[Unregistered1483]

• 0

Tycker vi låter Lymme och hans föräldrar få sista ordet i skräpfrågan.

[lejontim]

• 0

Jean paul mclennon, hehe.

The who var under 60 och 70talen enormt framgångsrika, anledningen till att de inte blev lika stora som beatles är som jag ser det enkel, man gjorde helt enkelt inte lika många bra låtar som the beatles. Men en sak är för min del obegriplig att bandet inte sålde bättre än stones. De låg väl i nästan samma musikaliska fåra förutom det faktum att The Who gjorde bättre skivor och var ett bättre liveband. För att uppskatta the who på riktigt anser jag att man kan inleda med the who live at leeds. Live-rock när den är som bäst. Om man nu av ngn outgrundlig anledning inte skulle gilla denna liveskiva ser jag ingen anledning till att fortsätta. Deluxe versionen som finns ute är magnifik.

Två andra bra men betydligt mkt mer polerade skivor är whos next och tommy, båda är väl rätt så pretentiösa, men eftersom jag lyssnar på mkt progressiv rock har jag iaf inga problem. Debutskivan är rå, slamrig rock med en härlig 60-tals produktion från 1965. Dessa skivor är hörnstenarna i the whos skivkatalog.

Bandet i sig har kanske den bästa rytmsektionen som funnits inom rocken. Trummisen moon slog på allt med en fruktansvärd energi och frenesi, en smått galen man kan gott säga. Bassisten entwhistle är fruktansvärt kraftfull och samtidigt subtil. Townshends gitarrspel är en av mina personliga favoriter, världens bästa rytmgitarrist utan tvekan. Fantastisk ton och kraft, väldigt bra på både akustisk och elgitarr. Han har väl inte hendrixteknik direkt men kan verkligen få gitarren att låta både twang och kaadang. Eddie vedders favoritband, han uttryckte en viss sympati för townshends gitarrer som nästan svettades av allt de var tvungna att gå igenom och sen ibland efter giget slogs de i sönder.
Daltreys röst bär en klang som kan jämföras med marriot, maccas när han verkligen tog i, little richard och några till. En själfull stark röst, helt enkelt. Daltrey kom inte riktigt till sin rätt förutom vid liveinspelningarna.

Plus på detta är givetvis townshends briljanta låtskrivarkunskaper. Jag har vid många tillfällen fungerat som en ambassadör för the whos musik i min umgängeskrets, mer eller mindre alla är numera införstådda med detta grymma band.


Härefter kommer väl chris med en åsikt om att även the who sög.


En sista frågeställning om nu martin var så fantastisk briljant och gjorde beatles hur kommer det sig att han inte producerade grymma låtar efter det att beatles sprack?

[Unregistered1197]

• 0

The Who var riktigt bra. Anledningen till att de sålde sämre än Beatles är glasklar. Deras musikstil och image var inte anpassad till den minsta gemensamma nämnaren hos skivköparna på samma sätt som the Beatles. Och så hade de inte en demonproducent som George Martin

Varför George Martin har hållit en låg profil efter Beatles vet jag inte. De flesta kreativa människor har en kort blomstringstid och det finns väl tecken på att Martin inte hade någon större drivkraft mot berömmelse. Han har alltid varit en ödmjuk och lågmäld person som alldeles säkert hade det bekvämt efter Beatlesåren.

Internt i skivbranschen finns det en enorm beundran för George Martins arbete med the Beatles och det är allmänt vedertaget att han skapade det Beatlessound som allmänheten känner till. Dessutom skrev han filmmusik och producerade några av Paul McCartneys hits efter Beatles.

The Who hade överlägset bättre klädstil än the Beatles. När folk emulerar det riktigt coola 60-talet idag så är det The Who de försöker likna.

[Ecis]

• 0

Det här är ett utmärkt exempel på hur en person kan förstöra en tråd där musiken och låtarna skall diskuteras och det fullständigt spårar ur. Vi har nu i flera inlägg hört hur George Martin skapade Beatles när det skall handla om gruppens musik. Chris, Välkommen till konspirationsteorierna där inläggen passar bättre.

[Unregistered1197]

• 0

Det var inget vidare vänligt eller konstruktivt inlägg. Om läser tråden så ser du att jag bara har besvarat inläggen före mig.

Låt gå för att du inte gillar vad jag skriver - jag har heller inget intresse av att tillfredsställa dig med mina inlägg - men det är väl lite magstarkt av dig att påstå att George Martin är off-topic i en tråd som handlar om the Beatles?

Du har förstås inte lyssnat på ljudklippet med George Martin där han beskriver hur Beatles höll på ta knäcken på honom med sina ständiga krav på förnyelse utan att de själv hade några idéer?

[Unregistered1483]

• 0

Chris,

Du och dina föräldrar fick ju sista ordet av oss andra. Räcker inte det? Vi vill prata om musik, inte lyssna på ljudklipp där Martin delger alla som vill höra på sina gammelmansminnen.

Lejontim

Jag tycker det ser ut som att Who skall klippa till fotografen på bilden. Who är lite mer ojämna än Beatles, men när de är bra är de enormt kraftfulla. Lejontim, när man lyssnar på Who slås man av att kompet är så enormt kraftfullt. Lite på samma sätt som Led Zeps monumentala rytmsektion. Det finns ju inte några särskilda soloprestationer i form av gitarrsolon (snarare bassolon). I mitt tycke är Daltrey den svagaste länken i ursprungs-Who.

I jämförelse med Beatles har de väl en lite väl litten massa av helgjutna album, för att bli ihågkomna på samma sätt. En sak som speklar in är väl de ideligen återkommande återförenings- och goodbye-turnéerna. hade de slutat säg 1973, hade de kanske haft samma mystiska skimmer som Hendrix.

[OLa Ljudwall]

• 0

Jean paul mclennon, hehe.

Jag reagerade också på det namnet. Man kan ju fundera över om det är taget, eller?

Kan sedan säga att jag ovan gjort mina bedömningar utifrån ett så förutsättningslöst lyssnande som möjligt. Det vill säga jag lyssnar på musiken i sig, och struntar i hur mycket den historiskt har påverkat senare band; samt huruvida George Martin betytt 10, 50 eller 90 procent för musiken.

Ska man ta med producentens vikt, så skulle man kunna vända på steken och säga att det beror på ett bands skicklighet att förse sig med en bra producent, ungefär vad som är fallet med val av kvalitén på bandmedlemmar.

Ska man vara riktigt hård skulle man kunna påstå att Janis Joplin fick skylla sig själv att hon inte blev ÄNNU större/bättre, eftersom detta varit fallet om hon tidigare haft bandmedlemmar som låg på hennes nivå. MEN, det kan också vara så att det inte fanns några till hands (vilket jag vill minnas var fallet enligt en dokumentär jag såg för många år sedan)

Måste passa på att fråga en sak angående Beatles. Det finns en skiva jag aldrig ägt vare sig på vinyl eller CD (bortsett från låten på Revolver), och det är Yellow Submarine.

Vet fortfarande inte om jag hade dille eller inte. Men för över 25 år sedan, på en blöt fest, så plockade värden fram och spelade en vinylskiva, som var gul istället för svart, och med namnet Yellow Submarine.

Vid den här perioden prioriterade jag annan populärmusik, och vid tillfället hade jag hursomhelst druckit för mycket för att kunna göra en bedömning. Någon som kan bekräfta eller dementera om denna skiva finns? Vad tycker ni om den (ni kanske åtminstone hört CD-versonen)?

[lejontim]

• 0

The Who var riktigt bra. Anledningen till att de sålde sämre än Beatles är glasklar. Deras musikstil och image var inte anpassad till den minsta gemensamma nämnaren hos skivköparna på samma sätt som the Beatles. Och så hade de inte en demonproducent som George Martin

Varför George Martin har hållit en låg profil efter Beatles vet jag inte. De flesta kreativa människor har en kort blomstringstid och det finns väl tecken på att Martin inte hade någon större drivkraft mot berömmelse. Han har alltid varit en ödmjuk och lågmäld person som alldeles säkert hade det bekvämt efter Beatlesåren.

Internt i skivbranschen finns det en enorm beundran för George Martins arbete med the Beatles och det är allmänt vedertaget att han skapade det Beatlessound som allmänheten känner till. Dessutom skrev han filmmusik och producerade några av Paul McCartneys hits efter Beatles.

The Who hade överlägset bättre klädstil än the Beatles. När folk emulerar det riktigt coola 60-talet idag så är det The Who de försöker likna.

The who var väldigt fräcka med sina modsskläder, men det bandet som i efterhand ansetts vara det rent stilistiskt största modsbandet är small faces. Steve marriot är en stor favorit hemma hos mig.

Anledningen til att george martin höll låg profil är självklart för att beatles sprack, han kunde därmed inte producera deras låtar. Ingen protesterar mot att han var en demonproducent som förtjänar väldigt mycket beröm, men efter det att beatles splittrat fanns det ingen som gav honom låtar att prodcuera. Jag tycker detta sammanträffande är märkligt, om nu martin var så briljant hade han givetvis fortsatt med en egen karriär och bevisat för alla att det var han som låg bakom fenomenet beatles.

En jämförelse mellan spector och martin där spector anses vara den större av dem är relevant. När man diskuterar spector idag, förutom mordanklagelserna är hans musik och produktion. Han anses vara en bra låtsskrivare och producent. Varför har inte martin samma ställning? Givetvis för att han inte kunde skriva egna låtar, utan skrev arrangemang till befintliga låtar. Du drar även slutsatsen att alla artister har en viss kreativ topp under vissa år, detta verka dock inte gälla beatles där du drar slutsatsen att dessa fyra personer egentligen var en persons skapelse och där du anser att skivorna efter splittrandet håller låg musikalisk kvalité. Kan det inte vara så att beatles befann sig på en musikalisk topp?

Som den historiker jag är håller man en ständig koll på källor och teorier, det du gör är att du anpassar varje teori för att de skall komma överens med din egen slutsats. jag lovar att du hade blivit slaktad av vilken historiker som helst under ett seminarium om du hade arbetat efter samma premisser som du argumenterar för här. Dina teorier grundar sig på antaganden, som är en dödssynd inom historia. Jag förstår att man arbetar annorlunda inom juridiken där en bra argumentering är väldigt mycket värd. Till sist avslutar jag med george martins egna ord från skivomslaget love: "/...../this wraps up an incredible period of my life with those four amazing men who changed the world". Om man nu ska tolka detta uttalande så säger han fyra män som förändrade världen, inte fem, tom martin själv anser att hans betydelse för musiken som skapades absolut inte är hans skapelse utan fyra andra mäns skapelse.

[Unregistered1197]

• 0

Det är lite svårt att bortse från Phil Spectors mordanklagelse men i övrigt tror jag att du har missförstått Goerge Martins väldigt engelska språkbruk när han förringar sig själv på det sätt som varje engelsk gentleman bör.

Om du lyssnar på ljudklippen på den hemsidan som jag länkar till, som spelades in för hans memoirbok, så berättar han att hans roll bland annat var att hålla beatlarnas fötter på jorden. Han påpekar att när man blir så rik och berömd som Beatles blev så blir man omgiven av en massa ja-sägare som ger beröm och säger att man är fantastisk oavsett vilket skräp man producerar. Hans roll var att påpeka att kejsaren är naken, vilket han bör ha varit ganska ofta i Beatles fall.

Hursomhelst förstår jag behovet av att idolisera någon och göra dem större än livet självt så som många gör med Beatles.

Som vuxen har man färre idoler än som tonåring men själv är jag skyldig till en viss idolisering av J S Bach. Ibland råkar man ut för feministiska revisionister som gärna vill påpeka att det var Bachs fruar som egentligen skrev hans musik och det gör mig fly förbannad.

Skillnaden är dock att i Bachs fall är det helt uppenbart att han skrev sin musik själv medan det i Beatles fall är helt uppenbart att George Martin bidrog med den musikalitet som gjorde dem världskändisar.

[Unregistered1483]

• 0

Chris,

Du vet väl att George Martin har producerat Tugs of War och Pipes of Peace, med Paul McCartney. Var det inte du som dissade dessa rätt rejält, när du i svepande ordalag försökte påstå att beatlarna var skräp utan honom? Jämför de albumen med Maccas Ram On, som innehåller en hel del knepiga arrangemang och som är arrangerat och producerat av Macca själv. Det är nog få som föredrar de senare av Martin producerade albumen.

Du vet väl också att George Martin, vattenkammad, var inblandad i rockoperan Tommy, som känns inte så lite daterad? Och en av anledningarna som du anför till att Who inte blev så stora, var ju enligt dig att de inte hade tillgång till Martin?

Du vet väl även att han producerade Gerry and the Pacemakers som aldrig lyfte över Merseybeat nivån, som du påstår att Beatles hade varit kvar i om de inte träffat Martin.

Jag tror att anledningen till att du sitter och skriver som du gör, antingen är att Martin bland annat genom dina föräldrar (!) länge och avundsjukt odlat den bild du målar upp. För Beatles fanns ingen bild att odla. Den skapades på annat och riktigt sätt. Eller så är det så att du vill bråka med trådskaparen.

[Unregistered1197]

• 0

Nä, jag är inte här för att bråka. Som du ser är mina inlägg genomarbetade och har flest länkar och exempel i tråden för att stödja mina argument.

Naturligtvis har jag inte trott att jag som ensam Beatles-skeptiker skulle kunna omvända er Beatlesfanatiker. Som sagt har jag diksuterat Beatles med många fanatiker tidigare och jag skulle tro att det är enklare att få dem att avsäga sig sin religion än att avsäga sig sin tro på Beatles. Omvänt bryr jag mig inte heller så mycket om folk retar sig på vad jag säger om jag själv är övertygad om att det finns en grund.

När det George Martin så finns det inga bevis på att han skulle ha varit avundsjuk eller illvilligt inställd till the Beatleas. Om nu lyssnar på inspelningarna av hans egen berättelse så hör ni att han berättar om samarbetet sakligt och lågmält utan överdrifter, snarare med underdrifter.

Jag har gentligen aldrig sagt att George Martins musik är bra. Däremot har jag sagt att hans insatser gav Beatles låtar den kommersiella polish som de behövde för att sälja till så breda lager av konsumenter som möjligt. Det var ju också det han gjorde för Paul McCartneys egna hits och med Tommy, som ju är det verk av The Who som är mest känt bland allmänheten.

George Martin tar ju också hål på myten om att anledningen till att John och Pauls soloverk är svagare än deras Beatleslåtar (allmänt vedertaget) är att de skrev bäst när de samarbetade. George Martin berättar nämligen att de brukade skriva låtarna var för sig och sedan spela upp dem för varandra och lämna lite synpunkter. Därefter spelade de låten soloakustiskt för Martin, som byggde upp produktionen från intro och framåt.

Om man läser vilken källa som helst om George Martins inflytande på the Beatles sound så är de mest återhållsamma källorna överens om att George Martins inflytande var väldigt viktigt.

Här kommer en källa till som jag inte hade läst förrän nu men som faktiskt tar upp flera av mina egna exempel på att George Martin måste ha stått för en avgörande del av Beatles musik:

George Martin *was* the Beatles

Slutklämmen är särskilt bra:

"I think it's time that The Beatles, well McCartney at least, come clean and give George Martin the credit he is due as the most successful popular songwriter and composer ever. The 'fifth Beatle'? George Martin was The Beatles!"

[OLa Ljudwall]

• 0

Jean paul mclennon, hehe.

The who var under 60 och 70talen enormt framgångsrika, anledningen till att de inte blev lika stora som beatles är som jag ser det enkel, man gjorde helt enkelt inte lika många bra låtar som the beatles. Men en sak är för min del obegriplig att bandet inte sålde bättre än stones.

På den här punkten håller jag inte med dig. Tycker att både konstvärlden inom musik, och lyssnarna genom sin respons, gjorde en mycket rättvis bedömning.

Att påstå att The Who är bättre än Stones eller Beatles, är ungefär som att påstå att Stenhammar är en bättre tonsättare än Bach och Beethoven. I båda fallen har man naturligtvis rätt att ha den uppfattningen såvida värdeemotivism råder.

The Who var bra, liksom Stenhammar, men båda ligger någon klass under de riktigt geniala. The Who hade bra musiker, och trummisen Keith Moon kanske t.o.m var världens bästa på instrumentet; han var bl.a reptilsnabb.. Helheten låter mer platt än Stones/Beatles musik och texterna är sämre, med ganska tjatiga upprepande refränger, ex.vis ”I´m att boy, I´m att boy, I´m att boy”. Lite för tunn helhet för att skapa en riktigt genial poetisk/musikalisk stämning helt enkelt, ungefär som med Beach boys.

Hm. Det här kanske lät lite överkritiskt, men det beror bara på att det var vid en relativ jämförelse. The Who var trots allt ett bra band. (Satte föresten nyss på My Generation nu, för att jämföra med Stones/Beatles som jag hörde igår).

Ett band från den här tiden som jag däremot anser vara i nivå med Stones och Beatles var The Doors. Poetiska texter och utmärkt känsla i sång av Jim Morrison med stämningsförstärkande toner från framförallt Ray Manzareks orgel (samt bidragande med basen).

Lite OT. Kom föresten på att jag ser sex storheter från sent 60-tal, sen tycker jag det är ett litet snäpp ner till nästa klass av ”giganter”. De jag tänker på är Stones, Beatles, Doors, Jimi Hendrix, Janis Joplin och Bob Dylan. Den sistnämnde är mer åt visdiktargenren men helt otrolig när det gäller att skapa poetiskt stämningsinnehåll av text och musik.

Redigerat av OLa Ljudwall, 25 August 2008 - 12:29.

[Unregistered1483]

• 0

ha ha,

Ingen tvivlar på att Martin var viktig för Beatles. Ingen tvivlar heller på att han var en begåvad producent och habil hantvekare. Och naturligtvis är hans bidrag som producent viktigt, lika viktigt som Lillywhite för U2, Albini för Pixies, och Rubin för den åldrade Cash. Alla de nu nämnda producenterna är musiker eller kan i vart fall spela, vilket jag tror är en förutsättning för att framgångsrikt verka som producent. Säkert har de hjälpt till att bringa ordning i kreativt kaos och kommit med även musikaliska idéer. Albini har relativt framgångsrikt gett ut skivor med Big Black. Det låter helt olika Pixies och är sämre.

De har liksom Martin hjälpt till med ett sound. Ingen skulle komma på tanken att säga att de skapat musiken. Det vore roligt att höra Martins egen twistskiva. Det finns många medtävlare till titeln the fifth beatle, bland annat Muhammed Ali, den buttre Best och vissa av deras roadies:

http://en.wikipedia....ki/Fifth_Beatle

[lejontim]

• 0

Beatles är bättre än the who. Stones är riktigt tråkiga jämfört med the who, detta är min uppfattning. Sen att du tar exemplet med Im a a boy tycker jag är ngt orättvis, jämför istället med generationsbeskrivningarna i nämnda my generation, substitute eller baba o riley. Väldigt bra texter.


Jag säger som phillip seymour hoffman spelandes lester bangs i filmen almost famous angående the doors. "morrison, he is just a drunken buffon. Giv me the Guess Who they have the nerve to be drunken buffons". The doors är ohyggligt överskattade. Att likställa detta band med hendrix borde vara en dödssynd. Återigen endast mina åsikter.

george martin diskussionen är numera rätt meningslös, trots att vi argumenterar för att det var beatles som var geniala inte martin och chris tycker tvärtom finner jag det rätt så meninglöst att fortsätta för ingendera part kommer att ge sig. Fast visst faen e beatles bäst!

[Unregistered1483]

• 0

Hej igen

Ola: Vet inte något om den där Yellow Submarine skivan, men enligt min minnesbild finns det väldigt mycket utgåvor av Beatlesskivor; d v s amerikapressningar mfl och rena filmmusiksutgåvor. Finns det inte någon bra referens på allmusic.com? Skall f ö lyssna på Doors med Morrisson Hotel ikväll. Det var sisådär en 15 år sedan. Skall bli kul. Kan återkomma. Jag tror inte att man till listan av dödssynder behöver lägga att man ger Doors ett försteg framför Hendrix.

Lejon: Beatles är bättre än the Who. Stones är också bättre än the Who, menar jag. Men vilka är bäst av Beatles och Stones? En fråga som inte kan eller behöver besvaras. Stones har det som gör Who attraktivt, nämligen på vissa skivor ett rejält fundament i kompet, tänk Jumping Jack Flash, som är jämförbart med the Who. Vad Stones dessutom har är är en större musikalisk vidd och en enormt mycket bättre sångare. De gör även mer intressanta texter. Detta avgör saken till Stones fördel, jämfört med the Who. Kan också tycka att Stones verkar vara lite för slipade (har inget med musiken att göra) och obeghagliga för att vara riktigt attraktiva. Då känns Who mer som bra grabbar.

PS Chris m fl fick faktiskt sista ordet om Martin, men tog det inte DS

Redigerat av Unregistered1483, 25 August 2008 - 15:27.

[lejontim]

• 0

Hej igen

Ola: Vet inte något om den där Yellow Submarine skivan, men enligt min minnesbild finns det väldigt mycket utgåvor av Beatlesskivor; d v s amerikapressningar mfl och rena filmmusiksutgåvor. Finns det inte någon bra referens på allmusic.com? Skall f ö lyssna på Doors med Morrisson Hotel ikväll. Det var sisådär en 15 år sedan. Skall bli kul. Kan återkomma. Jag tror inte att man till listan av dödssynder behöver lägga att man ger Doors ett försteg framför Hendrix.

Lejon: Beatles är bättre än the Who. Stones är också bättre än the Who, menar jag. Men vilka är bäst av Beatles och Stones? En fråga som inte kan eller behöver besvaras. Stones har det som gör Who attraktivt, nämligen på vissa skivor ett rejält fundament i kompet, tänk Jumping Jack Flash, som är jämförbart med the Who. Vad Stones dessutom har är är en större musikalisk vidd och en enormt mycket bättre sångare. De gör även mer intressanta texter. Detta avgör saken till Stones fördel, jämfört med the Who. Kan också tycka att Stones verkar vara lite för slipade (har inget med musiken att göra) och obeghagliga för att vara riktigt attraktiva. Då känns Who mer som bra grabbar.

PS Chris m fl fick faktiskt sista ordet om Martin, men tog det inte DS

Det märks att att du inte ha varit på både en stones och the who konsert. Pete och Roger spelade röven av jagger/richards, de gör dem cirka 9 gånger av 10 spelningar. The who är främst ett liveband, här kan inget band slå dem på fingrarna. Så som jag ser det har stones gjort ca fem bra skivor: Den första, beggars banquet, get yar yars out, sticky fingers och exile on mainstreet. Aftermath och let it bleed har tre bra låtar sen är resten skit. Alla dessa skivor har ett eller flera spår som verkligen inte håller någon nivå överhuvudtaget. S

tones är mer ett singelsband inte ett albumband, grymt många bra singlar har de gjort. The who gjort som jag ser det sex st riktigt bra skivor, debuten, tommy, whos next, who sell out, quadrophenia, live at leeds. Alla dessa skivor är mycket jämnare än stones skivor, därav slutsatsen att the who är mer av ett albumband. Om någon höll en en pistol mot huvudet och jag fick lyssna på en skiva till innan jag dör hade jag nog valt live at leeds. Sen bär stones en viss egenskap som min lillebror förklarade jäkligt bra som jag inte finner hos the who, stones är helt enkelt lite gubbrockiga.

Beatles, zeppelin och the who befinner sig på första plats i min rockhimmel. Stones trillar in senare med kinks i bakhasorna. Givetvis är beatles bättre än stones!

[Unregistered1483]

• 0

Hej,

Såg Stones när det sist begav sig i Globen. Satt rätt nära prinsessan Victoria, viket gav det hela en lätt absurd touch. De levererade rätt bra från stora scenen. Det var mycket proffsigt. Prinsessan klappade händerna. Hives var förband. Sedan sköts en scen fram mitt i rinken. Då blev det mer närvaro och Stones spelade sina rockigare örhängen, som Jumpinhg Jack Flash m fl. Det varade en halvtimme och gav en susning om hur det kunde vara att se dem live på riktigt. Det var som du skriver lite gubbrockigt. Men på ett bra sätt.

Kanske hade jag också föredragit the Who om jag sett dem live. Vet att de gjorde en del festivalframträdanden för ca två år sedan. jag tror att jag skall köpa Live at Leeds. Minns att det är någon slags kartong på omslaget eller snarare att omslaget är utformat som en kartong. Men att Stones har gjort fem bra skivor och att resten är "skit" köper jag inte. Let it bleed har genomgående bra låtar och mycket varierat material: You've got the silver, Country Honk, Gimme Shelter, You can't always get what you want (med stråkpartier, som Stones inte skrivit själva ;D), för att nämna de jag minns.

[Unregistered1197]

• 0

Frågan om vilket 60-talsband som var bäst bygger helt på tycke och smak.

För egen del tycker jag att de flesta stora banden hade något eget som var bra och att de kompletterar varandra. Få av dem hade dock tillräckligt med djup för att hålla hela vägen som den enda musik man behöver.

Det är ju lite talande att varje gång som moderna trender börjar gå på tomgång så går man tillbaka till 60-talet och hämtar material för nya trender. På sätt och vis gör det så att 60-talet alltmer känns som en återvändsgränd.

Den enskilde störste 60-talsmusikern måste vara Jimi Hendrix som på många sätt är oöverträffad i sin symbios med sin gitarr.

[Unregistered1483]

• 0

Håller med om att det blir rundgång.

ett av mina favorit hatobjekt är Oasis, de skall tydligen ge ut en ny skiva. I en artikel i senaste MOJO, som tillber Beatles, berättar de hur de går till väga. Tydligen har de hyrt AIR studion supit sig fulla och lyssnat på alla Beatlesalbum i sträckför att få inspitration. De blev utkastade. Nog för att Oasis kan behöva en hel del inspiration för göra sin fjärde låt (de har gjort ca tre under tio år). Men att hålla på på detta sätt är för löjligt. Det snackas i artikeln en hel del om Beatles och George Martin etc.

Det understryker det som Chris skriver om återvändsgränd.

[lejontim]

• 0

Nej jag menar inte att alla övriga skivor är dåliga men skivorna är grymt ojämna hos stones. De enda två skivor med the who jag idag inte finner tillfredställande att lyssna på är deras två släpp på 80-talet. Jag håller med dig chris, hendrix är ngt utöver det vanliga. Han pryder en av mina väggar, en helt enormt stor tavla, bredvid tavlan har jag givetvis hängt upp min fender stratocaster, en härlig vägg helt enkelt.

Globenspelningen var även jag på, charmig musik, men de kändes absolut inte farliga, de lät som världens bästa stones-coverband. The who behöll dock sin forna liverutin med ett extremt explosivt gitarrspel från townshend, där keefan mest var slarvig. Jagger kan man inte ta på allvar, han struttar runt precis som han vore 23 igen, daltrey kändes betydligt mer värdig. En jämförelse är ju intressant mellan get ya yas out och live at leeds. Båda skivorna är mkt bra, men energin som the who verkligen vräker ut sig har inget motstycke inte ens från när stones var som bäst och på sin bästa liveupptagning. The who anses från den brittiska musikpressens sida (uncut och Mojo) som det bästa livebandet någonsin tom bättre än zeppelin när de var som bäst. Om du nu tänkt skaffa live at leeds köp då deluxe editionen som är en dubbelskiva med hela spelningen.


Chris: givetvis kan man ju inte endast lyssna på nämnda band under sin livstid, detta gäller dock all musik, även klassiskt. Fy för vad tråkigt det hade blivit i längden, iaf jag behöver ny musik hela tiden.

[Unregistered1197]

• 0

Jag skulle kunna klara mig på bara Bach

EDIT (nedan)

Jag tar det här för att inte stöka till tråden med fler inlägg om Bach. Den inspelning som fick mitt intresse för Bach att övergå i besatthet () var följande inspelning av H-mollmässan från 1985:



http://www.amazon.co...r...5729&sr=1-2

H-mollmässan var ju ett slags katalogverk där han samlade många av sina olika stilar mot slutet av sitt liv. Denna inspelning är en av de första som följde regeln om ett instrument per stämma och den uppnår en klarhet och en renhet som står sig än idag.

Denna klassiker kan fås för omkring en hundring från de flesta internetleverantörer, exempelvis meagastore.se

Ljudsnuttar finns på Virgin Classics hemsida:
http://www.emiclassi...g.php?rid=20130

Jag gillar en av användarkommentarerna om denna kristna kyrkomusik på Amazon:
"This is some of the best music I have ever heard and I am a Muslim."

Redigerat av Unregistered1197, 25 August 2008 - 21:42.

[lejontim]

• 0

Jag skulle kunna klara mig på bara Bach

Intressant, du måste verkligen, verkligen tycka om hans musik, fruktansvärt off topic men nämn en skiva man bara måste ha i skivsamlingen av bach.

[lejontim]

• 0

Ett litet dvd-tips. " blue wild angel" med hendrix, han spelar på festivalen isle of wight, min gud va bra han är, sitter och lyssnar just nu! Rocken från åren 68-73 speciellt livekonserterna är än idag oöverträffat inom populärmusiken.

[OLa Ljudwall]

• 0

Ett litet dvd-tips. " blue wild angel" med hendrix, han spelar på festivalen isle of wight, min gud va bra han är, sitter och lyssnar just nu!

Det där har jag på film, DVD. Tycker bara att det blir lite smolk i glädjebägaren, eftersom man vet att han hittades död bara ett par veckor efter Isle of Wight. Han verkade ju vara på bra humör och såg inte alls nergången ut.

[Unregistered1197]

• 0

För några månader sedan såg jag en ganska grundlig dokumentär om Hendrix död där man egentligen la skulden på den tjejen som han var tillsammans med när han dog.

Han hade tagit en stark sömntablett som han fått i Tyskland och sov djupt. Tjejen fick tydligen panik och försökte väcka honom genom att hälla vin i hans mun. Han fick vinet i lungorna och kvävdes. Han hade nämligen ingen allohol i blodet och hade således inte druckit vinet själv.

Tjejen vågade inte ringa polis eller ambulans eftersom det fanns lite droger i lägenheten så hon ringde på Hendrix kompisar och när de kom till platsen och kallade på ambulans så hade han redan hunnit dö.

Det verkar således ha varit en tragisk olyckshändelse, i samma stil som Bon Scotts död.

[lejontim]

• 0

För några månader sedan såg jag en ganska grundlig dokumentär om Hendrix död där man egentligen la skulden på den tjejen som han var tillsammans med när han dog.

Han hade tagit en stark sömntablett som han fått i Tyskland och sov djupt. Tjejen fick tydligen panik och försökte väcka honom genom att hälla vin i hans mun. Han fick vinet i lungorna och kvävdes. Han hade nämligen ingen allohol i blodet och hade således inte druckit vinet själv.

Tjejen vågade inte ringa polis eller ambulans eftersom det fanns lite droger i lägenheten så hon ringde på Hendrix kompisar och när de kom till platsen och kallade på ambulans så hade han redan hunnit dö.

Det verkar således ha varit en tragisk olyckshändelse, i samma stil som Bon Scotts död.

Sorligt, han hade så mkt mer att ge!
En än mer absurd död är gram parsons död. han tog en överdos men var i sällskap med vänner. Eftersom en av hans vänner hade läst att man skulle kyla ner anus när någon tog en överdos packade man in isbitar i rumpan på han istället för att först ringa ambulans. Givetvis dog parson, med isbitar i röven, absurt är ordet.

[Unregistered1197]

• 0

Man får hoppas att han inte kände nåt.

[OLa Ljudwall]

• 0

Beatles är bättre än the who. Stones är riktigt tråkiga jämfört med the who, detta är min uppfattning. Sen att du tar exemplet med Im a a boy tycker jag är ngt orättvis, jämför istället med generationsbeskrivningarna i nämnda my generation, substitute eller baba o riley. Väldigt bra texter.



Jag säger som phillip seymour hoffman spelandes lester bangs i filmen almost famous angående the doors. "morrison, he is just a drunken buffon. Giv me the Guess Who they have the nerve to be drunken buffons". The doors är ohyggligt överskattade. Att likställa detta band med hendrix borde vara en dödssynd. Återigen endast mina åsikter.

Jag hade kunnat exemplifierat med I can´t explain, Substitute eller Magic bus också. Men bara för att det inte ska bli något missförstånd, så ska du veta att jag också tycker att The Who är ett mycket bra band, och jag håller med dig angående låtarna du nämner.

Tycker dock inte att de når över Stones, vilkas totala sound är bättre, samt produktionen större, även om de bästa låtarna är utspridda på ganska många album. Tycker dock att jämnheten på låtarna i albumen är större än vad du anser, även om det finns bottennapp. Ett bra album är också Out of our heads(1965).

Kan dock hålla med dig om att Stones kan låta lite tråkiga i jämförelse med The Who, vid jämförelse, eftersom de sistnämnda ofta har en ganska glad framtoning som är till deras fördel. I min högst personliga ranking anser jag dock The Who och Led Zeppelin tillhöra band står strax under de sex som jag tidigare nämnt.

När det gäller The Doors, så tycker jag att man ska skilja på ”musiken i sig” och hur Jim Morrison kunde uppträda på vissa konserter. Bakom det hela fanns en ganska djuptänkande kille med poetisk sinnelag (han var ju på väg att bli diktare). ”J will never be untrue” var väl hans egentliga motto.

Kan väl säga att jag bedömer The Who på samma sätt, enbart genom att lyssna, och väger inte in att de slog sönder instrumenten efteråt vilket jag redan som tonåring tyckte var ”pajaskonster”.

[Unregistered1483]

• 0

ang Gram,

Trivia: Längst in på de blinda spåren på min vinyl av Long Ryders, Native Sons, har Sid Griffin (sångare och "kontnärlig ledare") ristat in. "GRAM LIVES IN MY BODY"

[OLa Ljudwall]

• 0

För några månader sedan såg jag en ganska grundlig dokumentär om Hendrix död där man egentligen la skulden på den tjejen som han var tillsammans med när han dog.

Han hade tagit en stark sömntablett som han fått i Tyskland och sov djupt. Tjejen fick tydligen panik och försökte väcka honom genom att hälla vin i hans mun. Han fick vinet i lungorna och kvävdes. Han hade nämligen ingen allohol i blodet och hade således inte druckit vinet själv.

Tjejen vågade inte ringa polis eller ambulans eftersom det fanns lite droger i lägenheten så hon ringde på Hendrix kompisar och när de kom till platsen och kallade på ambulans så hade han redan hunnit dö.

Det verkar således ha varit en tragisk olyckshändelse, i samma stil som Bon Scotts död.

Intressant. Jag har hela tiden trott att det var kombinationen av sömnmedel och vin från magsäcken som var orsaken. (Ibland har det påståtts att han dog av en överdos heroin, men det är ju bara en myt). Var det den här flickvännen som är svenska och som han har en son tillsammans med?

Tror inte dödsögonblicket kändes mycket för Gram Parsons (i så fall kan det ha varit värre för Hendrix). Eftersom heroin är så starkt smärtstillande så märkte han nog inte mkt av de där isbitarna. Däremot kan det ha känts lite mentalt påfrestande eftersom det skedde utomhus i en park.

[Unregistered1483]

• 0

"There [ Margret ]Fisher revived him with an ice cube suppository -- an old street remedy for overdoses."

Hämtat från den tragiska och morbida berättelsen på:
http://ebni.com/byrds/memgrp6.html

tydligen skall det haft bra verkan, först. Fortsättningen är ännu mer konstig.

[Unregistered1483]

• 0

Ang Hendrix' son:

"As just one example of his strong connection with that country [ Sweden ], he played there frequently throughout his career, and his only son James Sundquist was born there in 1969 to a Swede, Eva Sundquist, recognized as such by the Swedish courts and paid a settlement by Experience Hendrix LLC."

Edit, den svenska som haft att göra med hans död heter Monika Dannerman

Han var tydligen fäst vid Sverige, se wikipedia, under Are You Experienced:

http://209.85.135.10...lient=firefox-a

Redigerat av Unregistered1483, 26 August 2008 - 01:05.

[OLa Ljudwall]

• 0

Tack för tipset om olika USA-utgåvor.

Lejon: Beatles är bättre än the Who. Stones är också bättre än the Who, menar jag. Men vilka är bäst av Beatles och Stones?

Där ställde du 10 000-kronorsfrågan. Det beror nog på dagsformen hos den lyssnare som tycker båda är utmärkta.

Tycker det är ganska intressant med den generation som var ungdom vid den här tiden. Har flera ggr stött på Stons-fan som ratar Beatles, och Beatles-fanatiker som ratar Stones.

Jag har t,o,m stött på Stones-fan som vägrar lyssna på Stones efter Brian Jones bortgång (kan iofs hålla med om att han var en stor drivkraft, och att han låg bakom mkt, bl.a låtar o experimenterande med olika instrument). En gång var jag på utställning om 60-talsmusik. Där dök det ett par kufar som var B-Jones-fanatiker, ogillade Mick Jagger och som vägrade att vare sig lyssna eller se på Stones efter sommaren 1969.

Såg att du tänkte lyssna på Morrison Hotel. Det är ett bra album, men få låtar av Doors riktiga höjdare enligt mig. Kan rekommendera den här dubbel-CD:n, där i stort sett alla bra låtar från Doors produktion finns med.

http://www.amazon.co...ks_all_1#disc_1

[Unregistered1483]

• 0

hej Ola,

jag har bara LA woman och Morrison Hotel. Plus en risig Greatest Hits. Morrison Hotel är bra tycker jag, som skiva. Waiting for the Sun har rejält bra sånginsats liksom Queen of the Highway. Roadhouse blues förstås. Det är något jagat och olyckligt över den skivan. Det låter som Jim gråter när han sjunger. Jag har aldrig hört en sådan kuslig blues. Och rätt vad det är kommer de här, skall vi kalla det, cirkuspartierna på orgel. Och i moll. En alldeles speciell känsla. Dödsmärkt, förtvivlad?

Har du sett filmen om omständigheterna runt Brian Jones' död som väckte visst rabalder? Jag visste inte att han hade en slags fanklubb utan trodde alla var överens om att han var ond och opålitlig? Efter hans död blev det mer rock n roll. Och en del tröttsamma excesser i sitarer etc försvann.

[lejontim]

• 0

Alldeles för många rockstjärnor har dött i onödan, sorgligt men de största legenderna om en musiker anländer ju när personen har dött. Utan sin egen död hade nog följande inte blivit lika stora: Joplin, hendrix, morrison, cobain. Jag anser att dessa personers legendstatus inte är välförtjänt förutom hendrix som verkligen skapade ngt eget och nytt.

Ola: missförstå mig inte nu men även jag anser att stones är ett väldigt bra band, men deras framtoning som rockens dåliga pojkar har nog försett musiken med ett visst skimmer som glamouriserat deras dekadens. Vanliga arbetare känner sig nog något farligare när de lyssnar på stones istället för beatles. The who och zeppelin blev nog för farliga och destruktiva för att uppskattas av de personer som anser att stones är världens bästa rockband, så där lite lagom farliga, de där stones.


Vad anser ni om den progressiva rocken? Själv är jag såld på några skivor av genesis, yes, pink floyd och king crimson. Jag anser att dessa band tog rockmusiken till helt nya platser, med influenser från jazzen och klassisk musik istället för rnb och blues skapades något helt nytt. Tycker att de har alldeles för oförtjänt rykte idag som introverta intstrumensonanister med för höga pretentioner.

[OLa Ljudwall]

• 0

Ola: missförstå mig inte nu men även jag anser att stones är ett väldigt bra band, men deras framtoning som rockens dåliga pojkar har nog försett musiken med ett visst skimmer som glamouriserat deras dekadens. Vanliga arbetare känner sig nog något farligare när de lyssnar på stones istället för beatles. The who och zeppelin blev nog för farliga och destruktiva för att uppskattas av de personer som anser att stones är världens bästa rockband, så där lite lagom farliga, de där stones.


Vad anser ni om den progressiva rocken? Själv är jag såld på några skivor av genesis, yes, pink floyd och king crimson. Jag anser att dessa band tog rockmusiken till helt nya platser, med influenser från jazzen och klassisk musik istället för rnb och blues skapades något helt nytt. Tycker att de har alldeles för oförtjänt rykte idag som introverta intstrumensonanister med för höga pretentioner.

Intressant tankegång. Det kan mycket väl vara så i många fall. Man ska först "tuffa till sig" och sedan hamnar man i samma gamla spår.

Progressiva rocken? Jo, den tyckte jag om. Lyssnade främst på den under slutet av 70-talet. Det var Genesis, Yes, Pink Floyd av dem du nämner. Kom i håg att Yes hade väldigt fina konsttekningar på konvoluten, som man satt och snöade in på medan man lyssnade. Tog en titt i den gamla lådan och såg att det fanns LP:n av Camel, Mike Oldfield och Rike Wakeman kvar (har dock ingen gramofon till vinyl för tillfället).

Under 80-talet bytte jag dock ut den typen av musik, till att börja lyssna på alltmer klassiskt och Jazz (framförallt bebop och Cool). Steget till Beethovens symfonier kändes inte så sort när man var inkörd på symfonirock och liknande. Numer åergår jag mest till pop/rock under veckosluten, och då är det mest av den typ som vi diskuterat tidigare i den här tråden.

[OLa Ljudwall]

• 0

hej Ola,

jag har bara LA woman och Morrison Hotel. Plus en risig Greatest Hits. Morrison Hotel är bra tycker jag, som skiva. Waiting for the Sun har rejält bra sånginsats liksom Queen of the Highway. Roadhouse blues förstås. Det är något jagat och olyckligt över den skivan. Det låter som Jim gråter när han sjunger. Jag har aldrig hört en sådan kuslig blues. Och rätt vad det är kommer de här, skall vi kalla det, cirkuspartierna på orgel. Och i moll. En alldeles speciell känsla. Dödsmärkt, förtvivlad?

Har du sett filmen om omständigheterna runt Brian Jones' död som väckte visst rabalder? Jag visste inte att han hade en slags fanklubb utan trodde alla var överens om att han var ond och opålitlig? Efter hans död blev det mer rock n roll. Och en del tröttsamma excesser i sitarer etc försvann.

Hej, Jorlsafar!

Håller med dig om att dessa Doors- låtar är bra. Lite märkligt är det att den lugna fina Waiting for the Sun inte finns med på albumet med samma namn.

LA Woman tycker jag är deras bästa tillsammans med albumet som endast heter The Doors.

Om Brian Jones vet jag väldigt lite, dvs bara det jag läst mig till i olika lexikon. Bilden jag blivit serverad är ungefär: han blev psykiskt knäckt när bruden gick till Jagger; han fick p.g.a detta drogproblem ,och sparkades därför från bandet (spelade fel o hade svårt att koncentrera sig); och drunkningsolyckan inträffade p.g.a att han var drogad.

Sen ska det finns någon version om att en byggnadsarbetade skulle ha dränkt honom, men detta har väl senare dementerats? Filmen har jag inte sett, för det är väl filmen Stoned som du tänker på?

Redigerat av OLa Ljudwall, 27 August 2008 - 03:09.