[Alban]

• 0

Jo precis, man måste ju också vara komersiell även om man är frifräsare. Han levde ju på att folk gillade hans musik

Intressant om Albinoni! - hade jag ingen aning om. Vad jag har hört om honom är att det tydligen bara ska vara basgången som är skriven av honom i hans berömda adagio.

Det är ju lite kul med terorier om Mozart död. Det tycks vara en sån där grej där teorierna aldrig tycks ta slut. Det har ju också pratas rätt mycket om att han skulle ha blivit mördad, men jag vet i tusan. Leversvik låter ju mer realistiskt

Redigerat av Alban, 26 August 2008 - 20:52.

[Unregistered1197]

• 0

Intressant om Albinoni! - hade jag ingen aning om. Vad jag har hört om honom är att det tydligen bara ska vara basgången som är skriven av honom i hans berömda adagio.

Det stämmer såvitt jag vet. Resten skrevs på 1900-talet; från wikipedia:
"The Albinoni Adagio in G minor is a 1958 composition by Remo Giazotto, allegedly based on fragments from a slow movement of a trio sonata he had been sent by the Dresden State Library."

Albinoni har ju också fått lite oförtjänt dåligt rykte av det där skrälliga adagiot, som han inte skrev. De flesta av hans kompositioner är lätta och vackra och mycket trevliga att lyssna på. Hans oboekonserter innehåller några himmelska förstastämmor.

Här är två äkta adagion skrivna av Albinoni:
http://www.amazon.co...X...1762&sr=8-8
http://www.amazon.co...Q...1762&sr=8-8

som man kan jämföra med Giazottos:
http://www.youtube.c...h?v=XMbvcp480Y4

Inga större likheter.

Albinoni var ju en amatör i ordets rätta bemärkelse; han pysslade med musik för att han älskade det. Han var egentligen arvtagare till sin förmögne fars pappersbruk men blev alltmer intresserad av musik. Han gifte sig med en berömd sopran och lämnade skötseln av pappersbruket åt sina yngre bröder. Eftersom han var förmögen behövde han inte skriva för brödfödan och hade aldrig någon anställning som musiker eller kompositör. Så han skrev en mängd verk bara för nöjes skull.

Tips på trevlig Albinoni:

http://www.amazon.co...M...1762&sr=8-8

Redigerat av Unregistered1197, 26 August 2008 - 21:23.

[mikaels]

• 0

Min egen definition av klassisk musik är att den värderas högre idag än när den skrevs. De flesta stora kompositörer har varit underskattade av sin samtid. Samtiden är ofta alltför präglad av modeströmningar för att bedöma en upphovsmans storhet på ett helt objektivt sätt. Det är först med några seklers perspektiv som man kan avgöra om de var riktigt stora.

Bach var t.ex. mycket uppskattad som solist men man gäspade åt hans kompositioner som bara förknippades med den utdöende barocken. Idag vet vi att hans fugor ännu är oöverträffade.

När det gäller italiensk romantisk opera så skulle jag tro att den uppskattades mer av sin samtid än av oss eftersom den står för en föråldrad underhållningsform. Musikaliskt är den inte tillräckligt intressant för att jag skulle spela den hemma på stereon. Man kan väl tänka sig att se en välproducerad uppsättning på operan men jag skulle nog försöka undvika det också eftersom det finns så mycket bra att se och höra och så lite tid.

Håller helt med, men jag tycker att man med något sekels perspektiv kan räkna just Verdi occh Puccini till klassikerna också. Nu är ju inte de representanter för just den mest romantiska delen av italienska operan, det är väl snarare folk som t ex Donizetti...

Att kalla den för föråldrad underhållningsform och samtidigt hylla Mozarts operor, som mest är uppvisningsnummer för solisterna, tycker jag dock är lite märkligt, Mozarts operor är ju njutbara även som highlights, vilket knappast Verdis eller Puccinis är, genomkomponerade som de är, inga ändlösa recitativ i väntan på arian alla vill höra

Redigerat av mikaels, 26 August 2008 - 21:33.

[Unregistered1197]

• 0

Det är möjligt men man träffar på en hel del folk som absolut inte gillar klassiskt men som gärna lyssnar på italiensk opera. Det är knappast något gott betyg för den.

Jag är inte heltokig i Mozarts operor heller om jag ska vara helt ärlig. För opera föredrar jag Wagner.

Recitativ har jag dock inga problem med. Man brukar ju lyssna igenom Bachs Matteus- och Johannespassioner med långa rezitativ. Mna måste förstå att det är en historia som berättas och att historien ger ytterligare djup åt musiken. Samma med opera; det är alltid en story.

Redigerat av Unregistered1197, 26 August 2008 - 21:52.

[Alban]

• 0

Tips på trevlig Albinoni:

http://www.amazon.co...M...1762&sr=8-8

Wow, låter som ett kanontips!
Man tackar och bockar!

Manze är ju ingen som går av för hackor direkt. Den är redan beställd

Redigerat av Alban, 27 August 2008 - 11:24.

[Hifi-Arne]

• 0

Wow, låter som ett kanontips!
Man tackar och bockar!

Manze är ju ingen som går av för hackor direkt. Den är redan beställd

Låter onekligen intressant, tror jag måste lägga in en beställning

[Alban]

• 0

Ja, italiensk barock är ju ofta en höjdare. Mycket sann glädje i det

[Unregistered1197]

• 0

Manze, som är solist på skivan, ledde ju även The English Concert under några år efter Pinnock men personligen tycker jag inte att det var en lyckad period. En del av disciplinen fanns kvar från Pinnocks tid men soundet blev slappare och mindre disktinkt. Pinnocks period blir svårt att överträffa på grund av den nästa kusliga kvalitet och precision som han uppnådde. Dessutom tycker jag att Pinnocks första violin, Simon Standage, hade ett mer distinkt spel. Den nya killen, Bicket, har jag inte tagit pulsen på ännu.

[Alban]

• 0

Jo, Pinnock och Manze är ju rätt olika musikpersonligheter, med rätt olika synsätt. Manze är ju verkligen en "lirare" som gillar spontanitet på ett annat sätt än Pinnock. Pinnock är ju mer av kontroll och det är ju få orkestrar som är så "tighta" som hans. Föga förvånande köper jag hellre en skiva med Manze än Pinnock. Manze tycker jag är en av de mest spännande musikerna av idag.
Det speglar väl än en gång vårt olika synsätt Chris

Redigerat av Alban, 28 August 2008 - 19:44.

[Unregistered1197]

• 0

Ja, jo men det är svårare och kräver mycket mer arbete att nå den nivå som Pinnock har än att nå Manzes nivå. Manzes eget spel passar onekligen ganska bra till italiensk barock spelad lite yvigt på italienskt vis. Samtidigt tycker jag att Manzes Mozart är väldigt blek samtidigt som Pinnocks har ett himla bett.

Fast musiken är mer än bara en stil och det finns ett stort värde i att försöka lämna stilar bakom sig och bara åstadkomma en så perfekt återgivning av musiken som möjligt.

När jag köpte min första English Concert-inspelning med Manze var jag skeptisk, förstås, men jag får tyvärr medge att jag blev mer besviken än jag hade väntat mig. Det unika soundet hos English Concert var till stor del borta även om det lät som om delar av orkestern höll fast vid sin precision medan andra svävade ut. Mycket obehagligt.

Pinnock följer inte den skrivna musiken slaviskt som en midispelare utan ändrar och anpassar en del saker. Snarare letar han efter musikens innersta, äkta väsen och i det tycker jag att han ibland har kommit längre än någon annan med en kammarorkester. Sedan är han väldigt, väldigt precis, förstås och bara det är imponerande.

[lejontim]

• 0

Egentligen är det rätt märkligt, manze är ju chefsdirigent i min hemstad helsingborgs symfoniorkester, en av världens bästa violinister blir dirigent i en stad på ca 100 000 invånare. Eller han valde ju rätt då han både får leda sveriges bästa symfoniorkestrar och bo i sveriges vackraste stad, inte märkligt alls när man tänker ett steg längre.

[Unregistered1197]

• 0

Nej, jag menar det för vad är väl världens främsta kammarorkester (English Concert) mot en okänd svensk symfoniorkester (Helsingborgs)? Helsingborg är väl ungefär rätt nivå för Manze i alla fall.

Men om du ser Manze på stan får du gärna lägga krokben för honom från mig

[passan1]

• 0

Tips på bra piano cd nån? vill helst slippa stråkar.

[lejontim]

• 0

Nej, jag menar det för vad är väl världens främsta kammarorkester (English Concert) mot en okänd svensk symfoniorkester (Helsingborgs)? Helsingborg är väl ungefär rätt nivå för Manze i alla fall.

Men om du ser Manze på stan får du gärna lägga krokben för honom från mig

He he,

[Unregistered1197]

• 0

HSO är en bra orkester med svenska mått mätt men de når absolut inte upp till internationell toppklass enligt min mening. Manze har ju exempelvis spelat in Beethovens Eroicasymfoni med HSO på Harmonia Muni och den fina ljudkvalitén på inspelningen är ganska skoningslös mot HSO. De låter inte alls samspelta. Tvärtom hör man mest instrumenten vart för sig och det är svårt att få ihop Beethovens mäktiga sammanhang. Problemet för alla som spelar in Beethovens symfonier är ju att de måste mätas mot den otroliga perfektion som finns i Karajans mäktiga inspelningar med BPO, som var kusligt samspelta.

[Alban]

• 0

Jag delar väl inte riktigt din uppfattning om Manze och Mozart, Chris.
Hans eine kleine-skiva tycker jag är rätt trevlig, men sticker väl ut så där jättemycket ur mängden direkt. För min egen del, har jag alltid växt upp med ett släpigt Karajan ideal på det verket, att jag tycker det är rätt skönt när det blir lite piggare och luftigare. Men det är ju fler som gör än Manze...

Däremot violinkonserterna tycker jag väldigt mycket om. Lite annorlunda givetvis mot Mutter och många andra som spelar med ett modernare ideal.
Sen så ligger det väl i en spontan musikers natur, att det är nån som man kan ha åsikter om. Men det finns ju fler och behöver inte nödvändigtvis vara barockmusiker. Phlippe Graffin är ett annat exempel...

[Unregistered1197]

• 0

Ha ha, vi kommer nog aldrig överens Det var just violinkonserterna (Harmonia Mundi 2006) som jag tänkte på när jag skrev mitt sura inlägg ovan. Manzes spel är visserligen trevligt och lättlyssnat men jag tycket inte om sättet som orkestern låter på.

Pinnocks inspelning av Mozarts symfonier med samma orkester är otroligt mera tight och ekvilibristisk. Den plockar också fram det vackra i Mozarts musik på ett sätt som Manzes lite slappare inställning inte gör.

Redigerat av Unregistered1197, 30 August 2008 - 13:30.

[Hifi-Arne]

• 0

Jag skulle gärna vilja se lite bra klassisk musik live. Har ni några tips?

[Unregistered1197]

• 0

Det beror på var du bor men det finns flera dugliga symfoniorkestrar i Sverige som har intressanta program under vinterhalvåret.

[Hifi-Arne]

• 0

Jag bor i Luleå, men att ta flyget till t.ex Stockholm eller Göteborg är inga problem.

[Unregistered1197]

• 0

Om du ändå behöver flyga så kanske du skulle inrikta dig på London istället. Där finns ett fantastiskt konsertutbud där du kan få höra vilka världsartister som helst.

[Alban]

• 0

Ha ha, vi kommer nog aldrig överens Det var just violinkonserterna (Harmonia Mundi 2006) som jag tänkte på när jag skrev mitt sura inlägg ovan. Manzes spel är visserligen trevligt och lättlyssnat men jag tycket inte om sättet som orkestern låter på.

Pinnocks inspelning av Mozarts symfonier med samma orkester är otroligt mera tight och ekvilibristisk. Den plockar också fram det vackra i Mozarts musik på ett sätt som Manzes lite slappare inställning inte gör.

Haha, nej. Men jag uppskattar det! Och jag gillar det sättet du beskriver skivorna på. Det får i varje fall mig att tänka till och förhoppningsvis lyssna på ett annat sätt - ibland kan en extra dimension öppna sig. Det vore tråkigare om vi var överens - att du bara bekräftade mitt eget spår.

Det jag gillar med Manzes Mozart är nog just Mozart-feelingen. Kanske gör det sig, i mina Mozart-öron inte lika bra när det är för tight - jag vet inte. Jag tycker att Manze har en öppnare förhållningssätt - mer liv liksom. Och då menar jag inte öppnare, i motsats till trångsynt, utan ljusare och mer flödande.

När jag vid ett tillfälle läste Leopold Mozarts violinskola - faktiskt utgiven Mozarts födelseår 1756. Så fastnade jag för hans beskrivning av förslag - han skriv att de var som skapade av naturen självt (jag minns inte precis formuleringen). Men jag tycker det är så vackert skrivet och att det är just han, vars son och elev på ett så raffinerat sätt lyckades med just det. Det kanske är där Mozart-feelingen har sitt utgångsläge - det ska spelas som det är av naturen självt. Och jag tycker nog att Manze är där, på ett annat sätt än Pinnock.

Jag lyssnade lite nu i eftermiddags på Manzes Eine-kleine, efter att jag läste i tråden. Och det är ju som en helt annan orkester än under Pinnocks ledning! Som natt och dag...

[Unregistered1197]

• 0

Jag är övertygad om att det lät fantastiskt när Mozart själv spelade men det är ju svårt att veta precis hur det lät. Den som skapar reglerna är ju oftast bäst på att bryta dem. Sen vet man ju inte vilken kvalitet de olika orkestrarna hade. Det var nog mera ovanligt med extremt samövade orkestrar på den tiden än idag.

Om man inte kan spela exakt som Mozart - ingen kan skulle jag tro - så är det inte fel att vara väldigt trogen den skrivna musiken. Det innebär ju att man lättare kan komma bakom en viss stil i framförandet och istället komma närmare den rena musiken. Om musiken är väldigt precis så kan man utforska den och uppleva den själv på många olika sätt. Om musiken framförs med en väldigt betonad stil så kan det vara svårt att komma förbi stilen och man fäster sig mer vid framförandet än vid musiken i sig.

Jag skulle tro att många kompositörer har haft en väldigt abstrakt version av musiken som har varit svårt att genomföra på grund av begränsningar hos instrument och musiker. Då är det absolut inte fel att försöka ta sig förbi de begränsningarna och spela perfekt.

[Alban]

• 0

Absolut! Håller med dig till 100%. Det beror ju på vad man är ute efter.

Anledningen till att man ska forska är ju att man ska berika framförandet på något vis. Stil för stilens skull är ju inte så intressant. Det är ju mer en forskningsgrej och det finns ju många inspelningar som låter mer som inspelningar för forskare också. Men jag tror att man kan hitta nya nycklar och ge en annan ingång om man forskar.

Sen kan man ju klassa en stil på olika vis. Det finns ju kunskap som är rätt så universell - alla vi västerlänningar kan ju dur och moll, enkla taktarter och ett viss system av ackord, som nästan känns medfödda för oss (vilket de naturligtvis inte är). Kanske är det detta som Leopold Mozart skriver om med sina förslag? Frågan är kanske om man genom forskning kan komma denna kunskap närmare - om var och ens öra har förskjutits? Följdfrågan blir ju då om man ens vill höra Mozart eller Bach spela - det kanske låter förjäkligt idag. Ett exempel jag har hört (dock ej hört) är att Greig vid något tillfälle hade hört en som äntligen(!) hade förstått hur man skulle spela sin pianokonsert. Pianisten finns på skiva (och heter Percy Grainger) med pianokonserten och det ska låta rätt knasigt och ska göra helknäppa dragningar mm. Kanske en förskjutning i idealen i tiden?

Nästa steg är ju utlärd kunskap. Jag hör kanske en drill på ett sätt, som en icke-musiker gör - för att jag har lärt mig hur en drill ska låta - en ideal-drill. Eller för den delen - jag har lärt mig hur jag ska lyssna för att uppskatta Stockhaussens musik.
Och en tredje är ju tycke och smak, som ska läggas på de tidigare nivåerna.

Så det är ju lite svårt att säga vad som är vad, och hur man ska tolka de olika. Och var man ska forska...
Man kan ju inte spela som Mozart själv. Men man kan närma sig hans samtids ideal och kanske lägga ihop med nån pusselbit av något man vet om hans eget spel. Detta i syfte att utveckla hans spel och inte göra det mer akademiskt korrekt och trist.

Sen tror jag att man kommer en bra närmare stilen om man bara läser om hur de såg på musik. Musikens plats i tillvaron och hur de tänkte. T.ex. hur spontana italienarna var och att en not faktiskt bara är en utgångspunkt. Ska vi närma oss den tiden måste vi släppa vårt invanda ur-text-tänkande och tänka fritt utifrån noterna och inte vara så himla akademiska jämt. Fast å andra sidan kanske historiska källor kan visa väger, hur vi ska släppa noterna?

När jag lyssnar på en stil-inspelning vill jag ofta ha nåt nytt - det ska ge mig en annan vinkel och fördjupa mig mer - utveckla mitt öra helt enkelt. Sen kan jag njuta lika mycket av en äldre inspelning, men det beror helt på tillfälle. Och som jag skrivit innan - det är därför skivköpande är en konst. Man måste veta var olika musiker står bland alla parametrar och fundera över vad man egentligen vill ha. Var skiva han sitt existensrätt på sitt vis.
Därför kan jag höja lite på ögonbrynen ibland när någon skriver, "vilken är den BÄSTA inspelningen av...". Det finns ingen "bästa inspelning" - det beror på vad du är ute efter. Dels vad du är ute efter och sen tycke och smak. Sen finns det ju musiker som är rena dynghövven också, så klart - så det finns ju också en objektiv kvalité.

Nu spånande jag mycket, men absolut - jag håller med dig! Det finns inget fel med det! Alla typer av inspelningar har sin rätt på sitt vis. Dock är inspelningar där musikern får för liten plats inget första val för mig. Jag köper dom gärna, men jag vill ha musikerns färg - mycket eller lite, men dock. Men det är ju högst subjektivt.

[Unregistered1197]

• 0

När någon ber om den bästa inspelningen av något så tänker jag framför allt på inspelningar som står lite över olika stilriktningar. Ju starkare stilpräglad en inspelning är desto större är risken att lyssnaren inte kommer att gilla den eller kommer att tröttna fort.

Stil är ju nästan omöjligt att komma undan helt. Men jag tycker ändå att många moderna stilriktningar, framför allt HIP, är bra för att de försöker redcuera modeinfluenserna i stilen.

[Alban]

• 0

Det tror inte jag. Om det nu inte är för stilens skull.

Sen finns det ju stil inom inspelningar också. T.ex. äldre barockinspelningar säger ju rätt mycket om när dom är inspelade och hur man tänkte på den tiden. Stora feta orkestrar löser allt

Själv försöker jag nog i första hand ge tips på skivor som berört mig och som givetvis håller hög konstnärlig kvalité. Sen är det ju lite kul att skriva om erkända inspelningar, men det är ju en annan grej.
Sticker inspelningarna sedan ut för mycket på något sätt, skriver jag gärna det.
Men allra bäst är om jag på något sätt kan guida, så att frågeställaren får den inspelning som passa honom bäst.

Redigerat av Alban, 30 August 2008 - 17:00.

[Unregistered1197]

• 0

Nja, jag tänker nog tillbaka på den tiden då jag själv började handla mycket skivor och köpte lite på måfå. Då hände det ofta att man fick med sig ganska subjektiva och stilpräglade inspelningar. Efter ett tag tröttnade man och letade efter en bättre inspelning. På så sätt kom jag steg för steg fram till alltmer neutrala och perfektionistiska inspelningar.

För min del blev det intressantare att lyssna på kompositören än på artisten och jag fick en aversion mot musiker som sätter en alltför kraftig personlig prägel på musiken.

Så i min skivhylla finns det åtskilliga stilpräglade inspelningar som jag inte orkar höra längre samt en del "perfekta" inspelningar som håller hur länge som helst.

Om jag ska hjälpa någon så ser jag hellre till att de får en inspelning åt det perfekta hållet. Om de senare är intresserade av att skaffa sig fler inspelningar kan de ju leta upp en stil som är mer intressant för dem. Det bästa är ju när folk letar och letar men inte hittar någon bättre inspelning än den man har rekommenderat. Då vet man att man har träffat rätt.

Redigerat av Unregistered1197, 30 August 2008 - 18:11.

[Alban]

• 0

Jo, precis.
Kul att höra hur du resonerar

Jag tror att det är tvärt om för mig. Jag tröttnar ofta när det är inspelningar utan en personlig prägel på. Inte så att jag vill åt det extrema hållet, men till viss del.
När jag var ung, så köpte jag några samlingsboxar med Ashkenazy - kompletta Beethoven sonater och Chopin-pianoverk. Dom är fortfarande kul att ha för att dom är komplett, men jag saknar ett hjärta bakom. Sen så gick jag åt andra hållet också - köpte en del Horowitz inspelningar och dom är jag fortfarande väldigt glad över att jag köpte. Det är ju verkligen inspelningar där Horowitz står med stor text och kompositören står med liten, och ska väl lyssnas på med den inställningen också. Sen ska ju tilläggas som en liten parentes, att Horowitz är en av de mest ojämna pianister jag känner till.
Sen med tiden så är nog min ideal inspelning nånstans i gråskalan emellan. Jag kan gilla ganska enkla inspelningar, som Brendels pianoinspelningar, men vill ändå ha färgen. Å andra sidan kan jag gilla briljanta barock inspelningar med en hel del personlig prägel på också, fast det får aldrig ta överhanden. Det får inte bli personligt för sakens skull.

[Unregistered1197]

• 0

Ja, jag tycker ju att det är det bästa som jag kan bidra med att rekommendera den inspelning som jag tycker är bäst efter år av trial and error i letandet. Förhoppningsvis gör det att någon annan slipper gå lika lång omväg som jag själv

[lejontim]

• 0

Jag har botaniserat lite på amazon.com som ni redan vet har ett enormt utbud och bra priser på klassisk musik. Frågan som lyder är hur mkt det kostar att växla över till dollar via visa och hur mycket själva frakten kostar och vilka erfarenheter ni har av detta företag?

[lejontim]

• 0

Har ni sett bergmans trollflöjten? Trevlig men med några tvivelaktiga framföranden, men han som spelar papageno e mkt bra samt att jag nog e kär i papagena, måste vara sveriges vackraste kvinna genom tiderna! Se youtube om ni inte sett.

[Hifi-Arne]

• 0

Jag har botaniserat lite på amazon.com som ni redan vet har ett enormt utbud och bra priser på klassisk musik. Frågan som lyder är hur mkt det kostar att växla över till dollar via visa och hur mycket själva frakten kostar och vilka erfarenheter ni har av detta företag?

Jag har bara handlat från amazon.co.uk och det fungerar riktigt smidigt! Dom har inte lika mycket som amazon.com men det finns ändå mycket att välja på.

[lejontim]

• 0

Hifi arne. Jag kollade där men eftersom pundet är dyrare än dollarn jämfört med kronan blir det dyrare att handla där.

[Unregistered1197]

• 0

Bergmans Trollflöjten är en ganska vacker film men sånginsatserna är ofta rätt suspekta. Lite synd att den inte håller musikaliskt.

[Hifi-Arne]

• 0

Hifi arne. Jag kollade där men eftersom pundet är dyrare än dollarn jämfört med kronan blir det dyrare att handla där.

Jo det är sant. Man kan dock använda amazon.co.uk till att beställa skivor man inte hittar på CDON eller Ginza Leveransen är jättesnabb dessutom. Men som du säger blir det inte mycket billigare.

[OLa Ljudwall]

• 0

När jag lyssnar på en stil-inspelning vill jag ofta ha nåt nytt - det ska ge mig en annan vinkel och fördjupa mig mer - utveckla mitt öra helt enkelt. Sen kan jag njuta lika mycket av en äldre inspelning, men det beror helt på tillfälle. Och som jag skrivit innan - det är därför skivköpande är en konst. Man måste veta var olika musiker står bland alla parametrar och fundera över vad man egentligen vill ha. Var skiva han sitt existensrätt på sitt vis.
Därför kan jag höja lite på ögonbrynen ibland när någon skriver, "vilken är den BÄSTA inspelningen av...". Det finns ingen "bästa inspelning" - det beror på vad du är ute efter. Dels vad du är ute efter och sen tycke och smak. Sen finns det ju musiker som är rena dynghövven också, så klart - så det finns ju också en objektiv kvalité.

Nu spånande jag mycket, men absolut - jag håller med dig!

Jo. Jag tror det ligger mycket i detta. För mig som lekman tycker jag det är svårt att avgöra hur kompositörens "ideala mall" skulle vara. Fallet Beethoven bevisar ju att det går att frambringa toner och kompositioner inne i huvudet utan hörselapparatens medverkan. Det påminner lite om vad en stor författare sagt om sitt språk. Har för mig att det var Kafka som ungefär uttryckte "Jag skriver bättre än hur jag talar, men tänker bättre än hur jag skriver".

Vet inte hur mycket ni anser att en faktor som dagsformen påverkar bedömningen av musikkvalitéten? Själv är jag något mer bipolär än genomsnittet. Därför kan jag vissa dagar tänka: ”hur kunde jag tycka att det här lät bra förut?”. Sedan låter det lika vackert igen dagen efter.

Tidigare då jag ofta köpte skivor i butiker, så kunde jag ”en bra dag” tycka det mesta lät bra, och har därför köpt på mig en del skit som bara kommit att hamna i lådan (särskilt klassiska reaskivor). En sämre dag kanske man (i alla fall är det så för mig) till och med ratar sådant som man senare inser är genialt, för sådana dagar är det som om man har ett luddigt filter i huvudet som får allt att låta gumligt.

Ni som har ett jämnare stämningsläge kanske inte har något problem med detta? Men för sådana som i likhet mig har mer svängningar, så är den här tråden guld värd, eftersom man undviker att köpa på sig sådant som inte håller en genomsnittsdag.

En annan fråga. Det tycks ju finnas många bra kvinnliga pianister. Bl.a har ju Angela Hewitt och Mitsuko Uchida gets lovord i denna tråd.

Har själv under senaste veckan fått upp öronen för en kvinnlig pianist som heter Susan Tomes. Det rör sig om Beethovens Pianotrio vol.2 (op 97) "Arschduke" och trion som hon deltar i heter ”The florestan trio”. Som vanligt när det gäller Hyperion-inspelningar så är förståss ljudkvalitén kalasbra. Men jag tycker att hela trion spelar med fin känsla, och speciellt framträder Susan Tomes piano på ett lyriskt sätt.

Någon som har lyssnat på Susan Tomes? Vad tycker ni i så fall? Var gärna lite överkritiska, så att jag får nya infallsvinklar.

http://www.amazon.co...M...6034&sr=8-1

Redigerat av OLa Ljudwall, 31 August 2008 - 16:31.

[Unregistered1197]

• 0

Jodå, Susan Tomes är ju en av huspianisterna på Hyperion. Hon håller en bra nivå men hon låter lite för brittisk för min smak. Hon får inte till den där rejäla, germanska tonen som behövs. Det låter alltid lite för trallvänligt som "a day at the seaside".

Visst kan man ha dagar då man är extra kritisk och inte hittar något som duger att lyssna på. De är inte så många eller vanliga som tur är.

Redigerat av Unregistered1197, 31 August 2008 - 19:19.

[OLa Ljudwall]

• 0

Jodå, Susan Tomes är ju en av huspianisterna på Hyperion. Hon håller en bra nivå men hon låter lite för brittisk för min smak. Hon får inte till den där rejäla, germanska tonen som behövs. Det låter alltid lite för trallvänligt som "a day at the seaside".

Visst kan man ha dagar då man är extra kritisk och inte hittar något som duger att lyssna på. De är inte så många eller vanliga som tur är.

Verkar stämma bra. Efter att lyssnat på den ovan nämnda av Susan Tomes, så försökte jag mig på en jämförelse med Angela Hewitt. Hade inte samma verk att tillgå, så det fick bli Beetovens sonater från samma bolag (Hyperion).

Tycker att båda pianisterna är utmärkta. Dock vinner Hewitt på kraftigare och mer distinkt tillslag, vilket gör det hela något mer bestämt och nyanserat. Just det här kraftfulla, nästan trotsiga, känns mer förenligt med Beethovens naturliga explosivitet.

Skivan med Angela Hewitt var den här(rekommenderas till passan 1, som ville ha något bra med piano):

http://www.amazon.co...a...9809&sr=8-2

Redigerat av OLa Ljudwall, 31 August 2008 - 20:49.

[Unregistered1197]

• 0

Jag är inte säker på att Beethovens temperament passar Hewitt. Hon spelar naturligtvis rent, distinkt och bra som alltid men hon har inte riktig den där känslomässiga elden som Beethoven kräver. Hewitt är främst en intellektuell pianist med lite svala känslonyanser och då passar Bach bättre. Det är absolut inget fel på hennes Beethovenspel men det låter inte helt övertygande i mina öron.

Kanske Alban har några synpunkter om detta?

Redigerat av Unregistered1197, 01 September 2008 - 16:40.

[Alban]

• 0

Nja, inte så mycket. Av Hewitts inspelningar har det bara varit Bachs för min del, och Tomes och Florestan-trion har jag bara kommit i kontakt med genom min pappas inspelning av något Brahmsverk. Och så undrar jag om inte jag var och hörde dom live nångång, för tio, femton år sedan innan man var klok nog att förstå vilka dom var. Men dom är helt klart värda en ny chans i min skivsamling, även om dom hittills inte berört mig särskilt mycket.

Men rent allmänt, som sagt utan att ha hört Hewitt spela något annat än Bach - så tror jag att den typen av pianister lätt blir specialister inom ett fack. Det är så centralt med polyfonin inom Bach, att det tänket blir en central plats i pianistens tänk. Spelar dom sedan något annat där polyfonin inte har en så central plats, så letar de till de stupar efter stämmor att mäjsla med. Och likadans med uttrycket och klangen - som Chris säger, att de kanske inte får den elden som Beethoven kräver utan spelar mjukare som Bach.
Mitt resonemang är väldigt grovt och överdrivet naturligtvis, men vissa spelar allt som Bach. Kanske skulle hon bättre passa med Mozart?
Men men - som sagt har jag inte hört det, så hon kanske gör det jättebra...

[Hifi-Arne]

• 0

Fick hem Beethoven's pianokonserter med Uchida idag. Säger bara: Oj vilket ljud!

[Unregistered1197]

• 0

Det är en fin skiva. Körde den på jobbet idag när jag hade lite tråkigt skrivjobb. Tiden flög som en dans.

[Hifi-Arne]

• 0

Det är en fin skiva. Körde den på jobbet idag när jag hade lite tråkigt skrivjobb. Tiden flög som en dans.

Vad jobbar du med? Just nu har jag fastnat för 2:a satsen i 5:an.

[Unregistered1197]

• 0

Vet inte. Fråga de griniga grabbarna i filmforum. De verkar veta mer om mig än jag själv gör

Jaharå, kejsarkonsertens adagio är en höjdare. Riktigt fint spelat av Uchida, också.

[OLa Ljudwall]

• 0

Tack för synpunkterna om Tomes och Hewitt, när det gäller Beethovens pianosonater, Chris och Alban.

Jag tolkar era svar som att det finns pianister som är bättre på att lyfta fram Beethovens pianosonater. Mitsuko Uchida? Eller det kanske finns andra?

[Alban]

• 0

Jag har skrivit om sonaterna i slutet på 6e sidan.
Om du vill ha en bra refensinspelnig som håller länge, tror jag på Brendels tio år gamla box.

[Unregistered1197]

• 0

Pianosonaterna är ganska mastiga, precis som stråkkvartetterna, och man bör nog fråga sig om man behöver en komplett inspelning eller om man ska välja ut några favoriter. Pianosonaterna kan lätt låta lite slamrande, vilket man kan höra på många inspelningar. Förutom Brendel finns bra inspelningar med bland annat Schiff och Kempff.

Kempff finns i väldigt välljudande och prisvärda inspelningar på DG Originals, kanske börja där?

Uchida har framför allt spelat in de sena pianosonaterna som kan vara lite väl larmande och hårdsmälta för en novis men spelet är naturligtvis utsökt.

[Alban]

• 0

Jag undrar om inte till och med Kempff finns i två versioner? Jag har något svagt minne att de ska finnas både 50-tals och 60-tals inspelningar (precis som i konserterna).
Många tycker det är det bästa man kan ha, även om jag själv aldrig riktigt har fastnat för dom (jag har själv komplett -60-talsinsp.). Jag tycker nog dom är lite mjäkiga, men objektivt är dom helt klart bland dom bättre. Han är ju en av dom riktigt stora Beethoven-tolkarna. Så Chris råd tror jag stenhårt på - köp Originals och se vad du tycker.

Jag lägger till lite...
Jag funderade lite på det som Chris skrev, att om man behöver en komplett inspelning. Själv så har jag, tillskillnad från många pianistkollegor, aldrig haft pianosonaterna som någon egen favorit. Men kvalitén är väldigt hög från den första till den sista - och det är en rätt stor spännvidd däremellan. Det är inte alls som hos Mozart, att de är rätt snarlika - utan varje sonat är verkligen en pjäs för sig. Så köper du komplett, så får du en himlans massa bra musik. Fast å andra sidan så är pianosonaterna rika som ett helt liv, så det tar ju år att komma in i en sån box ordentligt. Därför är kanske samlartaktiken bättre, så att du får smälta dom i egen takt. Och sen är det ju inte musik för alla heller för den delen.
Sen om du väljer att samla på dig över en tid, så kanske det kan vara en god idé att blanda upp dom med Schuberts pianosonater. Som är kanske inte lika jämna och har samma spännvidd, men de bra är riktigt riktigt bra!

Redigerat av Alban, 06 September 2008 - 14:59.

[lejontim]

• 0

[quote name='Alban' date='Sep 4 2008, 00:38 ' post='2057037']
Jag undrar om inte till och med Kempff finns i två versioner? Jag har något svagt minne att de ska finnas både 50-tals och 60-tals inspelningar (precis som i konserterna).
Många tycker det är det bästa man kan ha, även om jag själv aldrig riktigt har fastnat för dom (jag har själv komplett -60-talsinsp.). Jag tycker nog dom är lite mjäkiga, men objektivt är dom helt klart bland dom bättre. Han är ju en av dom riktigt stora Beethoven-tolkarna. Så Chris råd tror jag stenhårt på - köp Originals och se vad du tycker.

Jag lägger till lite...
Jag funderade lite på det som Chris skrev, att om man behöver en komplett inspelning. Själv så har jag, tillskillnad från många pianistkollegor, aldrig haft pianosonaterna som någon egen favorit. Men kvalitén är väldigt hög från den första till den sista - och det är en rätt stor spännvidd däremellan. Det är inte alls som hos Mozart, att de är rätt snarlika - utan varje sonat är verkligen en pjäs för sig. Så köper du komplett, så får du en himlans massa bra musik. Fast å andra sidan så är pianosonaterna rika som ett helt liv, så det tar ju år att komma in i en sån box ordentligt. Därför är kanske samlartaktiken bättre, så att du får smälta dom i egen takt. Och sen är det ju inte musik för alla heller för den delen.


Kul att du tar upp schubert. Schubert och mendelssohn är två kompositörer jag tror iaf att jag skulle tycka väldigt mycket om men har alldeles för lite material för att bedöma dem på riktigt. Jag har bla en midsommarnatssdröm med mendelssohn och två kvintetter med schubert. En midsommarnatssdröm är i mitt tycke en av de starkaste kompostionerna som har gjorts utöver beethoven och mozart. Inspelningen som jag äger är bra på alla sätt och vis, det är ozawa på dg. Ozawa har växt fram hos mig som en av de starkaste dirigenterna bredvid abbado och karajan. Denna inspelning är en sk "no brainer". Vad skall man ha med schubert?

[Unregistered1197]

• 0

Tja om man inte kommer att sakna 600 kr så kan man ju köpa en komplett box men jag har känslan av att den kommer att stå i skivhyllan ganska mycket om man inte vet med sig att man verkligen gillar alla sonater.

När vi är inne på solopiano tänkte jag rekommendera en fin lyssningsupplevelse. Det är Keith Jarrets improvisationskonsert i Paris 1988.

http://www.amazon.co...-...142&sr=8-12

Första stycket på skivan är en improvisation som bygger på Bach men som sedan får sitt eget liv och far iväg i lite oväntade riktningar. Jag tycker att det är ett mycket inspirerande verk att lyssna på.

Här kan man lyssna på en hel del av stycket:
http://www.youtube.c...h?v=eVgkiVWeiSU