Constantine

Ytterligare en serietidning, ytterligare en filmatisering på G. Denna gång har turen kommit till DC Comics antihjälte John Constantine. I tidningarnas värld är Constantine en blond britt som röker för mycket och som har en del mindre trevliga upplevelser med helvetet. I filmen valde man att casta träbocken Keanu Reeves som vare sig är britt eller blond för den delen. Nu har jag i och för sig inte läst serien så mina fördomar gentemot Hollywoods val av skådespelare kanske är något överdrivna men ändå. Låt oss kasta dessa bittra tankegångar längs vägkanten och istället fokusera på filmen som sådan.




Sedan John Constantine (Keanu Reeves) var en liten pojke har han haft en förmåga tillika förbannelse vilandes över sig: han se kan avspeglingar från helvetet tillika himmelriket. Efter ett misslyckat självmordsförsök är han nu dömd till att åka hissen ner till helvetet den dag han lämnar jordelivet och den stunden närmar sig med stormsteg då han lider av lungcancer efter år av intensiv kedjerökning. Constantine har nästan desperat försökt att köpa sig en biljett uppåt genom att arbeta som exorcist och förpassa demoner som försöker bryta barriären till verkligheten tillbaka till helvetet, något som Gud allsmäktige inte köper. Vår antihjälte har därför ganska naturligt blivit lätt bitter och cynisk på äldre dar. Vår värld är i desperat behov av hans hjälp men han väljer hellre att sitta hemma drickandes whiskey och fortsätta sitt intag av cancerpinnar. Men snart kommer en händelse att tvinga Constantine till handling. Polisen Angela Dobson (Rachel Weisz) tar kontakt med vår man efter att hennes tvillingsyster har begått självmord. Angela vägrar dock att tro på teorierna om självmord då hennes syster var en troende katolik och som vi alla vet innebär självmord evigt lidande i helvetet för katoliker, något som systern Isabel knappat önskade sig även om hon råkade vara mentalpatient. Det visar sig snart att vår duo är en fasansfull plan på spåren, en plan som leder dem direkt till Satan (Peter Stormare) himself.



Eftersom jag inte läst serietidningen som är ursprungskällan till denna film har jag av förståeliga skäl svårt att göra några direkt konkreta jämförelser varpå jag väljer att se på filmen utifrån dess egna premisser. Det skall erkännas att jag faktiskt gillade denna film tämligen skarpt, jag väljer nu att gå något emot den ström som spottat filmen Constantine rätt i ansiktet. Vad jag dock har lärt mig efter att ha gjort min sedvanliga research är att manusförfattarna Kevin Brodin och Frank Cappello har tagit sig en hel del friheter gentemot serietidningen när det slog sina kloka huvuden ihop för att skapa manuset till denna film. I DC Comics värld är som tidigare nämnt John Constantine en britt som ser ut som sångaren Stings bror. Dessutom utspelar sig serien i England. Nu kan det tänkas att fans av serien fullständigt gnisslar tänder när man informerar dem om att filmen utspelar sig i Los Angeles, britten har blivit amerikan och dessutom föll valet av skådespelare på Keanu Reeves som många inte är direkt förtjusta i. Jag har full förståelse för eventuellt heta känslor kring denna potatis men i ärlighetens namn anser jag att filmens manus fungerar alldeles utmärkt med vissa reservationer. Detta är snarare en film med inspiration från serien än en ren adaption och ser man på saken utifrån detta synsätt blir det betydligt lättare att acceptera de förändringar som manusförfattarna har tagit sig. De bjuder på en actionfylld popcornvältare kryddad med en del inslag av skräck. Nu kanske alla fans av genren skräck skrattar rått åt mig men jag erkänner: jag hoppade till ordentligt i filmsoffan både en och tre gånger under filmens gång.



Regissören Francis Lawrence är inget känt namn i filmsammanhang och detta bottnar i det enkla faktum att Constantine är hans första film. Mannen har dock gjort sig ett namn som regissör inom musikbranschen så hans CV är tämligen av god kvalité. Vad Lawrence lyckas med är att hålla sig borta från vad jag kallar ”MTV-regi” vilket innebär snabba furiösa klipp varvat med helt hopplös musik som i mina öron bara klingar illa, en fälla som allt för många musikvideoregissör faller i när de skall ta det stora klivet över till att skapa långfilm. Lawrence värjer sig smärtfritt på hinderbanan och lyckas i det stora hela att servera ett styck film som är likväl spännande som lättsmält, Constantine är inte direkt Det Sjunde Inseglet om man uttrycker saken milt. Nej detta är som sagt en kioskvältare modell större kryddad med en del inslag av skräck, mycket likt Blade II när jag tänker efter. Lawrence är dock ingen del Toro det skall direkt klargöras men en bra adept är han. Han skapar ett högst stilistiskt universum för Constantine att vandra i och det är en ren fröjd att beskåda. Det som jag finner som en svaghet från regins sida är att den har lite svårt att bestämma vilket ben den skall stå på: vardaglig action eller skräck? Frågan blir lätt hängande i luften och man känner sig ibland lätt kluven till vad som egentligen erbjuds. Det lutar åt det första alternativet så ställ in er på detta när ni skall se filmen.



Vad som dock drar ner denna film är enligt mig skådespelarinsatserna. Keanu Reeves är enligt mig en träbock, vedkubbarna i mammas bod har nog mer utstrålning än Reeves i vissa lägen. Det som är mest tragiskt med hans insats i Constantine är att den är på total autopilot á la Neo från The Matrix. John bär svart, är allmänt butter och har ett minspel som en toastol i många scener av filmen. Här råkar han utfärda bataljer mot horribla demoner i slow motion, i The Matrix var det bataljer mot horribla maskiner även där i slow motion. Njet jag blir icke imponerad av herr Reeves insatser i denna film. Det mest komiska i sammanhanget är hans motspelerska Weisz som tar i till en sådan milda grad att överspel bara är förnamnet, även hennes insats är en bottennotering i protokollet. Och vad vore en film som denna utan den enerverande sidekicken? Denne återfinns naturligtvis i skådespelaren Shia LaBeouf som likt Ryan Reynolds i Blade: Trinity orsakar mig ett beroende av Treo.



Bilden presenteras i formatet 2.40:1 och är anamorfisk. Som så många andra storproduktioner på senare tid är även Constantine utrustad med en bild som nära nog tangerar referensmaterial. Men den når inte hela vägen fram och detta bottnar i den mjukhet som filmen dras med. På samma sätt som de senare installationerna av Star Wars är bilden på Constantine insvept i ett mjukt lager som tar bort den absoluta skärpan som jag ofta eftersöker. Objekt och miljöer framstår som ur fokus vilket är klart synd då de övriga beståndsdelarna av bilden är i absolut toppklass. Färger är verkligen sprudlande och fulla av liv, svärtan är suverän vilket behövs då filmen utspelar sig i mycket mörka miljöer. Lägger man till en total avsaknad av artefakter som Edge Enhancement, spår av smuts eller andra otrevligheter får man en bild som är en ren njutning att beskåda, bortsett från dimslöjan vill säga.



Filmbolaget Warner Bros fortsätter sin kampanj att bojkotta DTS vilket fortfarande irriterar mig varpå det "endast" erbjuds ett Dolby Digital 5.1-spår att lyssna till vid beskådan av Constantine. Nu gör detta faktiskt inte så mycket i detta fall då det spår som erbjuds är väl genomarbetat och kommer att ge dig en god stund i filmsoffan med vissa undantag. Jag upplevde dock spåret som något ojämnt till karaktären. Vissa stunder är ljudnivån så till den milda grad intensiv att man börjar oroa sig för ifall utrustningen kommer att överleva de prövningar som den utsätts för, andra tillfällen finner man sig pillandes på volymratten till receivern. Detta till trots levererar denna utgåva av Constantine en ren berg- och dalbana i ljudorgier. LFE finns det ingen direkt brist på skall erkännas, en scen i synnerhet trodde jag att subwoofern skulle kollapsa av utmatning. Fronterna är väl separerade med en dialog som ligger väl fokuserad i centerhögtalaren. Dock anser jag att spåret känns något framtungt då de bakre kanalerna används på tok för sällan, tro mig när jag skriver att det finns tillfällen för dem att arbeta under filmens gång.



Filmen levereras i ett keep-case laddad med två stycken skivor. På skiva nummer ett finner vi dels ett kommentatorspår där de medverkande är följande: regissören Francis Lawrence, manusförfattaren/producenten Akiva Goldsman samt manusförfattarna Kevin Brodbin och Frank Cappello. Detta är inte det bästa kommentatorspår som jag lyssnat till på senare dagar. Det som stör mest är Goldsmans närvaro, på något underligt sätt lyckas han sabotera samtliga försök från Lawrence sida att få fram sina budskap kring skapandet av Constantine. Nej de som bjuder på mest matnyttig fakta är de två manusförfattarna Brodbin respektive Cappello som med stort engagemang berättar om sitt arbete med att transformera Constantine från serietidning till film och vilka uppoffringar som gjordes gentemot ursprungskällan. Vi finner även på den första skivan en musikvideo samt trailers.



Skiva nummer två är den som huserar den större mängden extramaterial. Det mesta består av ett antal featurettes som varvar ryggdunkande med mer intressant fakta kring skapandet av filmen. Det finns även inslag som berättar kring serietidningen samt dokumentärer kring specialeffekterna. 14 stycken deleted scenes finns att tillgå med eller utan kommentarer och avslutningsvis finner vi en del DVD-ROM material som erbjuder bildgallerier m.m.

I mitt tycke är Constantine är långt ifrån så dålig som många kritiker utmålat den för att vara men den är inte heller på långa vägar någon form av mästerverk. Den fungerar dock alldeles ypperligt som en riktigt fartfylld popcornrulle kryddad med en del sköna inslag av skräck. Lägger man till en A/V-sektion som är mycket väl genomarbetad samt en hel del smått och gott extramaterial har vi till slut ett styck film som man inte direkt behöver skämmas för att ha i filmhyllan.