Casino

Martin Scorsese har det inte lätt, i varje fall om man ser till antalet gånger han har blivit snuvad på en Oscar. Om jag inte minns helt fel har han varit nominerad inte mindre än fem gånger utan att plocka med sig en gyllene gubbe hem från galan. Rent statistikt känns detta som en omöjlighet sett till de filmer som karln har producerat fram i modern tid men så är fallet. Nåja, Scorsese har sin skara trogna beundrare som alla ger blanka fan i Oscar-galan, antagligen i ren protest. En av de filmer som inte nominerades för Bästa Film eller Regi är dessutom en av hans mest uppskattade: Casino. För första gången på DVD i lilla Svea Rike känns det som en ren fröjd att få sätta tänderna i denna utgåva som givits ut för att fira 10-årsjubileumet av filmen i fråga. Låt oss ta en närmare titt.




80-talet. Sam “Ace” Rothstein (Robert De Niro) sätter sig i sin Cadillac och vrider om tändningslåset varpå bilen exploderar i ett hav av eld. Ace slungas genom detta inferno som en man på väg ner mot helvetet, en man som syndat en gång för mycket under sin livstid och nu klämtar liemannens klocka. Detta är historien om mannen som byggde ett imperium mitt ute i den ensliga öknen där mörkret endast lyses upp av neonljusens pulserande sken. En ensam mans monolog berättar historien om hur maffian under det sena 60-talet bestämde sig för att ge sig in i den lukrativa kasinovärlden. Man mutade rätt människor, begravde de som satte sig emot och lade grunden för ett imperium värdigt att jämföras med Romariket. De behövde dock en man vid rodret för kasinot och denna lott föll på Sam ”Ace” Rothstein, en professionell spelare som kunde spelets alla regler skriva som onämnda. För Ace var hasardspel mer än ett tillfälligt nöje, det var en ren vetenskap och det fanns inga odds som han inte kunde slå. Men det är en sak att ge sig i kast med illegala hasardspel, en annan att driva ett ”lagligt” kasino. Så maffian skickar upp Nicky Santoro (Joe Pesci), en liten man till växten men med desto större inflytande tillika skräckinjagande rykte om sig för att hellre låta nävarna tala än resonera. Välkommen till Las Vegas mina damer och herrar, en värld som äter upp dig och spottar ut dig innan du hunnit lämna Black Jack-bordet.



Hur skriver man egentligen en recension av ett mästerverk? Hur skall man kunna med endast hjälp av ord kunna beskriva de känslor man känner efter att ha beskådat en av filmhistoriens mest inflytelserika filmer som någonsin producerats? Detta mina vänner är nog en av de svåraste recensioner jag skrivit hittills, att bara spy ur sig superlativ räcker bara så långt vilket skulle resultera i en tämligen kort men kompakt liten historia att läsa. Vi tar det hela från början med manus. Detta må vara ett filmmanus signerat Nicholas Pileggi men enligt mig är det så ofantligt mycket mer än bara en fiktiv historia skriven för att underhålla en publik. Istället är det något av en historielektion hämtad från de mörkaste vrårna av sanningen som går att återfinna i det mänskliga släktet. Pileggi har haft en sann historia att jobba med vilket gör det hela tillika fascinerande som skrämmande, många vill gärna se maffian som något som endast figurerar på film i form av stereotypa karaktärer och detta är till en viss del sant. Men samtidigt går det inte att blunda för att denna brottsliga organisation existerar och de har sina fingrar i varenda kakburk som går lägga labbarna på. Deras tentakler sträckte sig över land och rike och det är nästan ofattbart vilken makt de hade när man beskådar Casino och fullständigt häpnar över det som målas upp framför näthinnan. Scorsese må vara den som fått mest beröm för denna film men mycket, mycket vilar hos manusförfattaren Nicholas Pileggi som gett vår regissör ett fantastiskt material att jobba med.



Men denna film skulle inte vara vad den är om det inte vore för just Scorseses regi. Den är i brist på bättre ord fläckfri på samma grandiosa sätt som manuset. Scorsese har en sådan känsla för hur han skall förvalta manuset att det ger mig ren skär gåshud när jag beskådar Casino för fjärde gången i ordningen. Det är intressant att se hur han har utvecklats på bara de senaste åren beträffande sin stil som regissör. Casino är en glittrande och högst visuellt slående film som på många sätt matchar verklighetens hasardhåla belägen mitt ute i öknen. Scorsese målar upp en bild som är lika rå som vacker och lägger grunden för ett drama som verkligen lyckas fånga åskådarens intresse från ruta ett tills eftertexterna rullar upp på den vita duken. Liknelserna mellan det kasino som porträtteras i filmen och verkligheten är många ty man kan nästan känna hybrisen som drabbar huvudkaraktärerna och deras menlösa kamp mot det oundvikliga slutet. Det är som sagt en rå och bitvis skrämmande blodig historia att beskåda då maffian inte drog sig för någonting och vår regissör drar sig icke för att tänja på gränserna vad gäller grafiskt våld. På ett sätt speglar detta våld den mänskliga naturens mest mörka sidor, ett samhällsporträtt som visar en mer korrekt sanning än vad många tror om det oskuldsfulla 60-talet.



Sedan har vi skådespelarinsatserna och även på denna front är det bara till att lyfta på hatten åt de medverkande som samtliga gör sina livs rollprestationer. Robert De Niro är en gigant bland giganter, en man som när han är i sitt esse nästan ger sken av att inte ens agera utan han går in så till den milda graden i sin karaktär att han genomgår en sammanslagning med den individens personlighet. De Niro spelar inte Ace, han Ace. Det är en intressant karaktär att beskåda och många som inte sett Goodfellas kommer säkerligen att dra snabba paralleller mellan den filmen och Casino vad gäller De Niros karaktär men det finns avsevärda skillnader dem emellan. Ace är i Casino en mer försiktig, iskall och beräknande man vars svaghet är att han litar på i princip samtliga personer i sin omgivning. De Niro lyckas onekligen med små medel att spela ut ett känsloregister som är ofantligt mycket större än vad man luras att tro vid en snabb anblick. Vidare har vi Sharon Stone. Miss Stone må ha gjort en del mindre smarta val av roller efter braksuccén Basic Instinct men är det en roll som nästan slår den tidigare nämnda är det denna i Casino. Ginger är en komplex madame och Stone spelar på varenda sträng som återfinns på lyran med en sådan taktkänsla att man häpnar, mycket välförtjänt nominerades hon till en Oscar för sin insats i Casino. Joe Pesci är lika skrämmande som underskattad, det är tur att Scorsese tar fram denne skådespelare så att han kan visa upp sina talanger. Det är lätt att ta Nicky för att vara en brutal stereotyp gangster men enligt mig visar Pesci upp en mer psykologiskt obehaglig sida av sin karaktär, en sociopat som iskallt beräknar varenda steg uppåt på karriärstegen inom maffian.



Bilden presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Detta är första gången filmen landar på svensk DVD-mark samt det faktum att detta är en jubileumsutgåva gjorde att jag i ärlighetens namn förväntade mig en hel del av de tekniska aspekterna. Nu skall det erkännas att jag blev något besviken, sedan fick jag ta i beaktande att detta trots allt är en film från 1995 vilket gjorde saker och ting lättare att acceptera gällande de brister som bilden uppvisar. För det förekommer en del mindre smickrande inslag beträffande bilden på denna jubileumsutgåva av Casino. Jag trodde att man skulle ha restaurerat bilden i och med en utgåva som denna men det har man icke gjort vilket ger oss följande resultat. Det förekommer tydliga spår av smuts samt repor under hela filmens gång. Färgskalan är mustig och vibrerande av liv, lite för mycket visade det sig då jag tyckte mig skönja spår av blödningar på sina ställen. Färgtonen som sådan lutar åt det mer guldgyllene hållet vilket är ett helt rätt tillika klart medvetet val från Scorseses sida. Skärpan är egentligen ganska obefintlig då filmen känns som insvept i en lätt rökridå men återigen är detta ett artistiskt val från regissörens sida. Svärtan gör ett ordentligt jobb men tenderar ibland att luta lite åt det gråa hållet framför svart. Överlag är detta dock en lyckad transfer av en relativt gammal film men jag hade ändå förväntat mig mer av en jubileumsutgåva, se bara vilka underverk man gjorde med Star Wars.



År 2003 släpptes det en fransk utgåva som var utrustad med DTS. Nu kan man tycka att med tanke på 10-årsjubiluem och allt skulle man från Universals sida slå på stort och inkludera detta DTS-spår till denna utgåva men icke sa nicke, vi får nöja oss med ett Dolby Digital 5.1 som har sina respektive för- och nackdelar. Fördelarna som sådana är att detta är ett ljudspår som nog har bland den bästa separationen mellan fronthögtalarna som jag någonsin hört. Minsta lilla detalj återges med en skrämmande exakthet och högtalarna flexar verkligen musklerna. Dialogen ligger klockrent placerad i centerhögtalaren utan minsta tendenser till att tappa fokusering, det låter klart och tydligt och man behöver inte slänga igång textning vilket är positivt. Men spåret är samtidigt ojämnt mixat. Det är frontarna samt centern som får sköta hela jobbet, kvar står min subwoofer samt surroundhögtalare och tittar bedjande på mig. Men receivern gör gällande att detta är ett enormt framtungt spår att lyssna till inget snack om den saken.



Jag erkänner direkt att jag är svag för digipack-utgåvor, de känns på något krystat sätt mer lyxiga än vanliga keep-cases. När jag såg att britterna skulle få en digipack av Casino höll jag tummarna stenhårt för att detta även skulle ske i lilla Svea Rike. Döm av min förtjusning när filmen dimper ner i brevlådan huserandes i, just det, ett digipack fritt från störande recensionskommentarer eller annat på omslaget med relieftryck på köpet. Mycket snyggt i hyllan blev det. Detta är en 2 Disc 10th Anniversary Edition laddad med en hel del extramaterial, låt oss ta en närmare titt på vad som erbjuds. På den första skivan finner vi Moments with Martin Scorsese, Sharon Stone, Nicholas Pileggi and more… vilket i själva verket är ett kommentatorspår som är mycket intressant att lyssna till med tanke på vilka tungviktare det är som deltar. Scorsese är en av mina absoluta favoriter att lyssna till när det gäller kommentatorspår och lägger man då dessutom till Stone m.fl. har man ett högst innehållsrikt tillika engagerande spår att lystra till.



Skiva nummer två innehåller de verkliga godsakerna. Det finns ett stort antal featurettes att botanisera i, alla med intressant fakta gällande skapandet av Casino såväl som historisk fakta om maffian och deras styrande över kasinovärlden under 60- och 70-talet. Det finns även ett antal deleted scenes att beskåda men de är föga upphetsande och man förstår varför de klipptes bort i en film som av många anses vara för lång som den är i dagsläget. Vad som verkligen är intressant efter att ha beskådat de olika dokumentärerna är hur pass nära sanningen Scorsese och Pileggi faktiskt är, Casino framstår helt plötsligt som en mer dokumentär film snarare än en ren underhållningshistoria. Vi får även ta del av en hel del intervjuer med såväl skådespelare som medlemmar av produktionsteamet. Detta är en intressant sektion med extramaterial, i synnerhet de två dokumentärer som porträtterar sanningen om maffians inflytande i Las Vegas.

Att varken Martin Scorsese eller Nicholas Pileggi nominerades för en Oscar år 1995 är en skandal modell större med tanke på vilket totalt mästerverk Casino råkar vara i mina ögon. Vi får här ta del av en historia som är lika mycket ren underhållning som en dokumentär ton över maffian och dess otroliga makt över kasinovärlden. Men än mer är detta en djupdykning i det mänskliga psyket och människors oundvikliga förfall ner i avgrunden. För första gången i svensk historia får vi ta del av denna magnifika film som dessutom råkar huseras i en snygg förpackning med en skaplig sektion A/V tillika extramaterial. Det är inga som helst diskussioner om detta, denna film skall man bara ha i filmhyllan. Köp nu.