[Melmac]

• 0

Statistiskt borde alla någon gång råka ut för en kollega som gör det tidvis tråkigt att gå till jobbet.

Personen intrigerar, pratar skit om en eller andra eller bara idiotförklarar ett offer inför en hel grupp. Det värsta är när det blir paranoida påhopp om att de blir spionerade på och "någon" läser mailen etc. utan några som helst bevis.

 

Hur har ni kommit till rätta med sådana här problem?

 

Vad gör man för att få det att sluta?

Redigerat av Melmac, 14 augusti 2017 - 10:36.

[Unregisterede7287fbc]

• 0

Liknande på mitt jobb,och anser där har arbetsledare /chefen ett ansvar, är ju deras uppgifter se till att allt funkar på arbetsplatsen.. Alternativt som vi gjorde någongång tog bastukväll med tillhörande drycker å allt blev upprett med stora bokstäver, dock inget att rekommendera då det kan gå allvarligt fel..
Personligen så har jag konfronterat personer flera gånger vad problemet är och försöka reda ut det,å påpeka att vi ska ju ändå jobba ilag å måste ju kunna lösa det på något sätt, betyder inte man måste gilla varandra för det

[stabbe]

• 0

Det är ju i stort ett chefsproblem fast där alla individer behöver se och ta sitt ansvar i situationen. Beroende på storlek på företaget där du jobbar så tar säkert chefen hjälp av HR (om chefen inte kan själv) för att reda ut problemet om det går att lösa internt eller om extern hjälp behövs. Detta fungerar ju om det är en bra chef, är det en dålig chef så blir problemet svårare att lösa.

[ingvar]

• 0

Jag skulle gå till en chef jag litar på och som på något sätt inte tillhör den grupp där intrigen pågår och be att få prata om situationen.

Kanske en personalchef eller liknande eftersom de ofta står utanför den dagliga verksamheten på ett företag.

 

Jag skulle vara noga med att hålla mig så objektiv som möjligt, prata om konkreta saker som hänt men så mycket jag kan lämna mina

känslor och tankar om det hela utanför. Annars tror jag det är lätt hänt att man uppfattas som en gnällspik eller något liknande.

 

Lycka till!

 

mvh,

  Ingvar

[moparman]

• 0

Har varit med om en situation på en gammal arbetsplats där 3 st verkligen inte gick ihop.
Det mesta provades, beteende snubbar osv.
Ingen funkade.
Lösningen blev helt enkelt att personal sökte nytt jobb.. Kan vara sjukt svårt att lösa.
Tror fan vuxna människor är kvar i dagis ibland

[frollic]

• 0

Lite OT, men ändå ...

När jag jobbade som konsult hos en stor statlig arbetsgivare, hamnade jag i en
kompetensgrupp med gemensamma arbetsuppgifter. Killarna (för det var bara killar)
i gruppen hade via en medarbetarundersökning totalsågat sin chef (med rätta, imho).
Hur "löstes" problemet ?

Jo, man skickade hela gruppen till psykolog för gruppsamtal/terapi en gång i
månaden.

Redigerat av frollic, 15 augusti 2017 - 07:33.

[laddie15]

• 1

Statistiskt borde alla någon gång råka ut för en kollega som gör det tidvis tråkigt att gå till jobbet.
Personen intrigerar, pratar skit om en eller andra eller bara idiotförklarar ett offer inför en hel grupp. Det värsta är när det blir paranoida påhopp om att de blir spionerade på och "någon" läser mailen etc. utan några som helst bevis.

Hur har ni kommit till rätta med sådana här problem?

Vad gör man för att få det att sluta?

Ingen mening med att gå som katten runt het gröt. Bara att konfrontera fanskapet. Sedan hälsar man vänligt på vederbörande som om ingenting hänt, och så lossnar det oftast till slut. Har haft flera sådana, även chefer. Man kan naturligtvis inte hugga på allt. Alla kan ju må dåligt eller bara ha en dålig dag. Var den gränsen går är ju upp till var och en.
Väldigt viktigt är att aldrig frysa ut eller förnedra den "elake", utan bara tydlig visa när gränsen är nådd, men att alla sedan är välkomna i gemenskapen.
Har hänt att mina kollegor trott det varit råkurr på gång ibland när min gräns överskridits, senast med min chef. Han bad så mycket om ursäkt efteråt. Hade han gjort det om han fått härja fritt? Idag kommer vi fö. mycket bra överens.

[Unregistereded94f3cc]

• 0

Om det inte löser sig, med hjälp av bland annat chefer (det är ytterst deras ansvar som arbetsgivarpart) och personalfunktionen, så skulle jag söka mig därifrån. People don't leave companies, people leave leaders...

[Melmac]

• 0

Ni har givetvis rätt i att det är chefernas ansvar att ta tag i detta.

 

Jag har tidigare (ibland med för mycket känslor inblandade) försökt att tala om när det är nog med påhopp etc. med resultat att jag med blev tidvis någon man kunde jäklas med ur vederbörandes synvinkel. Efter ett tag dog det ut eftersom jag ignorerade personen. Det är tydligt att personen har toppar och dalar i sitt beteende och humör, det är som om "är jag bitter, ska fan alla andra också vara det!"

 

Jag har numer gått in för att helt enkelt stänga av och inte bry mig så länge det inte drabbar mig personligen eller mina arbetsuppgifter. Tänker att personen kan helt själv få "fylla på sitt negativa CV" och en vacker dag tröttnar företaget på fasonerna.

Jag tycker det grövsta är att man går in till chefen och anklagar en kollega för att spionera på vederbörande helt utan bevis och att man sen inte ger upp utan fortsätter med anklagelserna trots att man inte har nått att komma med. Att allt som händer som inte är till vederbörandes fördel är den andra kollegans fel. Snudd på förtal känns det som.

 

Det är ett litet företag med tidigare bra famailjestämning som tyvärr har förändrats. Chefen verkar inte riktigt våga men om det fortsätter så måste det lösas till slut, de måste ju sätta sig, kanske med facket inblandat, för att lösa det hela. Vi är ju flera som märker av detta och det har till och från pågått i 5 år.

 

Det är inte så att jag vantrivs men man blir rätt trött på att höra samma malande om och om igen.

[Stefan - Ölsvammel]

• 0

Jag kan dela med mig av en historia. Vi hade stora problem med en nyanställd på mitt jobb för ett tag sen. Han var inte elak eller så, jag misstänker att han led av någon form av mental störning och hade nog haft en jobbig uppväxt. Men han gick inte att jobba ihop med. Han vägrade lyssna på oss som skulle lära upp han, ifrågasatte allt vi gjorde och ibland satte han sig och gjorde fel för han var bestämd på att det skulle vara så. Jag fick sitta varje kväll och rätta upp allt skit han åstadkommit. Tog snack med han hela tiden, men inget funkade. Det var många konstigheter kring den här personen under den här perioden, det var något nytt varje dag, men jag har lyckats glömma det mesta. Efter 4 månader hade han i princip inte lärt sig någonting och ställde bara till med problem för oss andra. Till slut gick jag och en kollega till chefen och bad henne flytta bort han och sätta han på andra arbetsuppgifter (vi hade redan berättat tidigare att det inte funkade). Det resulterade i att han fick avbryta sin provanställning, vilket var ett 100% korrekt beslut av chefen. Därefter tog hon dock några felbeslut, istället för att skicka hem den nya med lön så fick han vara kvar på jobbet och hon åkte på en veckas tjänsteresa. Det gjorde att de efterföljande problemen hamnade i mitt knä. 

 

Det började med att han ringde hem till mig och grät samma kväll. Dagen efter fick jag sätta mig i ett enskilt rum med han och diskutera. Jag var då helt ärlig och öppen med vad som hänt och varför och gav han råd inför framtiden. Inte helt oväntat tog han inte till sig av det jag sa och spenderade en stor del av sin sista vecka med att berätta för alla hur orättvist behandlad han var. Han försökte också vara inne och pilla i sekretessbelagd data men jag tog bort hans behörigheter samma dag som han fick beskedet. Han försökte då skaffa behörigheter igen bakom min rygg, men som tur var fick jag reda på det. Vi hade en stor företagsdag, då dök han upp och pratade varmt om företaget och dess framtid. Killen hade någonstans inte fattat att han fått sparken. Efter en vecka tog en högre chef tag i det och killen fick gå hem. 

 

Till historian så kan jag tillägga att en av mina kollegor pluggat med personen och avrådde min chef från att anställa han. Det var tydligen struligt redan under studietiden. Även hans referenser varnade för att han inte lyssnar. Min chef anställde ändå då han hade så "bra" utbildning. Han hade helt enkelt haft svårt att få jobb och behålla dem att han pluggat väldigt länge. 

 

Jag vet inte vad trådskaparen ska få ut av det här. Men jag tycker inte man ska sänka sig till den andras nivå (om den agerar fult). Jag känner själv att jag gjorde vad jag kunde i den här situationen. Om någon här råkar vara chef så är mitt råd att se till att den sparkade personen går hem samma dag, samt att inte anställa personer som alla varnar för

[Unregistered8c5802be]

• 0

Man kontaktar närmsta chef, omgående, sedan begär man en talestund med skyddsombudet, sedan ett möte med chef/problemet/skyddsombud om problemen fortsätter. Fungerar inte detta, använder jag facket, sedan HR.

 

Om det hela inte löser sig, då är det en dålig arbetsplats och då brukar jag söka nytt.. Har som tur är bara behövt göra det en gång i mitt liv (psykopaten var tyvärr chefen.. ).

[laddie15]

• 0

Vi hade en som var notoriskt otrevlig, ja en obehaglig jävel helt enkelt. Frågade någon hur det var med honom idag kunde svaret bli "Är du min läkare eller?". Frågade han en om något, tex. tekniskt, så kunde han plötsligt bli mycket otrevlig och säga saker som "Sluta nu tjafsa och svara på min fråga" och sådär höll det på nästan dagligen. Många mådde dåligt av hans beteende, andra liksom bara konstaterade fakta och sket i honom. Själv kunde jag brisera vid de tilfällen han bar sig åt som värst. Men sedan tyckte jag mest synd om honom för att han fungerade så fruktansvärt illa med andra människor.
Han var såpass illa omtyckt att han också blev ett ständigt samtalsåmne, och detta kunde få mig att må direkt dåligt, faktiskt sämre än hans beteende.
Helt öppet stod man och pratade om denna, förvisso idiotiska människa. Ibland även vid kafferaster med många människor sittandes och högst hörbart raljera över honom. Givetvis hörde han många gånger detta och måste mått mycket dåligt.
Beter sig någon omotiverat jävligt illa mot mig så kommer denne att få veta det, oavsett vilken position den må ha. Att gå omvägar via chefer eller externa resurser bör alltid vara en sista utväg. I längden skapar detta en respekt man aldrig kan få om man pratar bakom ryggar eller springer förbi själva problemet. Visst, har man en auktoritär chef eller ägare är det inte riskfritt, det har jag utan tvekan fått erfara, men det är det heller inte att gå och vara rädd och må dåligt. Psykisk ohälsa kan nog vara något av det farligaste som finns.

Usch ja, trista frågor det här. Men nu önskar jag alla en bra arbetsdag.

[Unregisterede7287fbc]

• 0

Ett råd jag fick vid en chefs skolning var,man ska ALDRIG prata skit om någon på jobbet, oberoende hur illa man tycker om personen.. Började fundera på detdär senare och är ett väldigt bra råd tycker jag,trots jag själv inte alltid följt det då vårt gäng är som ett gift par..Men förr eller senare kommer det alltid tillbaka!

[moparman]

• 0

Såna här saker måste lösas fort.
Behöver inte alltid vara så allvarliga saker men fort dräneras ett helt arbetslag på energi.
Till slut dras fler och fler med.
Kan bli en ond cirkel

[Melmac]

• 0

Kloka ord av alla, tack för dem.

 

Just nu är det lugnt, så när som på några gliringar från den jobbiga personen mot "kollegan som spionerar", så dumt att väcka den björn som sover.

 

Vi får se hur hösten och vintern utvecklar sig, blir det inte bättre så får jag snacka med kollegan som blir påhoppad igen och se om det finns någon plan att lösa det t.ex. tillsammans med facket. Även om det inte drabbar en personligen så blir det jävligt dålig stämning, man drar fram skämskudden när påhoppen kommer.

Redigerat av Melmac, 16 augusti 2017 - 14:35.

[Zartok]

• 0

Jag skulle ha försökt göra följamde:
1. Säg åt individen i fråga att du upplever hans beteende som ett problem. Vet han ens om att det han gör är galet?
2. Fungerar inte 1, gå till chefen och berätta din syn på det. Alla inblandade hade behövt lyftas fram, så det kan vara bra att prata med de som är på din sida före du går till chefen.
3. Gå med på det chefen tycker att ni ska göra. Det visar att du inte vill ha eller bidrar till CWB (Contraproductive Work Behaviour), som det brukar kallas.

När man gör korrekta rekryteringar så brukar man säga att personligheten svarar för ca 31% av arbetsprestationen. Vill man göra det riktigt enkelt för sig så behöver man bara söka efter CWB och skiter i resten av personlighetsdragen (forskning har visat att just CWB inte bara sänker den egna prestationen utan, som du märkt av, även kollegors prestation.

[moparman]

• 0

De är som en sorts vampyrer..

[Melmac]

• 0

De är som en sorts vampyrer..

 

Ja, de suger ut ens energi.

 

Chefen vet redan vad flera av oss tycker och han håller med och har talat med personen flera gånger men är lite feg. Håller ett tag sen går det tillbaka igen.

Kollegan som blir utsatt pratade jag med här om dagen och det finns vissa förändringar som kommer, dels för hur personen ska hanteras, men även för verksamheten i sig. Så det blir en spännande fortsättning.

[PML73]

• 0

Exemplet ovan gällande utbildning/personlighet att fungera i grupp är slående. Visar hur förödande lite många ledningsgrupper förstår statistik och hur man bör använda den. Jag kan säga att de bäst fungerande/produktiva företagen MED HÖGST LÖNSAMHET jag arbetat på ALDRIG använt sig av statistik för att visa på effektivitet för de anställda. Däremot har ekonomiska resultat visats. Vill minnas att de nu kommer forskning på hur ineffektivt det är att bygga in en stor kontrollapparat av statistiker i större organisationer från USA. Måste kolla upp, sådant intresserar mig som kastar ut chefen så fort hans jäkla tabeller visas upp vilka inte har någon bäring på verkligheten eller möjligheter till bättre/högre utförd produktivitet. 

Redigerat av PML73, 23 augusti 2017 - 01:23.