Blade

Det fanns en tid för inte allt så länge sedan då filmatiseringar av serietidningar och dess hjältar inte var det enda som Hollywood sysslade med. Det var därför ganska naturligt att filmen Blade fick en del uppmärksamhet när den lanserades, man skulle tom kunna gå så långt att påstå att denna film onekligen var startskottet för den massiva våg av filmatiseringar som idag råder på andra sidan vattenpölen. Det var bra länge sedan jag såg Blade men efter att ha beskådat den bedrövliga tredje delen i sagan var jag helt enkelt tvungen att gå tillbaka till rötterna och granska dem närmare under luppen. Håller sig Blade än idag eller har tiden sprungit filmen förbi? Läs vidare för svaret.




Året är 1967. En döende tillika gravid kvinna anländer i ilfart till det lokala sjukhuset, hon blöder kraftigt från halsen och livet håller på att rinna henne ur händerna. Hon är bara ett av många offer som skördas av nattens härskare: vampyrerna. Kvinnans liv går inte att rädda men hennes son överlever operationen. Nutid. En nattklubb pulserandes av liv, och ond bråd död. Vampyrerna förbereder sig för att festa loss på mänskligheten likt ett stort smörgåsbord. Men de kommer att stöta på patrull och den lystrar till namnet Blade (Wesley Snipes), pojken som nu vuxit upp till vampyrjägare modell värre. Blade är en hybrid: hälften människa tillika hälften vampyr. Detta ger honom samtliga ”fördelar” från vampyrerna som otrolig styrka, vighet och snabbhet utan att drabbas av deras svagheter som främst består av känslighet mot solen. Detta tillåter Blade att knalla runt ute dagtid vilket ger honom smeknamnet The Daywalker. Vår hjälte lider dock som alla andra vampyrer av en enorm inre törst efter människoblod, något som han håller i schack tack vare det serum som hans kompanjon Whistler (Kris Kristofferson) framställer. Detta serum börjar dock Blade att bli immun mot varpå klockan klämtar för vår jägare. Samtidigt pågår det en inre strid i vampyrleden, den äldre generationen vill vidbehålla en ”harmonisk” balans mellan sitt släkte och människorna. Men det finns ungtuppar som hellre vill se oss som ren föda och en av dessa ledare är den hetlevrade vampyren Deacon Frost (Stephen Dorff). Frost planerar att väcka den uråldriga guden La Magra och därigenom bli den mest oövervinnliga vampyren någonsin, kapabel att leda sina trupper i ett krig mot människan. Men för att lyckas med denna ritual behöver Frost blod från The Daywalker…



Säga vad man vill om manusen till uppföljarna om vampyrjägaren Blade men några Oscar-vinnare kan de knappast anklagas för att vara, i synnerhet Blade: Trinity var något av ett skämt i sammanhanget från författaren David S Goyers sida. Det fanns inte ett spår av saker som karaktärsdjup eller engagemang för själva historien. Lyckligtvis verkar det som att vår manusförfattare ansträngde sig något mer när han satte sig ner för att skriva manuset till denna första film om Blade. Detta är en ganska naturlig sak vid närmare eftertanke då filmen kräver betydligt mer av manus än vad uppföljare normalt sett gör. I denna film måste grundstenarna läggas och då går det helt enkelt inte att stressa fram om man önskar ett lyckat resultat. Här finner vi faktiskt ett spår av karaktärsutveckling vilket är klart uppfriskande i sammanhanget, actionfilmer brukar inte direkt vara kända för den varan. Personen Blade får ett välbehövligt utrymme för lite mer djup än i de senare installationerna. Förvisso består hans repertoar av att smiska stjärt på hög nivå men jag anar ändå vissa intentioner till något mer från Goyers sida och det är detta som enligt mig gör denna film till den bästa i sagan om Blade, manuset är helt enkelt mer genomarbetat än sina uppföljare.



Säger jag Stephen Norrington tvivlar jag på att speciellt många känner igen namnet i fråga. Om jag säger The League Of Extraordinary Gentlemen kanske antalet växer något. Men innan denna film med Sean Connery var Norrington inget direkt stort namn i Hollywood, han hade endast gjort två lågbudgetfilmer innan han fick ansvaret att axla manteln för Blade. Lyckligtvis sänker inte vår kapten skutan snarare styr han den säker i hamn och mycket har han att tacka Goyers stabila manus som han kan luta sig emot när det börjar storma. Norrington serverar oss en värld som till skillnad mot del Toros insats är mer psykiskt kännbar, han väljer att satsa på mentala skrämseleffekter före orgier i inälvor. Nattens invånare är tillräckligt skrämmande som de är utan att behöva förstärkas ytterligare, enligt mig väljer Norrington på ett sätt att gå tillbaka till vampyrfilmernas rötter med sin elegans, sexuella laddning samt psykologiska terror. Mot slutet av filmen tappar dock Norrington styrfart och Blade förvandlas till en mer standardiserad film tillhörandes genren action men vad kan man egentligen begära när filmen baseras på en serietidning sprängfylld med übervåld riktat till mer eller mindre vuxna individer?



Vad de senare filmerna om Blade saknade i min mening var engagerande bad guys. I Blade: Trinity var man så desperata att man valde Dracula him self vilket bara kändes rätt och slätt som en ren rip off från Sagan Om Ringen-filmerna utifrån hur man valde att gestalta den gamle legenden. Tacksamt nog går det att finna en kompetent skådespelare i skurkrollen denna gång nämligen Stephen Dorff i sin gestaltning av Deacon Frost som är inget annat än en ren fröjd att beskåda. Dorff lyckas att ge liv åt en karaktär som annars är tämligen utsliten i filmsammanhang vilket jag applåderar. Sedan har vi naturligtvis Wesley Snipes i huvudrollen som Blade. Snipes är som gjord för denna roll, inget snack om den saken. Med sin fysiska utstrålning personifierar han ordet cool på samma sätt som Samuel L Jackson gör. Här får Snipes dessutom utrymme för att faktiskt agera, något han inte direkt behövde anstränga sig med i Blade II och III där han mer lever på den grund som läggs i denna första film.



Bilden presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. När jag gjorde research inför denna recension läste jag att DVD-produktionen av Blade i nådens år 1998 ansågs som inget annat än rent referensmaterial. Nu år 2005 med teknikens framfart går det tyvärr inte att klassa denna utgåva av Blade som referens, dock skall det poängteras att bilden är makalöst bra för att vara en sådan "gammal" film som den ändå får anses vara. Det är dock en ganska ojämn bildkvalité som levereras. Skärpan är en tämligen tvådelad upplevelse: vissa stunder är bilden nästan läskigt knivskarp väl jämförbar med dagens moderna produktioner för att nästa stund tappa fokuseringen. Färgskalan är något urvattnad och tenderar att luta åt det gråa hållet, detta känns dock som ett mer medvetet val från regissörens tillika fotografens sida. Vad som dock inte kan klassas som ett medvetet val är svärtan som likt skärpan är en något kluven personlighet. Ena stunden becksvart, nästa stund grå. Jag kan som sagt förstå att bilden klassades som referensmaterial i DVD-produktionens vagga men nu räcker det inte riktigt dit, dock är bilden som sagt mycket bra för en sådan gammal film.



Inget DTS-spår erbjuds men vad gör det när Dolby Digital verkligen har kavlat upp armarna inför denna release av Blade. Det ljudspår som serveras lyssnaren är rappt, aggressivt och furiöst i sin framtoning. Nattklubbsscenen i filmens början ger en klar indikation om vart Blade bär hän rent ljudmässigt. Hela mitt biogolv skakar av LFE-tongångarna som subwoofern konstant pumpar ur sig med kontroll och precision. Talet är kristallklart och väl placerat i centerhögtalaren, man skulle klara sig utan text men nu är detta en omöjlighet (mer om detta i sektionen Produktion). Separationen mellan kanalerna är även denna mycket god och detta sammantaget bildar en ljudbubbla som är mycket behaglig tillika spännande att lyssna till. Det enda som jag egentligen kan klaga på är att spåret är något framtungt vilket inte är speciellt ovanligt med äldre DVD-utgåvor.



Till skillnad mot den amerikanska utgåvan av filmen, som huseras i det fruktansvärda formatet snap-cases, bjuds vi i Svea Rike på ett trevligt keep-case. Man tackar. Vad jag dock genast irriterar mig på efter denna trevliga överraskning är att textningen inte går att välja bort på denna utgåva. Skam på torra land Sandrew, detta var mindre bra. Ett plus och ett minus än så länge med andra ord för denna svenska utgåva av Blade. Låt oss botanisera loss i sektionen med extramaterial får att se vad vi kan finna för smått och gott. Vad som omslaget till filmen icke förtäljer är att det faktiskt finns ett kommentatorspår att lyssna till där Stephen Dorff, Wesley Snipes, David S Goyer, Theo Van De Sande, Kirk M Petruccelli samt Peter Frankfurt medverkar. Phuh en gedigen lista deltagare skall erkännas och tur är då att detta är ett intressant spår att lyssna till. Samtliga deltagare bjuder på fascinerande tillika engagerande fakta rörande filminspelningen, jag rekommenderar att du lyssnar på detta spår.



Sedan finns det en del annat extramaterial att botanisera i. La Magra är en dokumentär som visar upp ett alternativt slut, jag kan säga att jag är tacksam att det klipptes bort. Två stycken dokumentärer finns att beskåda samt en trailer. Avslutningsvis finns biografier för skådespelarna och produktionspersonal.

Den första filmen om Blade är också den bästa enligt mig. Manuset är betydligt mer genomarbetat än till uppföljarna och man lyckas verkligen att skapa en mörk tillika tryckt känsla som hämtad ur serietidningarna. Med väl koreograferade actionsekvenser i parti och minut blandat med ett kryddmått skräck är detta varje actionfantasts våta dröm och en film som man bara skall ha i filmhyllan. Strunta i Blade: Trinity, gör dig hellre en stor tjänst och se den första installationen om allas vampyrjägare.