[GuessWho]

• 0

3 besök på familjerådgivningen blev det innan vi gemensamt bestämde oss för att inte längre gå dit.
Hade hoppats på att rådgivaren skulle lotsa oss vidare i någon form av konstruktiv utveckling, men det verkar som att strategin helt enkelt bara var att låta oss prata.
Ingen strategi för att hjälpa oss identifiera våra problem, inga som helst råd eller hjälp att hantera problemen.
Det verkar som rådgivaren tror att alla problem löser sej bara man har konstaterat att man har problem.

I min värld är det bara det absolut första, trevande steget i problemlösning att inse att det finns ett problem till att börja med.

Hade vi inte insett att det fanns ett problem till att börja med, så hade vi ju inte tagit kontakt med familjerådgivningen!

[Lyfali]

• 0

3 besök på familjerådgivningen blev det innan vi gemensamt bestämde oss för att inte längre gå dit.
Hade hoppats på att rådgivaren skulle lotsa oss vidare i någon form av konstruktiv utveckling, men det verkar som att strategin helt enkelt bara var att låta oss prata.
Ingen strategi för att hjälpa oss identifiera våra problem, inga som helst råd eller hjälp att hantera problemen.
Det verkar som rådgivaren tror att alla problem löser sej bara man har konstaterat att man har problem.

I min värld är det bara det absolut första, trevande steget i problemlösning att inse att det finns ett problem till att börja med.

Hade vi inte insett att det fanns ett problem till att börja med, så hade vi ju inte tagit kontakt med familjerådgivningen!

Parterapi hos en  psykolog? kan det vara vettigare?

[GuessWho]

• 0

Just nu orkar jag inte mer.
Det får gå som det går...

[masse70]

• 0

Just nu orkar jag inte mer.Det får gå som det går...

Då blir det som det blir..

[Lyfali]

• 0

Jag är verkligen inte någon expert kring psykologi eller liknande, men jag kan bara tala för mina egna erfarenheter och mitt egna synsett på saker och ting.

 

Jag kommer från en missbruksbakgrund, likaså gör min bror, han ville bli hjälpt och ville att andra löste hans problem för att han inte orkade.

 

Medans jag var av den andra sidan, jag är den ända som kan lösa min situation ingen annan kan göra det åt mig, vill jag få saker gjort och må bättre så måste jag göra det.

 

Jag var den som klarade mig ur allt tyvärr, men anser att ensam kan jag åstakomma mycket och lösa det mesta om jag bara försöker, men då måste man försöka till 100%, inte halvhjärtat, vill man något så kommer man också uppnå det.

 

 

Nu är inte detta samma situation som du sitter i, men jag tror att vill du ge dig fan på att hitta en lösning, säg till din partner, nu gör vi detta till 100% och försöker prata ut om problemet och hitta roten i det hela sen måste båda vara berädda på att offra sig lite även om det gör ont och bara kämpa mot det gemensamma beslutet.

 

Gör det, men gör det för att ni vill, ingen annan kommer komma med en lösning, ni har lösningen.

[moparman]

• 0

Är lite inne på att du sätter dig ner och pratar med frun och talar om dina önskemål om friluftsliv, film,mat,drömmar,framtid osv.
Och frågar henne vad hon tycker,finns det vissa saker ni kan mötas om?

Kan du sticka ut å fiska,sova i tält nån helg, resa eller vad du nu kan tänkas vilja göra? Försöka ta upp bekantskapen med gamla kompisar.
Eller gå med i nån förening?

Känns ju inte som att ni har problem som inte går att övervinna.

Om nu inte känslorna är helt borta.
Kan ju kanske gå att hitta tillbaka men.

[Unregistered8c5802be]

• 0

3 besök på familjerådgivningen blev det innan vi gemensamt bestämde oss för att inte längre gå dit.
Hade hoppats på att rådgivaren skulle lotsa oss vidare i någon form av konstruktiv utveckling, men det verkar som att strategin helt enkelt bara var att låta oss prata.
Ingen strategi för att hjälpa oss identifiera våra problem, inga som helst råd eller hjälp att hantera problemen.
Det verkar som rådgivaren tror att alla problem löser sej bara man har konstaterat att man har problem.

I min värld är det bara det absolut första, trevande steget i problemlösning att inse att det finns ett problem till att börja med.

Hade vi inte insett att det fanns ett problem till att börja med, så hade vi ju inte tagit kontakt med familjerådgivningen!

 

Hur går det? Var ett tag sedan!

 

Det jag tänkte på är ju att det är just detta som inte fungerat (boldat) så bra, då ni ej gemensamt har lyckats kommunicera er ur bekymren.. :\ Ni borde komma till en punkt där ni kan prata med varandra för att lösa problem, är de inte lösta så fortlöper ju det hela. Pratar man inte så är det svårt att veta vad den andra tycker och tänker, ingen är tankeläsare. Strategierna måste man nog komma på själv trots allt, väldigt svårt för utomstående att se helheten. Sedan när man mår lågt så brukar man inte vara mottaglig för kritik, så då kan det låta ännu värre om någon utomstående säger något.

 

Tror kanske en duktig psykolog kan vara till nytta, även om inte båda träffar denne, där tycker jag man får lite mer "verktyg" att arbeta med för att lösa situationer, istället för att må lågt och stå och stampa.. ingen mår bra utav att vara stressad över något över en längre period!

[GuessWho]

• 0

Just nu händer det ingenting.
Jag har valt att inte agera överhuvudtaget i nuläget utan bara "härda ut", vilket innebär att jag
helt sonika skjuter upp det som jag idag ser som ofrånkomligt.

Man kan prata hur mycket som helst, men jag tvivlar på att man kan "prata" sej tillbaka till attraktion och den
gnista som en gång fanns. Det krävs handling och mycket jobb för att det överhuvudtaget ska finnas några rimliga
chanser att uppnå det och just nu finns det inte tillstymmelse till energi för att göra detta jobb.
Varken från min eller frugan sida.

Som grädde på moset börjar den här årstidens falnande ljus påverka mitt känsloliv i högre grad än någonsin
tidigare. Jag antar att jag helt enkelt råkar vara känsligare just nu jämfört med alla andra höstar.
Att inte ha lust till någonting alls, känns nästan som en befrielse.
Dagens ungdom använder ett kort och koncist uttryck som beskriver mitt nuvarande känslotillstånd väldigt väl:

Palla!!!

Nu har det förvisso gått så långt så att både sjukvården och min företagsläkare har reagerat, problemet är att
jag inte har lust att ta tag i mina problem just nu. Ungefär på samma sätt som jag saknar lust och engagemang
för en mängd andra saker som jag egentligen borde engagera mej i.

Väl medveten om att jag inte är tillräckligt rationell för att fatta några livsavgörande beslut, så har jag
bestämt mej för att skjuta upp funderingarna åtminstone till våren då solen återigen kan pigga upp mej (ett bekymmer mindre
hoppas jag) och så får jag väl se vad som händer sen...

Redigerat av GuessWho, 11 oktober 2016 - 00:02.

[agpath]

• 0

Nu igår, rätt jämnt ett år efter att vår skilsmässa ägde laga kraft så kom vi till avslut i tingsrätten gällande våra 3 barns framtid. De har bott växelvis och är skrivna hos mig men nu har vi bestämt att de huvudsakligen ska bo hos mig.

Egentligen behövde rätten till slut inte döma över våra huvuden då det kom till en förlikning. Jag fick ge efter lite men tänkte att vare sig jag eller barnen skulle gagnas av ha att göra med en bitter moder i framtiden.

Huvudsyftet var ändå att hindra att hon flyttade barnen permanent till annan ort vilket jag lyckades med.

 

Det tog alltså drygt 1.5 år från det att vi separerade till att vi kom till en slutligt gällande överenskommelse gällande barnen. En tankeställare kanske? Jag säger inte att man ska fortsätta ihop för barnens skull om det inte funkar, men det bästa vore om båda redan vid separationen kunde släppa sin egen bitterhet och ge och ta lite så att man kan överens redan från börja. Dessa 1.5 år har varit de mentalt mest påfrestande i hela mitt liv. Visst är det påfrestande att leva i en ofungerande relation men detta ligger på en helt annan nivå.

Nu är det ju bara att hoppas att det kommer funka i framtiden.

[hifimarcus]

• 0

Nu igår, rätt jämnt ett år efter att vår skilsmässa ägde laga kraft så kom vi till avslut i tingsrätten gällande våra 3 barns framtid. De har bott växelvis och är skrivna hos mig men nu har vi bestämt att de huvudsakligen ska bo hos mig.

Egentligen behövde rätten till slut inte döma över våra huvuden då det kom till en förlikning. Jag fick ge efter lite men tänkte att vare sig jag eller barnen skulle gagnas av ha att göra med en bitter moder i framtiden.

Huvudsyftet var ändå att hindra att hon flyttade barnen permanent till annan ort vilket jag lyckades med.

 

Det tog alltså drygt 1.5 år från det att vi separerade till att vi kom till en slutligt gällande överenskommelse gällande barnen. En tankeställare kanske? Jag säger inte att man ska fortsätta ihop för barnens skull om det inte funkar, men det bästa vore om båda redan vid separationen kunde släppa sin egen bitterhet och ge och ta lite så att man kan överens redan från börja. Dessa 1.5 år har varit de mentalt mest påfrestande i hela mitt liv. Visst är det påfrestande att leva i en ofungerande relation men detta ligger på en helt annan nivå.

Nu är det ju bara att hoppas att det kommer funka i framtiden.

För mig tog det över 2år av samtal med familjerätt och till slut tingsrätt (från att vi separerade). Vi har idag ett hyffsat fungerande samarbete med varannan vecka boende och boende på samma ort.

 

Så det tar rejält med tid och är grymt påfrestande för psyket. Man lever bara en gång och då ska man undvika att slänga ett par år på sån här skit...aja, det kan bara bli bättre åtminstone

[GuessWho]

• 0

Nu är tärningen kastad och till min förvåning så tog frugan beskedet bättre än väntat.
Vi är överens om fördelarna med att skiljas som vänner och är medvetna om hur lätt det är att bli ovänner i en sådan här situation.
Jag har haft gott om tid för att fundera (tack för era synpunkter och reflektioner också), men det har inte frugan så jag är inställd på att även hon behöver tid, innan vi går vidare med formaliteterna.

Det känns som att det är mycket ska redas ut. En av dom större utmaningarna blir frågan om hur vi ska göra med den gemensamma villan.
Högt belånad, men troligtvis värd några hundratusen mer än lånen.
En sak jag funderar på är om det är en möjlighet att för någon av oss att bo kvar utan att behöva lösa ut den andre förrän huset säljs (om det säljs).

Att bo i vår villa är relativt billigt just nu med gällande boräntor, men det blir inte lika billigt om man utöver bostadslånen behöver låna ytterligare för att lösa ut partnern.

Skulle man kunna avtala på något sätt att vinsten vid försäljning delas först då huset faktiskt säljs (om det säljs).
Är det en möjlig väg att gå?

Som ni förstår kommer denna tråden troligtvis att skifta karaktär lite, från att ha handlat om beslutet om man ska skiljas eller ej, till att handla om vad som händer sen.

[Frux]

• 0

Man kvittar ju gemensamma tillgångar och skulder. Säg att ni har köpt huset för 2 miljoner till 100% belåning. Så om du köper ut halva huset av henne för 1 miljon, så blir hon ju också av med sin egen personliga skuld/lån på huset på 1 miljon. Det går på ett ut och du tar i praktiken över hela belåningen på huset bara.

 

Har huset ökat i värde så har ju era tillgångar ökat också, dvs det ni ska dela. Så har huset ökat med 200.000 kr i värde, så får du betala henne 100.000 kr. Nu kanske det rör sig om mer pengar men hur som helst så bör det ju inte bli någon gigantisk summa, så ett lån går säkert att lösa. Eller så får hon något annat som är värt 100.000 kr av era tillgångar, t.ex. bilen.

 

Men ni kan ju dela upp era grejer precis hur ni själva kommer överens om, men då får det vara nerskrivet och noga kontrollerat av nån som kan juridiken så att ingen kan komma med krav i efterhand.

 

Så har jag förstått det i alla fall. Infon ovan med förbehåll att jag absolut inte är någon expert på detta...

Redigerat av Frux, 29 januari 2017 - 10:54.

[agpath]

• 0

Man kvittar ju gemensamma tillgångar och skulder. Säg att ni har köpt huset för 2 miljoner till 100% belåning. Så om du köper ut halva huset av henne för 1 miljon, så blir hon ju också av med sin egen personliga skuld/lån på huset på 1 miljon. Det går på ett ut och du tar i praktiken över hela belåningen på huset bara.

 

Har huset ökat i värde så har ju era tillgångar ökat också, dvs det ni ska dela. Så har huset ökat med 200.000 kr i värde, så får du betala henne 100.000 kr. Nu kanske det rör sig om mer pengar men hur som helst så bör det ju inte bli någon gigantisk summa, så ett lån går säkert att lösa. Eller så får hon något annat som är värt 100.000 kr av era tillgångar, t.ex. bilen.

 

 

Det är här man ska se upp. Att ta över lånet är den enkla biten. Men den som lämnar huset har ju rätt till ersättning motsvarande halva värdeökningen. Men vad är värdeökningen? Här får man antingen gissa och sedan belåna huset för att ersätta den andre med halva summan. Men om man sedan väntar med att sälja och det visar sig att gissningen slog helt fel, kan man antingen vinna på det eller förlora på det. I värsta fall har man då överbelånat huset och får dras med en skatteskuld som inte täcks av det som blir kvar när man sålt huset. Det bästa är att skriva ett avtal om att detta inte ska regleras förrän huset säljs, med en klausul om att detta måste göras inom ett visst antal år.

[Unregistereddc471864]

• 0

Det är väl bara att be banken värdera huset också får man dela upp efter det.

 

Man kan dock inte köpa ut ngn om de inte har ngnannanstans att bo. Sånt måste fixas först.

Redigerat av Unregistereddc471864, 30 januari 2017 - 15:21.

[agpath]

• 0

Det är väl bara att be banken värdera huset också får man dela upp efter det.

 

 

Visst gör de det, bank eller en mäklare. Men likväl kan de inte mer än gissa det framtida värdet.

I mitt fall gissade de på 1.65 M. Vinsten på det fick jag betala halva av till mitt ex. Sen sålde jag huset 2 år senare och hade bara en spekulant som köpte det för 1.5 M. Jag betalade alltså 75' för mycket till mitt ex mot om vi hade väntat tills jag verkligen sålde huset. Därtill så genererade försäljningen en skatteskuld som jag fick står för själv. När man löst den andre parten så står man för 100% av eventuella skatteskulder vid en försäljningen. Dubbel förlust alltså.

Redigerat av agpath, 30 januari 2017 - 15:28.

[SC-Zap]

• 0

Självklart måste man ta hänsyn till vinstskatten när man räknar på vad som ska betalas till den som lämnar. Allt annat är ju rent korkat.

[agpath]

• 0

Självklart måste man ta hänsyn till vinstskatten när man räknar på vad som ska betalas till den som lämnar. Allt annat är ju rent korkat.

Ja, men du vet inte vad skatten blir förrän den dag du säljer. Det enda sättet att få detta 100% rättvist är att sälja kåken vid separation, dela på alla omkostnader och ev vinst. Sedan löser var och en nytt boende. Det är så jag borde ha gjort insåg jag sent om sider.

[SC-Zap]

• 0

Svårigheten är ju att bedöma värdet, givetvis. Men är man överens om ett värde så ska man, givetvis, simulera en försäljning (med allt vad det innebär) och efter det lösa ut den andre.

[Mr_Tom]

• 0

Svårigheten är ju att bedöma värdet, givetvis. Men är man överens om ett värde så ska man, givetvis, simulera en försäljning (med allt vad det innebär) och efter det lösa ut den andre.

Jag var med om något sådan för några år sedan när jag letade lägenhet. Det var en budgivning och helt plötsligt "försvann" lägenheten. Det visade sig vara en simulerad försäljning inför en skilsmässa. Exakt hur det hanterades vet jag inte för jag var inte budgivare. Jag var mest nyfiken på prisnivån på lägenheten. Men jag misstänker att en mäklare inte gör en sådan sak gratis.

Redigerat av Mr_Tom, 12 februari 2017 - 11:06.

[GuessWho]

• 0

Har nu fått kåken värderad. Några hundra kkr över lånen vi har, så det ser ut som att vi måste sälja kåken (inte helt oväntat) och hitta annat boende på något sätt...

[Unregistered4346060f]

• 0

Har själv varit i din sits,o det är inget kul.

Jag kan ju bara utgå ifrån min egen erfarenhet,vi hade också hus tillsammans o fick det värderat.

Jag tänkte att jag löser ut henne sen bor jag här så länge o sen säljer skiten,fick lösa ut henne med 130 000 plus en bil o lite annat.

Tänkte att här ska inte jag bo länge till,men tiden gick o man funderade på var man skulle bo (vi har 2 barn ihopa)

Tänkte att jag bor ju billigt o bra standard det är barnens hem så jag behöllt huset.

Ångrar mig inte en sekund nu 8 år senare har huset blivit värt mycket mer.

Tycker inte du bara ska se det till pengarna i nuet,trivs du o barnen trivs så varför sälja pengar e inte allt.

Viktigaste är att du o xet fortfarande drar jämnt för ungarna skull,allt blir mycket lättare då.

 

Lycka till o trevlig helg

[Unregistered5deb0b1d]

• 0

Här kommer mitt perspektiv på skilsmässa.

Nu är det tre år sedan vi bestämde oss för att skilja oss och två år sedan allt blev klart och jag flyttade in i min nya lägenhet.

Vi båda två mår mycket bättre nu än vi gjorde då. Vi är mer nöjda med våra liv och mår bättre. Första året var stökigt innan vi hittade alla former kring barnen och hur man lever sitt liv. När man varit ihop i femton år är det svårt att bara göra ett rent bryt utan många saker går in i varandra.

Jag har haft två relationer efter det som både varit runt 6-10 månader. Först var jag ”rädd” att inte träffa någon igen men efter att ha dejtat några flyter saker och ting på rätt så bra. Man känner på en gång om det finns kemi och intresse. Och nätdejting är rätt så bra när man har barn på halvtid och heltidsjobb, krogen är definitivt inget för mig. Det är bra sätt att träffa tjejer.

Just nu rullar livet på rätt så behagligt, har träffat en tjej ett par gånger, har barnen fyra dagar i veckan, jobbet känns roligare för man mår bättre, jag har faktiskt lättare att träffa kompisar då jag inte har någon hemma som misstycker att man går ut.

För mig var skilsmässan och att bli singel igen när man var runt 40 ett j*vla lyft i livet. Jag träffar gärna någon och lever ihop med någon igen men nu vet jag också vem jag är och vad jag kan tänka mig att kompromissa på och inte. 

[GuessWho]

• 0

Tack för att ni delar med er av era egna erfarenheter. Det ger perspektiv och gör att det känns lite lättare. 
Frugan och jag är helt inställda på att försöka få en så bra relation som möjligt efter separationen, både för vår egen skull och för vår dotters skull. Vi har allihop mycket att vinna på att ha en hälsosam relation. 

 

Det känns jobbigt att vara orsaken till hela röran, men jag är nu ännu säkrare på att det trots allt är rätt väg att gå.

 

Nu har vi massor av praktiska grejer att ta tag i och jag hoppas innerligen att vi kan reda ut praktikaliteterna också i bästa samförstånd, men jag misstänker att det kommer att bli en prövning som heter duga.

 

Enbart att dela upp hemmets lösöre lär bli en spännande uppgift...

Men jag tror att vi kan klara av det utan för stora kompromisser.

Vi får väl se...

[hifimarcus]

• 0

Tack för att ni delar med er av era egna erfarenheter. Det ger perspektiv och gör att det känns lite lättare. 
Frugan och jag är helt inställda på att försöka få en så bra relation som möjligt efter separationen, både för vår egen skull och för vår dotters skull. Vi har allihop mycket att vinna på att ha en hälsosam relation. 

 

Det känns jobbigt att vara orsaken till hela röran, men jag är nu ännu säkrare på att det trots allt är rätt väg att gå.

 

Nu har vi massor av praktiska grejer att ta tag i och jag hoppas innerligen att vi kan reda ut praktikaliteterna också i bästa samförstånd, men jag misstänker att det kommer att bli en prövning som heter duga.

 

Enbart att dela upp hemmets lösöre lär bli en spännande uppgift...

Men jag tror att vi kan klara av det utan för stora kompromisser.

Vi får väl se...

Har ni samma inställning så kommer det gå bra, jag och min förra hade inte alls samma inställning och efter många år och tingsrätt m.m så har vi nu landat i en bra relation. 

Det är inte förren nu i efterhand man märker hur mycket barnen/barnet hamnar i kläm när man inte samarbetar. 

Idag har vi en jättebra relation (fortfarande separerade) och vi tar ibland en kaffe och pratar om allt möjligt utan tjafs och bråk  

[Unregistered5deb0b1d]

• 0

Tack för att ni delar med er av era egna erfarenheter. Det ger perspektiv och gör att det känns lite lättare. 
Frugan och jag är helt inställda på att försöka få en så bra relation som möjligt efter separationen, både för vår egen skull och för vår dotters skull. Vi har allihop mycket att vinna på att ha en hälsosam relation. 

 

Det känns jobbigt att vara orsaken till hela röran, men jag är nu ännu säkrare på att det trots allt är rätt väg att gå.

 

Nu har vi massor av praktiska grejer att ta tag i och jag hoppas innerligen att vi kan reda ut praktikaliteterna också i bästa samförstånd, men jag misstänker att det kommer att bli en prövning som heter duga.

 

Enbart att dela upp hemmets lösöre lär bli en spännande uppgift...

Men jag tror att vi kan klara av det utan för stora kompromisser.

Vi får väl se...

 

Mitt råd är att var förberedd på att det kan bli "stökigt" i början innan alla bitar faller på plats. Även om man är överens och har samförstånd är det en annorlunda situation att plötsligt inte leva ihop längre men att ha barn tillsammans. Det kräver lite tid innan man får det att fungera. Jag har aldrig träffat något som inte haft en uppförsbacke i början. 

[GuessWho]

• 0

Vissa dagar är bättre...

...andra är sämre.

 

Just nu är det jobbigt som...

Frugans hemmaboende grabb verkar inte ha något som helst respekt för för andras intressen och egendom. Att söka stöd inom familjen och bekantskapskretsen skulle betyda att en knepig situation uppstår för samtliga inblandade, så därför lägger vi locket på och knyter nävarna i fickorna istället.

 

Det finns ingen garanti för att mina tankar och råd som jag har förmedlat i många år hade gjort någon större skillnad egentligen, men som det är nu så har jag inget som helst inflytande över vad som händer i mitt eget hem när grabben är hemma medan jag inte är det.

 

Vanmakten är påtaglig och jag längtar tills jag får mitt eget boende. Fruktansvärt medveten om vilka svårigheter den vägen faktiskt kommer att medföra trots allt.

 

 

 

Det var väldigt länge sedan...

 

...något annat än bad, dusch och regn fuktade mina kinder (gammal generation präglad av dåvarande mansbild), men ibland kan jag inget annat än att bara ge upp....

 

Slog upp jourhavande medmänniska och hittade massor av länkar till bris, kvinnors intresseorganisationer, kyrkliga organisationer och liknande...

jag är uppenbarligen i fel ålder, av fel kön och av fel tro för att var berättigad till empatiskt bemötande av en medmänniska...

Är det då man ska dra något gammalt över sej och säga gonatt?

[agpath]

• 0

Prata med soc/Familjerätten/Familjenheten på din kommun. Särskilt om grabben är omyndig. Men i vilket fall så har du rätt till personligt stöd, hjälp och tips därifrån.

Redigerat av agpath, 03 april 2017 - 07:32.

[Unregistered5deb0b1d]

• 0

Fast du behöver ju inte vara kristen för att ringa jourhavande medmänniska. Det har ju inget med religionen att göra. 

[GuessWho]

• 0

Jobbigt nu...

...igen...

Har haft en synnerligen trevlig dag i vår huvudstad och upptäckte känslor i mej som jag inte har stött på de senaste 20 åren.

Fullständigt medveten om att känslorna mest troligt enbart finns hos mej, så påminner det mej om hur viktigt det är för mej att frigöra mej från det förhållandet jag har idag som är allt annat än konstruktivt och stärkande.

 

Saker och ting kunde varit betydligt enklare, men nu känns det som att det bara handlar om att rida ut stormen och ha tillförsikt inför framtiden...

 

Det kommer att bli bra, men vägen dit kommer stundom vara svår. som nu.

Känner mej patetisk som inte har något bättre stället att ventilera mina känslor på än ett hembioforum. 

Men kanske kan någon annan känna sej mindre ensam med sina egna känslor om dom ser att det finns fler som går genom liknande "utmaningar".

[Fisher_king]

• 0

Vissa dagar är bättre...
...andra är sämre.

Just nu är det jobbigt som...
Frugans hemmaboende grabb verkar inte ha något som helst respekt för för andras intressen och egendom. Att söka stöd inom familjen och bekantskapskretsen skulle betyda att en knepig situation uppstår för samtliga inblandade, så därför lägger vi locket på och knyter nävarna i fickorna istället.

Det finns ingen garanti för att mina tankar och råd som jag har förmedlat i många år hade gjort någon större skillnad egentligen, men som det är nu så har jag inget som helst inflytande över vad som händer i mitt eget hem när grabben är hemma medan jag inte är det.

Vanmakten är påtaglig och jag längtar tills jag får mitt eget boende. Fruktansvärt medveten om vilka svårigheter den vägen faktiskt kommer att medföra trots allt.



Det var väldigt länge sedan...

...något annat än bad, dusch och regn fuktade mina kinder (gammal generation präglad av dåvarande mansbild), men ibland kan jag inget annat än att bara ge upp....

Slog upp jourhavande medmänniska och hittade massor av länkar till bris, kvinnors intresseorganisationer, kyrkliga organisationer och liknande...

jag är uppenbarligen i fel ålder, av fel kön och av fel tro för att var berättigad till empatiskt bemötande av en medmänniska...
Är det då man ska dra något gammalt över sej och säga gonatt?

Min Fru har ett flertal nätter suttit som jourhavande präst och jag kan garantera dig att du inte behöver vara troende för att ringa dit. Deras jobb är att lyssna till dig och stödja dig oavsett vem du är.

[GuessWho]

• 0

Eftersom jag det har varit till hjälp att få studsa funderingar med er så tycker jag på något sätt att ni har rätt till en uppdatering också.

I morgon kommer mäklaren för att upprätta ett försäljningsavtal för vårt gemensamma hus.

 

Den första större konflikten är avklarad också.
Bestod i huvudsak av min egen dumhet då jag nämnde att jag försökte vidga min bekantskapskrets genom medlemskap på en datingsite.
 

Åkaj...

...Jag vet. Kanske inte det smartaste draget, men grejen är den att att efter så lång tids samvaro så har jag i praktiken inga vänner som inte har någon form av relation till min fru. Har varken tid eller lust för att starta ett uteliv och tänkte se vad det var för konstiga människor som härjade på datingsajter.
Fick ganska omgående kontakt med "fullt normala" människor och tyckte det var spännande och roligt att lära känna nytt folk.

Förvisso kvinnor, men av någon outgrundlig anledning så har lättare att fatta tycke för kvinnor än män...

Tanken på att separera har mognat hos mej i flera år och nu visade det sej att jag hade missbedömt hur långt frugan hade kommit i sin process.

Fylld av svartsjuka (ogrundad dessutom) så deklarerade hon att hon skulle göra separationen precis så fruktansvärd som den kunde vara om jag fortsatte försöka skaffa nya vänner.

 

Eftersom någon av oss måste tänka rationellt för dotterns skull och det trots allt var jag som var onödigt klumpig och inskränkt så var det jag som drog nitlotten och fick be ursäkt och avsluta all aktivitet på datingsajten.

Hur arg jag än var för att frugan tog sej friheten att bestämma över mitt liv, så har det gått över nu, men längtan efter att få göra mina val utan att behöva ta hänsyn till frugans åsikter har ju inte minskat direkt...

 

Jag gissar på att jag måste lägga band på mej åtminstone ett halvår till innan jag överhuvudtaget kan börja fundera på att hitta lite nya vänner.
Ingen kul insikt, men definitivt det mest rationella valet...

 

Ett annat problem som har dykt upp är att vi har visst en liten bostadsbrist i vår del av landet. Jag känner mej inte överdrivet säker på att det kommer att gå så lätt att hitta något alternativt boende....

[Unregistered5deb0b1d]

• 0

Jag förstår dig. Fast nu är det så att när man bestämt sig att skilja sig och separera så får man faktiskt bestämma över sitt eget liv. Sedan kan den andra personen ha massa åsikter om det hela men mitt liv är numera mitt liv. Hade exakt samma diskussion med mitt ex. 

 

Men ja det bästa är väl att vänta med att dejta eller träffa andra tills saker och ting är klart. Men det kommer vara svårt efter det också, framförallt om man har barn. Mitt ex gillar att ha åsikter om mitt dejtande och hur detta "påverkar" henne och barnen trots att det vi varit skilda i två år. Det är lika bra att vara tydlig från början med det. Annars blir det lätt att man tycker att man kan fortsätta i gamla spår och ha synpunkter på allt möjligt. 

 

Ja man måste ha en dialog för man har barn ihop och ett ansvar för dem gemensamt men det är viktigt att vara tydlig från början med vad som "mitt" liv. Det kommer bli en del bråk kring det men när dammet lagt sig tror jag att man kan ha en bättre relation. 

[GuessWho]

• 0

Tack för stödet.

Jag är helt inne på att jag är i min fulla rätt att själv bestämma över mitt liv redan nu, men...

 

Vad som är rätt är inte alltid det smartaste valet. Vår separation kommer att bli avsevärt svårare för alla inblandade om inte jag "blidkar" frugan oavsett om jag har rätt att göra det eller ej.

Om inte frugan är klokare så måste jag vara det för oss båda (eller egentligen alla tre, dottern inräknad).

 

Det är en mental belastning att behöva avstå från sådant som jag känner att jag behöver, bara för att frugan inte klarar av att hantera det, men när allt kommer omkring så är den mentala belastningen avsevärt större om frugan p.g.a. svartsjuka eller andra irrationella känslor bestämmer sej för att skada mej och vår separationsprocess oavsett om det är rätt eller ej.

 

Inte utan att jag blir besviken då frugan mer eller mindre bokstavligen lovar att göra separationen till ett **** om jag inte låter bli att ta kontakt med kvinnor som hon inte redan känner väl. Det var en sida som jag inte sett tidigare och som inte är speciellt vacker.

 

Just nu är vi inne i en intensiv fas och har precis avverkat husbesiktning. Nästa vecka är det dags för fotografering och några dagar senare är det dags för utannonsering av huset. Samtidigt har våra sökande efter alternativa bostäder intensifierats och det har visat sej generera en del huvudbry. Åtminstone för min del.

Frugan intentioner har fram tills för några dagar sen varit att hyra en lägenhet i byn så att inte dottern ska behöva byta skola om jag inte hittar en bostad i samma by. Men nu helt plötsligt har förutsättningarna ändrats och frugan har vidgat sitt sökområde och öppnat upp möjligheten för dottern att byta skola iallafall (dags för högstadie oavsett). 

Problemet det ger mej som vill bo så nära min dotter som möjligt är att jag inte riktigt vet vilken ort jag ska leta efter en bostad i eller omkring.

Mitt sökområde blir mycket svårare att definiera eftersom det har blivit oklart vart frugan kommer att hamna...

 

Personligen har jag lite problem med att jag bränner mitt ljus i båda ändarna samtidigt som jag värmer på mitten med blåslampa.

Min arbetstid räcker inte på långa vägar för alla de uppgifter som har trillat in de senaste månaderna, jag har ett par hälsorelaterade ärenden inom vården att försöka följa upp och få hjälp med på samma gång som ett antal "att göra" på hemmaplan har dykt upp i samband med förberedelserna för försäljningen av huset och som pommeskrydda på fritsen så har jag lite planerade bilreparationer/underhåll att också ta hand om (på både frugans och min egen bil)...

 

Därav att min lust att utvidga bekantskapskretsen inte ger onödigt stora bekymmer just nu...

 

För att citera en kliche:

"Det är mycket nu"...

 

På något skumt sätt så har jag under lång tid beundrat folk som har haft många bollar i luften samtidigt, men nu när jag sitter mitt i smeten själv så ser jag det inte riktigt på samma sätt. Känslan av att vara otillräcklig räcker för att situationen ska kännas rejält olustig. 
Jag kommer definitivt att vara mer empatisk nästa gång någon i min närhet berättar om hur mycket dom har i på gång istället för att bara beundra dom...

Jisses...
När allt det här är överstökat finns det faktiskt en chans för att jag kan bli en ganska mycket klokare person.

...
FAN Tro't!!!

[cobra-427]

• 0

Jag har själv gått igenom en skilsmässa efter 26 år tillsammans för två år sen.

Min egen reflektion om det hela.

 

Är att jag skulle rekommendera dig att faktiskt att vara själv ett tag och göra det du vill.

Inga kompromisser med en ny människa som man alltid måste göra.

Det kan vara riktigt bra att fundera på vad vill jag ha för liv framöver......?

 

Lycka till med ditt nya liv....GuessWho....det kommer att bli bra och något annat 

[Prism]

• 0

Kämpa på det kommer att bli bra när det är klart.

Redigerat av Prism, 06 maj 2017 - 17:02.

[GuessWho]

• 4

Det må vara anonymt, men det är faktiskt ganska skönt med det stödet jag får i den här tråden trots allt.

[Zartok]

• 0

Guess, jag må väl inte heller kalla mig expert på något sånt här, men jag tycker absolut att du måste sluta klanka ner på dig själv. Det du skrivit att du saknar i hela den här tråden är sånt som vem som helst skulle kunna känna att den kan sakna. Vi är sociala och det är inte fel att vilja känna närhet till någon. När man är nere så har man en tendens att klanka ner på sig själv, det gäller att uppmärksamma det och sen göra som min kollega på MAD tv gör. Nämligen sluta med det. Instruktionsvideo medföljer:

 

https://www.youtube.com/watch?v=Ow0lr63y4Mw

 

Folk tror att det här är ett skämt, men faktum är att det är mycket åt det här hållet psykologin och psykologiska behandlingsmetoder går åt. Istället för att göra det på fem minuter så görs det på mellan 20 och 30 minuter, vilket är rätt stor skillnad mot de gamla psykoanalytiska metoderna. 

[GuessWho]

• 0

Tackl för 6 minuter och 20 sekunders avkoppling zartok.

På något sätt tolkar jag det som att huvudbudskapet var att inte göra mej själv till någon slags martyr och bara sluta med det.

Men grejen är att jag ser mej inte som en martyr utan mer som en person som är halvvägs genom ett maraton. Det är jobbigt, men om jag biter ihop och kämpar på så kommer jag att nå målet trots allt.

Jag är dock inte mer människa än någon annan så trots en viss självinsikt så känns det stärkande med positiva tillrop från de som följer den här tråden.
...

 

Även om det kanske inte förändrar något i mitt vardagliga liv.

Från det ena till det andra...
Testade min dotter lite häromdagen...
Medan vi var ute och rörde på oss så kom Stockholm på tal. Jag har varit där några gånger det senaste året i samband med lite kurser och har tagit tillfället i akt och bekantat mej lite med staden genom några långa promenader (den senaste var drygt 2 mil lång).

 

Jag nämnde för min dotter att jag lärt känna en person i Stockholm ganska väl de dagarna jag har spenderat där. Dottern tystnade för en stund och när jag till sist råkade benämna personen som "hon" reagerade dottern.

Men reaktionen var inte vad jag hade varit rädd för. Det fanns ingen anklagande ton hos dottern. Hon var mer nyfiken och intresserad av vad det var för kvinna jag hade lärt känna.
Oavsett hur intresset var från början så förklarade jag för dottern att det bara var en vän. Något som gjorde dotterns intresse betydligt svalare.

 

Det som jag la märke till och som jag tyckte var intressant var en slags beskyddande sida från dotterns sida. Jag kände på mej att hon på något sätt kände att det var viktigt inte vilket fruntimmer som helst skulle slå klorna i hennes pappa så att säga...

 

Det betyder att jag precis som jag redan är inställd på, måste ta det lugnt, inte hoppa in i ett nytt förhållande för snabbt och framförallt låta tanken på en ny relation mogna i lagom takt även hos min dotter.
Men det betyder också att det tack vare min dotters vårdande och empatiska sida finns en viss förståelse från hennes sida, för att jag någon gång längre fram vill utveckla en relation med en ny partner.

 

Att ha en viss förståelse från min dotters sida är extremt viktigt för mej och det här lilla exemplet ger mej ett lugn inför en något oviss framtid som känns riktigt bra.
Jag har en massa praktiska saker jag måste lösa i den närmaste framtiden. Bl.a. hur man köper ett nytt hus genom lån, när man ännu inte har sålt sitt gamla hus med en massa lån på.

 

Jag har ärligt talat inte tid för amorösa äventyr just nu även om saknaden är stor i mellan varven. Som det är nu får min dotter all min kärlek och hon verkar inte vara missnöjd med det direkt...

[Zartok]

• 0

Budskapet är åt det hållet du beskriver. Att inte vara så hård eller kritisk mot dig själv (vilket du varit tidigare i tråden). Det är exempelvis inte patetiskt att känna att man behöver prata av sig med någon angående jobbiga upplevelser som man varit med om. Jag tycker att det är bra att du känner att forumet kan bli ett utlopp för dig i den här jobbiga tiden måste jag säga =) det är även jättebra att dottern visar intresse för dig, det betyder ju att du har gjort något rätt i föräldrarollen =)

[Unregistered5deb0b1d]

• 0

Tackl för 6 minuter och 20 sekunders avkoppling zartok.

På något sätt tolkar jag det som att huvudbudskapet var att inte göra mej själv till någon slags martyr och bara sluta med det.

Men grejen är att jag ser mej inte som en martyr utan mer som en person som är halvvägs genom ett maraton. Det är jobbigt, men om jag biter ihop och kämpar på så kommer jag att nå målet trots allt.

Jag är dock inte mer människa än någon annan så trots en viss självinsikt så känns det stärkande med positiva tillrop från de som följer den här tråden.
...

 

Jag tycker du skall titta på en metod som heter Acceptance and commitment therapy (ACT). Den kan fungera mycket bra där du befinner dig just nu. Hjälpte mig under åren efter min skilsmässa. 

[GuessWho]

• 0

Absolut inte för att förringa goda råd i all välmening. Jag ÄR tacksam även om tonen i nedanstående text antyder något annat...

 

Acceptance and commitment therapy, ACT (uttalas akt), är en av de mer framträdande av KBT:s tredje vågs terapimetodiker.

Japp!

3:dje vågs terapimetodiker fick igång min skeptiska och analytiska sida...
Låter som något slags pseudovetenskapligt baserade metoder.

 

 Inom dess metodik definieras lidande som negativa tankar och känslor inför, under och efter dessa upplevelser. Förnekande definieras som besatthet av dessa upplevelser, vilket ökar lidandet och minskar möjligheten till framtida tillfredsställelse och lycka.

 

Sådant här jag har väldigt svårt för att ta på allvar. Det är bra om det kan hjälpa folk att må bättre men för min del så funkar inte den här typen av "jum jum" (kollegas tekniska beskrivning av den här typen av övningar).

 

"Förnekande definieras som besatthet"...
Om förnekande ,som i praktiken innebär att man är fokuserad på att bortse från något, klassas som besatthet, vad ska man då klassa någon som är abnormalt fokuserad på att inte bortse från något specifikt?

 

Min spontana reaktion på den här typen av otydliga teorier är att de måste vara utvecklade av folk som redan har någon form av mental störning eller handikapp...

Inget illa menat. Som sagt så spelar det inte så stor roll vad som får en att må bättre. Mår man bättre så är det av godo.
Jag försöker bara illustrera vad som händer i mitt huvud när jag stöter på en del sådant här jum-jum...

Det hjälper mej inte. På sin höjd så ger det mej en stunds underhållning och t.o.m. lite avkoppling från mina egna bekymmer (när jag försöker reda ut vilka mentala problem som rimligtvis ligger bakom dessa pseudovetenskapliga teorier, eller vad det nu är för något)...

[Unregistered5deb0b1d]

• 0

Absolut inte för att förringa goda råd i all välmening. Jag ÄR tacksam även om tonen i nedanstående text antyder något annat...

 

3:dje vågs terapimetodiker fick igång min skeptiska och analytiska sida...
Låter som något slags pseudovetenskapligt baserade metoder.

 

ACT är en etablerad metod som används inom psykiatrin. Så det är inte någon pseudovetenskap snarare tvärtom, finns gott om vetenskapliga artiklar som behandlar KBT och ACT i synnerhet. Om du får ACT så får du det av någon som är utbildad och godkänd av Socialstyrelsen. Detta skall inte förvirras men några må bra böcker som du köper på någon new age bokhandel. 

 

Jag kan förstå att folk kan ha svårt för tanke på att gå till kurator eller psykolog. Jag har gått till båda, inte för att jag har någon mental störning utan för att jag mått dålig och känt att professionell hjälp vad var jag behövde. 

[GuessWho]

• 0

Jag har inte samma goda erfarenheter av den här typen av hjälp. 

Mina bekymmer började på allvar bli ett problem redan för många år sedan och för 2-3 år sedan hade jag kontakt med en KBT terapeut som skulle hjälpa mej att må bättre.

Jag hade redan på förhand klurat ut att det kunde vara en god ide att börja med någon form av fysisk träning, men hade problem med mitt livspussel och framförallt sömnproblem som i praktiken gjorde det svårt att börja träna (med hänsyn taget till livspusslet). Jag trodde att KBT-terapeuten skulle kunna hjälpa mej med mina sömnproblem (mycket grubblerier), men efter ett antal sessioner blev det konkreta rådet för att minska problemet med sömnen att jag skulle börja träna!!!???

 

Ett antal sessioner med denna KBT-terapeuten gjorde så att jag hamnade tillbaka på ruta ett igen så att säga...

Som sagt. Jag har inte så goda erfarenheter av den här typen hjälp. Faktum är att ni här på forumet har hjälpt mej avsevärt mycket mer än någon utbildad och av socialstyrelsen godkänd terapeut...

[Zartok]

• 0

Jag tror att det mer beror på att KBT inte är något som fungerar för dig. KBT handlar om att förändra beteenden eller tankar kring problemet, och vill man inte, eller tror man inte att det hjälper, så kommer det heller inte att göra det. Forumet har använt sig av PDT, det har handlat om hur du upplever din situation och dina fria associationer till dina problem.

KBT innefattar egentligen att bryta problemet genom att göra annorlunda, medan PDT innefattar att prata om problemet och lösa dolda konflikter, vilket leder till en beteendeförändring naturligt.

När jag gick egenterapi så var PDT mitt självklara val vill jag påstå.

[GuessWho]

• 0

Nu blev det lite tekniskt och då väckte du faktiskt mitt intresse!

 

Jag blev remitterad till en KBT-terapeut för mina sömnproblem helt utan att veta vad KBT handlar om. Min förhoppning var att jag skulle hjälp med att dels identifiera orsaken till mina sömnproblem och dels få verktygen för att hantera eller minimera orsakernas inverkan på min sömn.

Jag hade redan på känn att den främsta orsaken till mina sömnproblem var att jag inte lever det liv jag vill leva, men det enda konkreta som KBT gav mej var att belysa något jag redan visste.
Jag fick så att säga inte några fungerande verktyg för att förbättra min situation.
 

Det ska tilläggas att jag är nog lite gammalmodig och hyser en viss skepsis till nya, vad ska vi kalla det, "teorier och metoder". I dag verkar det finnas något slags behov av att standardisera både metoder och diagnoser. 

Om någon har ont i en lilltå, samtidigt som ena ögat pekar åt vänster och samtidigt som personen börjar läspa, så vips har några s.k. experter hittat en bokstavsförkortning som ska erkännas som en vedertagen diagnos för problemet och med det så ska det också finnas några vedertagna metoder för behandling.

 

Jag har svårt att bortse från magkänslan som säger att många moderna behandlingsformer kanske är lika välgrundade som ovanstående påhittade exempel...

[GuessWho]

• 0

Lagom till andra visningen på vårt hus (ännu ingen budgivning) så har jag också fixat ett lånelöfte, på villkoret att vårt hus blir sålt med åtminstone en liten vinst.

Det som känns helt fantastiskt (och oroväckande också) är att jag samtidigt har hittat ett annat hus som är högintressant, med utmärkt läge och till rätt pris.
Oroväckande för att det bär mej emot att slå till vid första bästa tillfälle när nu lånelöftet är klart, men samtidigt så är det väldigt mycket på min önskelista som jag kan bocka av om jag köper det nya huset (dock inte allt).

 

Bristen på objekt gör att jag misstänker att betänketiden blir kort.

 

En liten praktiskt detalj som gör mej lite försiktig (p.g.a. bristande erfarenheter) är att det nya huset jag har hittat saknar kommunalt vatten och avlopp. Enskild brunn med minireningsverk och enskilt avlopp, men vilken typ av avlopp har jag ännu inte klurat ut.

Någon som vet vilka fördelar och nackdelar enskilt vatten och avlopp medför?
 

Om inget annat så antar jag att minireningsverket kan behöva regelbundet underhåll i någon form och avloppet förmodligen behöver tömmas eller hanteras på något sätt med en viss regelbundenhet.
Någon som har lite erfarenheter att dela med sej när det gäller det här med avlopp och vatten?

 

Nytt hus förresten...
Huset är från 1901, så det är nog synd att klassa det som nytt. Det är dock helrenoverat både på insidan och utsidan och ser j-kligt fräscht ut på bilderna. Visningen i morgon blir spännande!

[id_t83]

• 0

Jag bor på landet och har eget avlopp, hos mig slamsugen kommer 1gång om året och tömmer brunnen.

Har man otur så kan man bli tvungen att spola eller gräva ny infiltration, det kan bli stopp i den om man inte tömmer brunnen i tid.

[Johan_i_burken]

• 0

Lite kortfattat om brunnen så tänk på att när du köper huset så har du undersökningsplikt på brunnen. Du kan inte komma och klaga i efterhand på om något är kasst med den. Du skall självklart göra en vattenanalys för att se att värdena är de rätta gällande pH radon järn och några mer saker som jag ej kommer ihåg i huvudet. Det skall finnas ett rigister på brunnar som man kan hämta ut gratis hos någon myndighet, kommer ej ihåg vad den heter.

 

Blev visst lite diffust här.

[agpath]

• 0

 

 

En liten praktiskt detalj som gör mej lite försiktig (p.g.a. bristande erfarenheter) är att det nya huset jag har hittat saknar kommunalt vatten och avlopp. Enskild brunn med minireningsverk och enskilt avlopp, men vilken typ av avlopp har jag ännu inte klurat ut.

Någon som vet vilka fördelar och nackdelar enskilt vatten och avlopp medför?
 

Om inget annat så antar jag att minireningsverket kan behöva regelbundet underhåll i någon form och avloppet förmodligen behöver tömmas eller hanteras på något sätt med en viss regelbundenhet.
Någon som har lite erfarenheter att dela med sej när det gäller det här med avlopp och vatten?

Det finns inga fördelar alls. Vattnet kan ta slut och avloppet kan bli fullt. Är det ett gammalt avlopp så kolla upp att det är godkännt av kommunen, dvs utbytt till ett modernare system med 3-kammarseparation. Det brukar kommunernas miljökontrollörer ha koll på.

 

"Minireningsverk" har jag aldrig hört talas om. På landet har vi 100 m borrad brunn och efter uppumpning och mellanlagring i en bufferttank så filtreras det. Man får byta filter ibland, det är allt. Är vattnet järnhaltigt kan det krävas ett särskilt filter för det.

[Taggis]

• 0

Minireningsverk är inget ovanligt, egen brunn kan fungera hur bra som helst, beroende av tillförde, i värsta fall går det att slå ner en spets, om man inte vill borra igen.