kontakt med Jerome Morrow (Jude Law), en "perfekt skapelse" som på grund av en dykolycka blivit förlamad från midjan och neråt. Morrow är beredd att sälja sin identitet till Freeman för ett högt pris vilket skulle tillåta honom att deltaga vid Rymdakademin eller Gattaca som den egentligen heter. Frågan är bara om Vincent kan hålla uppe charaden innan någon avslöjar honom för den genetiska bluff han faktiskt är?



There is no gene for the human spirit står det att läsa på omslaget till denna film och det är verkligen ett träffande citat som direkt pekar på kärnan i denna historia som målas upp på den vita duken, Gattaca tar onekligen upp intressanta premisser i en ny tappning. Hur skall vi tackla det faktum att det redan idag går att genmanipulera organismer och därmed kunna ”förbättra” det som förr var deras utmärkande egenskaper vilka nu går förlorade under luppen till mikroskopet? Betänk vilken avsevärd makt detta faktiskt är även om vi idag endast ger oss på majskolvar eller väljer att klona husdjur. Vi befinner oss nu på Guds territorium enligt teologer och det är ingen liten sak att börja vandra den stigen. Att då gå så långt att man producerar fram perfekta mänskliga skapelser som bildar en elit inom statsskicket tillika samhället är en tanke som på samma gång är lika skrämmande som fascinerande, hur långt kan vi gå? Eller snarare hur långt vågar vi? Dessa frågeställningar är på intet sätt nya inom filmvärlden, otaliga sci-fi-filmer har berört dessa synnerligen heta potatisar men frågeställningarna har sällan fått stå i fokus på samma unika sätt som de råkar göra i Gattaca signerat manusförfattaren tillika regissören Andrew Niccol.



Den mänskliga kampen mot något större är en situation som enligt mig ofta gör sig bra som historia och Gattaca är inget undantag på den fronten. Vincents kamp mot dels statsskicket som sådant samt sina egna gener är en fascinerande och gripande berättelse som verkligen fångar åskådarens intresse redan från start. Niccol har skrivit ett manus som förlitar sig mer på dramats olidliga lustar än de tekniska aspekterna i sci-fi även ifall dessa förekommer i Gattaca så tar de aldrig överhand. Nej här vilar fokuseringen på karaktärsutveckling och en mängd intellektuellt lockande filosofiska funderingar kring det mänskliga jaget och vad som egentligen definierar oss som människor. Är vi fortfarande medlemmar av det mänskliga släktet om vi manipulerats fram i ett laboratorium eller bildar vi en ny ras som vandrar på detta klot i universum. Det är onekligen fascinerande tankegångar som väcks i Gattaca och Niccol styr upp det hela med en säker hand som regissör. För att vara hans första film är jag djupt imponerad tillika avundsjuk och jag kan bara se goda ting i denne mans framtid i filmvärlden. Han har valt att skapa en framtid som känns lika modern som retro i sin design, här finns både en och tre vinkningar till de klassiska film noir från 50-talet vilket även Oscar-kommittén uppmärksammade då filmen nominerades till en guldgubbe för Bästa Scenografi, Gattaca förlorade dock mot James Camerons gigant Titanic men det är en annan historia.



Vad gäller skådespelarna i detta drama gör samtliga strålande insatser. Ethan Hawke var för mig relativt okänd innan jag såg honom i den förträffliga Training Day där han bevisade att han väl kunde matcha Denzel Washington. I Gattaca ger han verkligen liv och trovärdighet åt sin karaktär Vincent, man kan inte annat än att sympatisera med denna man som dragit nitlotten i ödets genlotteri. Hawke lyckas onekligen att fånga mitt intresse och han drar det största lasset i denna film, det är verkligen fängslande att se hans kroppsliga tillika psykiska transformation från Vincent till Jerome. Men han är inte ensam då han får backup av två riktigt kompetenta skådespelare. Jude Law hade inte riktigt nått den megastatus som han besitter idag när han medverkade i Gattaca. Law är som klippt och skuren för rollen som Jerome: elegant tillika kall är han som hämtad ur en hårdkokt deckare från förr. Även Uma Thurman gör en bra insats och bildar en intrigerande motpol till Vincents karaktär.



Bilden presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Detta må vara en Superbit-utgåva av Gattaca men den bildkvalité som erbjuds andas inte direkt referensmaterial. Redan i filmens öppningsscen förekommer det tydliga spår av krypningar och andra oroligheter i bilden, något som är tämligen konstant under filmen. Mest tydligt blir detta fenomen under ljusa partier men det syns även under mörkare förhållanden. Färgskalan lutar åt det mer gulaktiga hållet vilket är enligt mig ett högst medvetet val från regissörens sida. Skärpan är god och vibrerande vilket är en positiv överraskning, här kommer onekligen Superbit-behandlingen av Gattaca till sin rätt. Överlag är detta en godkänd bild som erbjuds åskådaren men som sagt det är inte tal om referens, jag har sett bättre Superbit-utgåvor i mina dar.



Som sig bör erbjuds såväl Dolby Digital som DTS att lyssna till vid visning av filmen i fråga. Efter jämförelser spåren emellan kan jag ärligt säga att det faktiskt inte råder några direkta större skillnader vilket är ganska ovanligt då DTS har en tendens att stå ut från mängden. Men detta innebär inte att det inte serveras ett styck bättre ljudupplevelse i Gattaca för det sker. Redan i filmens inledning gör sig surroundhögtalarna högst påminda och signalerar att det kommer en dynamisk ljudupplevelse. Dialogen ligger väl placerad i centerkanalen utan några större tendenser till att tappa fokuseringen även om den inte direkt utsätts för några större utmaningar från frontarna då detta är en högst dialogdriven film. Men separationen kanalerna emellan är fortfarande god och det är en trivsam liten film att lystra till. Det enda som drar ner betyget ganska avsevärt är att ljudet är ojämnt mixat då jag fann mig fingrandes på volymkontrollen till receivern både en och tre gånger under Gattacas visning.



Filmen levereras i ett grått keep-case av standardmodell som sig bör med brittiska Superbit-utgåvor. Som i många andra fall när det gäller 1 Disc Superbit-utgåvor har denna version av Gattaca utrustats med precis noll i extramaterial.



Jag förstår nu i efterhand varför Gattaca studeras på filmvetenskapsutbildningar, detta är verkligen ett styck fascinerande, gripande och bitvis skrämmande stycke film som serveras. Med sina teologiska tillika vetenskapliga funderingar som presenteras tillåter filmen åskådaren att gnugga de små grå cellerna mellan öronen både en och tre gånger på samma sätt som animen Ghost In The Shell gör. Niccol har skapat ett suveränt första verk som likt ett bra vin bara blir bättre och bättre med åren.