Digital coaxial eller optisk?

Spelar det någon roll vad man kopplar mellan DVD:n och receivern ? Det borde väl inte vara någon skillnad? Jag kör analogt nu men vet inte riktigt hur jag ska koppla digitalt...

från hifiklubben

Till skillnad från koaxiala kablar, som överför elektriska impulser, överför en optisk kabel signalen som ljuspulser. Fördelen med detta är att signalen inte påverkas av störningar utifrån. Särskilt i långa längder kan det vara en fördel att använda en optisk kabel, medan en koaxial digitalkabel i regel ger bäst resultat i de flesta andra sammanhang.

Som jag förstått det så är det en ständigt pågående debatt om vilket som är bäst.

Jag måste få låna tråden lite. Jag har sålt iväg mitt slutsteg nyligen och har över ett par Audioquest Copperhead och undrar om jag kan använda dessa som digital coax?

Tänkte möblera om lite nämligen och då är mina optiska kablar för korta.

Jag har själv frågat detta till hifiklubbens expedit och fick svaret att coax är vanligen populärast på grund av att: (när den är kort vill säga, ska det vara långa avstånd är optisk bättre)


DVD/CD läser av optiskt, omvandlar till elektrisk digital signal, skickar till utgången - överförs till förstärkare... OM du har en optisk kabel måste den omvandla tillbaka den till optisk signal innan den skickar den till förstärkare, och sedan måste förstärkaren omvandla från optisk till elektrisk igen... så med optisk får man två (onödiga) omvandlingar, utan att egentligen få bättre kvalitet på korta avstånd.


Thats what ive been told, kanske skiner det lite ljus över situationen. Själv resonerar jag nog så att jag hade valt optisk om jag behövt mer än 1,5m Men det kanske är väl försiktigt, det vet jag inte.

Jag måste få låna tråden lite. Jag har sålt iväg mitt slutsteg nyligen och har över ett par Audioquest Copperhead och undrar om jag kan använda dessa som digital coax?

Tänkte möblera om lite nämligen och då är mina optiska kablar för korta.

<{POST_SNAPBACK}>

Tror inte det blir optimalt, eftersom Copperhead inte är uppbyggd som en traditionell koaxialkabel, och då håller den förmodligen inte 75 ohm, vilket är den impedans man ska ha vid koaxial digital överföring.

Skriver förmodligen inte 75 ohm, eftersom Audioquests hemsida, milt uttryckt, är väldigt dålig på att ge information om impedans, kapacitans etc. Bara en massa om nitrogen hit och % silver dit

75 ohm termineringen sitter i utrustningen och inte i kabeln i den mesta digitala utrustningen. Dock kan det vara så att en kabel är otimerad för 75 ohm system. En "analog" kabel kan optimeras för de hörbara frekvenserna medan en "digital" överför digitala signaler med varienrande bandbredd. Men visst funkar det....

Ehh...det är ju just när man inte impedansmatchar kabeln med utrustningen som det kan bli problem, om kabeln utgör mer än 1/10 av våglängden, dvs vid kabellängder på 5-10 m.

Vad är det för våglängd du menar LewisX?

Vid 4 MHz och ett antagande att kabeln har en våghastighet på 0.66 så får vi en vågängd p ca 50 m. För audio har jag för mig att bandbredden för överföring är ca 1.5-3 MHz (någon får rätta mig om jag har fel).

3 MHz motsvarar en våglängd av 66 m (vid samma våghastighet som ovan).

Vad är det för parametrar man labbar med för att optimera dugutal kabeln? Det innebär ju också att en 5 meter och en 10 meters kabel måste byggas upp på en något olika sätt.

Vad är det för parametrar man labbar med för att optimera dugutal kabeln? Det innebär ju också att en 5 meter och en 10 meters kabel måste byggas upp på en något olika sätt.

<{POST_SNAPBACK}>

Nja, nu är jag inte expert på det här men är inte tanken att om man har en korrekt impedansmatchad kabel så är den bra oavsatt längd? Problemen får man väl när man inte har en impedansmatchad kabel?

För digital överföring via koax-interface bör i stort sett vilken 75-ohmskabel som helst, inkl. Clas Ohlsons kompositvideokabel för 25 kr, vara bättre än en high-end audiokabel som inte är impedansmatchad.

Örjan

Japp, idén med en koaxialkabel är att impedansen inte påverkas av kabelens längd. Dock varierar impedansen med frekvensen. I en någorlunda bra kabel så är denna variation inte så stor att det påverkar signalöverföringen vid de frekvenser som är intressanta i hembiosamanhang.

Det som bestämmer impedansen på kabeln är bl a innerledarens och dielektrikumets (isoleringen mellan innerledare och skärm) diameter samt vilket material dielektrikumet är gjort av. Olika material ger olika dielektricitetskonstant på dielktrikumet, där man strävar efter att komma så nära dielektricitetskonstanten för luft (som är 1) som möjligt.

Det som ställer till störst problem när man tillverkar en kabel med en specifik impedans är termineringarna. Om det ställs höga krav på att impedansen inte får avvika allt för mycket så är det BNC-kontakter som gäller.

De i hemelektronik flitigt använda RCA-kontakterna håller sällan (om någonsin) 75 ohm. Dessutom är det viktigt att dielektrikumet hålls intakt. Det är därför som krimpta kontakter anses bättre än lödda, eftersom lödning mer eller mindre deformerar dielktrikumet vid lödstället.

Hej

...är inte tanken att om man har en korrekt impedansmatchad kabel så är den bra oavsatt längd?

En förutsättning för att man ska kunna använda en lång koaxialkabel för överföring av höga frekvenser är att den är impedansmatchad, vilket för de applikationer vi talar om här innebär 75 ohm. Däremot så kan en kabel inte vara hur lång som helst bara för att den är impedansmatchad Impedansmatchning är viktig för att undvika reflektioner av den signal som överförs vilka då dels stör/dämpar ursprungssignalen, dels av mottagaren är svåra att skilja från just ursprungssignalen. Med eller utan störningar, impedansmatchad eller inte, elektrisk eller optisk så kommer en signal alltid att dämpas av den kabel som överför den och det är bl.a. denna dämpning tillsammans med effekten på den utsända signalen och känsligheten hos den mottagande enheten som avgör hur lång kabel man kan använda.

Impedansmatchning är bara nödvändig då kabelns längd utgör en relativt stor del av våglängden på den signal den ska transportera. En tumregel är att matchning är nödvändig när kabelns längd utgör 1/10 eller mer av våglängden. För en analog ljudsignal och en våghastighet på 0.66 så varierar våglängden mellan 1 mil (för 20 kHz) och 1000 mil (för 20 Hz). Våghastigheten beror på kabeltypen och är helt enkelt ett mått på hur snabbt den elektriska signalen färdas genom just denna kabel i förhållande till ljusets hastighet i vakuum. I exemplet ovan används 0.66 eller 66% av ljusets hastighet. Vänder man på det så är impedansmatchning för t.ex. 5 meter av denna kabel nödvändig om den ska överföra frekvenser från ca. 4 MHz och uppåt. De enda signaler som ligger i den storleksordningen eller högre är analoga och digitala videosignaler samt digitala ljudsignaler och i dessa fall måste en kabel med impedansen 75 ohm användas.

Att det inte är viktigt när det gäller analoga ljudsignaler beror på att de reflektioner som uppstår i en icke-impedansmatchad kabel inte påverkar ursprungssignalen vid så låga frekvenser. Väljer man att studera t.ex. 5 meter av en signal med en våglängd på mellan 1 och 1000 mil så kommer det i praktiken inte gå att påvisa någon spänningsskillnad under dessa ynka 5 meter. Det innebär att signalen in i kabeln vid varje givet ögonblick alltid är densamma som signalen ut ur den, dvs. att jämföras med en likspänning och därmed så kommer eventuella reflektioner som uppstår i kabeln på grund av impedansskillnader inte att påverka signalens utseende.

En koaxialkabels har fått sitt namn från sin uppbyggnad av två ledare med en gemensam axel, dvs. co-axial. När det gäller impedansen så bestäms den på följande sätt:

Z0=(138/e^(½))*log(D/d)

där...

d är mittenledarens diameter
D är skärmens innerdiameter dvs. diametern på det dielektrikum som används.
e är den elektriska konstanten för det dielektrikum som används (e=1 för luft).

Av denna formel så förstår man varför koaxialkablar är oerhört känsliga för tryck, slag eller skarpa böjar vilka alla drastiskt kan ändra impedansen i en punkt av kabeln. Denna punkt blir sedan en källa för reflektioner på grund av att, mycket förenklat, hela signalens effekt inte kan "slinka igenom" utan en del utav den reflekteras tillbaka i kabeln.

Som LewisX skriver så är RCA-kontakter samt monteringen av dessa en vanlig källa till problem.

När det gäller optisk överföring så dämpar en plastfiber signalen ganska kraftigt och med de sändare/mottagare som används så ligger rekommenderade maxlängder på omkring 10 meter. För optiska signaler som ska överföras långa sträckor via plastfiber så behöver man använda flera kablar med repeaters ("upprepare" ) emellan som samlar in och återsänder signalen i ursprungligt skick. Alternativt kan man använda glasfiber som, beroende på kvaliteten, klarar mycket längre sträckor. Utan att kunna återge källan så har jag läst om ett försök där man lyckades överföra en optisk signal via TOSLink hela 1 km med en glasfiber av hög kvalitet.

Redigerat av Tomas_D700, 28 October 2006 - 13:49.

Väldigt intressant inlägg Tomas_D700 mycket givande info där

jag själv använder RCA(Viablue Nf-A7 0,75cm) till analoga delen så det är spelarens dac som används till musiken, men en Coax digital(Supra Trico 1,0 m) till film för att få alla digitala ljud formaterna som finns på dvd t.ex.. och då krävs att man har en 75 ohm kabel till detta.

Optiskt kabel är inte något jag använder alls då jag menar som en annan talare här påpekade att stärkaren få göra en massa onödiga ändringar på signalen hela tiden , vilket i sin tur kan påverka resultatet på ett negativt sätt.

Jag har alla källerna nära varann för att slippa långa kablar och därmed så eleminirar man eventuella signal förluster el störningar i någon form. så korta kablar oavsett optisk el coax är ju att rekomendera tycker jag iaf.


//Golfen

Optiskt kabel är inte något jag använder alls då jag menar som en annan talare här påpekade att stärkaren få göra en massa onödiga ändringar på signalen hela tiden , vilket i sin tur kan påverka resultatet på ett negativt sätt.

Som jag förstått det hela så är inte signalomvandlingarna det största problemet, utan helt enkelt att de flesta optiska kablar är för dåliga. För att en optisk kabel ska föra över signalen mer korrekt än en hyfsad koaxialkabel måste den ha termineringar av extremt hög kvalitet och som gjorts i helt steril omgivning. En enda sådan terminering kostar ca 5.000 kr att göra.

Det är vad jag läst av folk som jobbar med dylika saker.

När det gäller optisk överföring så dämpar en plastfiber signalen ganska kraftigt och med de sändare/mottagare som används så ligger rekommenderade maxlängder på omkring 10 meter. För optiska signaler som ska överföras långa sträckor via plastfiber så behöver man använda flera kablar med repeaters ("upprepare" ) emellan som samlar in och återsänder signalen i ursprungligt skick. Alternativt kan man använda glasfiber som, beroende på kvaliteten, klarar mycket längre sträckor. Utan att kunna återge källan så har jag läst om ett försök där man lyckades överföra en optisk signal via TOSLink hela 1 km med en glasfiber av hög kvalitet.

Hur vet man hur lång optisk kabel man kan använda och hur märker man ev. problem? Säg att man har en optisk kabel på 20m. På vilket sätt märks problemen? Kommer det att hacka i musiken, tappas vissa detaljer i musiken bort eller vad är det som händer? Blir det bara pyttesmå fel i signalen så är det kanske inget att bry sig ifall det t.ex. blir mycket snyggare kabeldragning med en längre kabel. Det finns ju så mycket annat som stör ljudet ändå.

Det vore intressant att ha en testskiva musik eller testsignaler som man kan skicka till datorns ljud kort och sedan analysera den mottagna signalen i något program för att se vad som händer med signalen. Detta kanske redan finns? Till min gamla stationära dator har jag ett ljudkort med en adapter som både kan ta emot och skicka digitala signaler både optiskt och "coaxiellt" (dock troligen endast i 48kHz) så jag skulle kunna testa signalkvaliteten på datorn.

Jag funderar annars just nu hur jag skall koppla ihop min laptop som står på soffbordet med stereon. Jag har skaffat ett enkelt USB-ljudkort med optisk utgång och för att få till en snygg kabel till stereon behövs mer än 5 m kabel. USB-kablar bör tydligen inte vara mer än 5 m, så om jag vill minimera den optiska kabel så hamnar USB-ljudkortet någonstans mellan datorn och stereon som en skarv mellan USB och optisk. Går det bra med 10 m optisk kabel istället? Det skulle bli mycket snyggare och jag kan då dessutom ha ljudkortet alldeles nära datorn.

Örjan

Är det någon skillnad mellan Optisk och Coaxial när det gäller ljudet?? Båda är väl digitala eller??

Någon som vet för och nackdelar??

En coaxialkabel är en elektrisk signalkabel som är skärmad med 75 ohms motstånd mellan skärm och signalledare. I en bra coaxialkabel är risken för störning ganska liten och det är denna kabel som är att föredra ifall man kan välja.

En optiskledare är en glas/plastfiber som transporterar digitalsignalen som ljus. I exempevis DVD-spelaren behöver signalen omvandlas från elektriskt till ljus och omvänt i hemmabioförstärkaren. Detta brukar ofta orsaka 'jitter' tidsfel på digialsignalen vilket oftast upplevs som att ljudet blir ljusare och kantigare.

Slutsats:
Min uppfattning är att om man kan välja så är en coaxialkabel att föredra.

Tack för ett snabbt svar PEF, då skulle jag kanske ändra min dvd spelare från Optiskt till Coax.