Känner mej lite manad att dela med mej av lite mer grundläggande information i ämnet

...
OM man serie-kopplar två identiska högtalare, så dubblas det motstånd som förstärkaren "känner" och strömmen som "rinner igenom" de båda högtalarna halveras (jämförelse med att bara ha EN högtalare inkopplad). Ljudtrycket från vilken som helst av de två seriekopplade högtalarna blir exakt 3dB lägre jämfört med ljudtrycket ifrån en högtalare när man bara har en högtalare inkopplad, men eftersom man har 2 högtalare så måste man räkna på summan av ljudtrycket från de båda när man jämför med att bara ha en högtalare inkopplad. Med samma pådrag på volymkontrollen så får man alltså med 2 serie-kopplade högtalare dubbelt upp av halva ljudtrycket jämfört med att bara ha en högtalare inkopplad.
Hängde ni med så långt?
Dubbelt upp av halva ljudtrycket blir EXAKT samma ljudtryck!
Man behöver alltså inte alls höja nivån på centern om man dubblar antalet center-högtalare genom att serie-koppla.
Parallell-kopplar man istället så blir det en "annan femma"!
Det man gör när man parallellkopplar är att man matar ut exakt samma uteffekt över vilken som helst av de parallell-kopplade högtalarna (om man jämför med att bara använda en ensam högtalare), men eftersom man använder 2 högtalare (t.ex.) så blir summan av uteffekten den dubbla. Vid parallellkoppling så kommer alltså vilken som helst av de två högtalarna att ensam ge lika högt ljudtryck som en högtalare ger (när man använder en ensam högtalare istället).
Dubbla ljudtrycket motsvarar en höjning av ljudtrycket med 3dB. Drar man ner volymen (nivån på centern i detta fallet) till hälften (-3dB) så får man samma ljudtryck från de 2 parallellkopplade högtalarna som man hade fått med en ensam högtalare inkopplad.
Av detta så inser man också att behovet av "kraft" i förstärkaren är exakt detsamma som när man använder en ensam högtalare.
Enda haken med parallell-koppling (och serie-koppling också för den delen) är något som kallas för "effekt-balansering".
I vanliga förstärkare så förlorar man alltid effekt i själva slutsteget såväl som i högtalarna.
När man konstruerar förstärkare (vanliga då alltså) så strävar man efter en "balans" på dessa förluster. I ett "ideal-fall" då lasten som förstärkaren driver är perfekt matchad till förstärkaren så utvecklas det exakt lika mycket effekt i "lasten" (läs högtalaren) som i förstärkarens slutsteg (det är därför alla vanliga slutsteg har någon form av kylning).
Vanliga förstärkare är oftast anpassade för 8 ohms högtalare, vilket innebär att om man hänger på en belastning på exakt 8 ohm så får man perfekt "effekt-balansering" och utnyttjar på det viset förstärkaren optimalt.
Beroende lite på hur slutsteget är konstruerat så kan faktiskt både serie-kopplingar och parallell-kopplingar rubba denna balans och leda till att man påfrestar slutsteget onödigt mycket.
Detta betyder på ren svenska att det kan vara precis lika illa att seriekoppla två 8 ohms högtalare till en vanlig "hemma-förstärkare" som att parallell-koppla två 4 ohms högtalare till samma förstärkare...
Enda sättet för att vara helt på den "säkra" sidan är att studera förstärkar-teknologi och sen ta reda på exakt hur den egna förstärkaren är konstruerad!
Men det finns en annan metod som också funkar bra...
Koppla som ni vill, men spela inte för högt om ni inte är säkra på att era högtalare är perfekt balanserade till förstärkaren. Håll ljudnivån åtminstone 3dB under den punkten då ljudet börjar låta ansträngt, hårt och påfrestande...
Då är ni på den säkra sidan helt utan att behöva kunna något om förstärkar-teknologier...
Oavsett om ni parallellkopplar eller serie-kopplar 2 högtalare till en högtalar-utgång...
Hemligheten är alltså att hålla koll på HUR det låter. Dra inte upp volymen mer om diskant-ljud börjar låta vasst, basen börjar låta "bumligt" och frugan börjar göra grimaser (strunta i tonåringens glada miner, de vet inte bättre

)...