Som ni vet så tycker man att man har sånt oerhört långt liv kvar när man e 10-15 år gammal, men vid 40 så undrar man var livet försvann. Jag hörde/läste någonstans om en teori om varför det är så.
Man har en hjärna. Den har en minneskapacitet som är från dag noll 100%. När man är ett barn så är livet som man levat 100% av minnet, dvs man minns typ alla 3000 dagar man har levat och inser att det är ju tio gånger fler dagar kvar = evigheter.
När man är äldre så är alla dagar man har levat fortfarande bara 100% av minnet, dvs det känns lika långt som när man var 10 år gammal. Plötsligt när man är 100 år gammal så inser man att livet har varit lika långt som när man var 10 år gammal, och då känns livet plötsligt väldigt kort.
Så livet blir bara kortare och kortare som man har levat... Men som det diskuterades innan, att det är de dagar man minns som man jämför med och som minnet består av. Om man på något sätt skulle minnas varenda dag som man har levat, då skulle livet åter igen kännas väldigt långt.