Nu har jag lyssnat in mig lite grand i alla fall. Jag är absolut ingen hifi-recensent , men eftersom jag har gjort ett aktivt försök att utvärdera Cayin 860, får jag ge mig på ett försök att beskriva hur de låter.
Installation:Det finns inte många möjligheter att ställa in stegen. Trots det var det lite besvärligt att få det att låta bra.
Kanske gör inspelningen sitt till, men utan Denon-receiverns rumskalibrering hade det varit besvärligt. Denons mic-inställning ger ett bra utgångsläge. Jag har ställt in triodläge och biwire till högtalare från 8Ohms-utgångarna. Jag fick skruva ner subben en del för jag fick betydligt mer bas till frontarna jämfört med utan monoblocken.
Övrig eletronik, se mitt galleri.
Generellt:Detaljrikt, instrumenten går klockrent att urskilja och man tycker det låter som det ska göra. Ändå (jag säger "ändå", för motsatsen råder för många anläggningar) är det som bomull för öronen - det blir aldrig vasst fastän skärpan finns där. I 2.1-läge sitter ljudbilden som en fästing på en tjuraballe, och det låter aldrig ansträngt ens på MYCKET hög ljudnivå.
Det finns ett hörbart brus mellan låtar och när man byter skiva. Vet inte om det beror på slutstegen, rören, högtalarna eller försteget (Receivern). Bruset finns inte om jag spelar enbart med receivern, men det behöver inte betyda att den kan uteslutas eftersom jag använder andra utgångar. Ber att få återkomma om "mute-brus".
Speciellt:Omdöme baserat på olika format (referensskivor):
CD: Dire Straits-Communique
Någon amerikansk bluesartist sa om Mark Knoplfler - "he doesn't know how to play guitar, but it comes out right". Otroligt välbalanserat. Annars är detta oftast mitt stora problem, och det blir svårare ju mer elektronik man "engagerar". Det låter kanske korrekt, men det "sitter inte" - jag kallar det obalanserat. Dire Straits låter här helt balanserat - fylligt, fett, maffigt. Pick Withers s p e l a r trummor, det hör man här.
Format: SBM-Super Bit Mastering
CD: Natacha Atlas-Halim
Samma känsla som Dire Straits. Kan f.ö rekommendera denna platta hur mycket som helst för de som inte har den. Cayin 860 gör mig inte besviken.
CD: Yello-Baby
Egentligen är detta ingen bra referensskiva. Den låter så förbaskat bra i alla system. Här gör den garanterat ingen besviken på hög volym.
CD: Nils Landgren-Sentimental journey
Nils Landgrens röst och trombon är ljuvlig.
Vinyl: Paul Simon-Hearts and Bones
Äntligen kan jag spela vinyl anständigt igen! Denna platta är grym att dra på, Al Di Meolas gitarrspel på Allergies ger gåshud. Många av mina vinylskivor har fått utstå en ganska omild behandling, och det låter väldigt illa i vassa system. Nu kan jag lyssna på deep purple, yes, mink deville o van morrison igen.
Vinyl: Marillion-Script for a jesters tear
Kräver att man spelar högt. Låter allt annat än skrikigt som Marillion kan göra på vissa system. Distinkt bas och trummor.
Vinyl: Van Morrison-Hard nose the highway
Perfekt sterobild!
Vinyl: Lindsey Buckingham-Law and order
Har alltid varit såld på hans gitarrspel. Tycker mig höra små nya trix nu!
HDCD: Har inte hunnit prova...
SACD: Michael Jackson-Thriller
Detta är en perfekt referensskiva för höga ljudtryck, speciellt låten "Thriller". Gränsen för var man slutar höja i ett dåligt system är när stråkarna skär i öronen. I ett bra system är det när grannens porslin trillar ner. Jag vet!
DTS5.1: Vince Gill-High lonesome sound
Låter än så länge lite burkigt, obalanserat. Det är iofs härligt att lyssna, men är man kritisk så hör man att det finns potential till förbättringar.
Kontentan är alltså att med dessa monoblock fick jag meka ganska mycket med inställningar, och än så länge är jag inte nöjd med musik i surroundlägen > 2.1.
2.1 däremot reser nackhåren direkt med rätt källa och som vanligt hög volym.
edit: lyssnat lite till...
Redigerat av calle_jr, 20 May 2005 - 21:42.