[jarre008]

• 0

Jepp, bor i Storstadsdjungel men är i både Skåne och Blekinge rätt ofta eftersom det ligger en hel del sjyssta vrak en bit ner i landet och från Polen når man endel också. Synd bara att man inte kan åka tillbaka till Polen då de inte riktigt gillar att man dyker General von Steuben iom gravskyddet

Men likväl - jag tar mer än gärna med mig en extra utrustning ner nästa vända så snart isen släppt lite - alt så hyr vi något till dig och så åker vi ut och gör två prova på i en vassig vik! Fastnar du som jag gjort för dykning ställer jag självklart upp och hjälper dig med en dykkurs!

Att dyka är ju fantastiskt kul verkligen generöst av dig.

[Unregisteredcc128e50]

• 0

Mike, om jag förstått situationen så är det ett par saker som gör dig ledsen: det första är en rad havererade förhållanden i ryggen och det andra är påtvingad ensamhet i med vänner som flytit från. Det finns få saker som är så starkt ångestframkallande som påtvingad ensamhet då vi är flockdjur biologiskt sett och har skyddsmekanismer mot att vara ensamma (dvs, vi ska få ångest av det så att vi ser till att hålla ihop flocken och därmed överleva - dvs, ensam är inte stark.)

Först och främst ska du inte tro att du är ensam om att uppleva något sådant, it's part of life. Dessutom, när man kommer upp i 30-årsåldern så börjar folk etablera sig med familj och annat, vilket gör att det finns mindre tid för aktiviteter och i synnerhet sådan som inte invovlerar par (nu generaliserar jag grovt.)

Du har rätt i att folk inte vill umgås med en bitter grinpelle, men vet du vad? Du duger precis som du är och du ska absolut inte maskera dina känslor. Tvärtom, folk uppskattar när man är ärlig och berättar hur man mår, för då anförtror man någon något.

Även om du inte hade kommit så långt som avskedsbrev etc, så är lite proffshjälp perfect, eftersom du kan få lite fina impulser att återfå din självkänsla. Självkänsla är färskvara och när det är lågt med den så måste man jobba aktivt med det ett tag innan det går per automatik igen. Det finns kanonbra sätt att göra det på och får du en coach/terapeut som du inte tycker är bra så ska du byta!

Se inte dina förhållanden som misslyckanden utan som något som gjort dig till en erfaren individ. Personer som allt ligger dukat inför blir ofta bortskämda och ganska dåliga på att hantera svårigheter och motstånd i livet. Så se det som en tillgång.

Slutligen, som folk rekommenderar i tråden: prova nya saker; ge dig ut utanför din komfortzon. Inte minst ökar du chansen för att träffa nya och intressanta människor men framförallt så ökar du din självkänsla genom att du visar dig själv att det är du och bara du som bestämmer över ditt liv, dina val och vad du vill göra. Bara en sån sak som att välja en annan väg till jobbet eller något annat som bryter ditt vardagliga mönster kan göra underverk.

Även om jag inte känner dig så känner jag starkt för det du skriver och tänker följa med här. Ge inte upp, du har allt framför dig!

Med varm omtanke,
Peter

[Unregistered1331]

• 1

Bra skrivet Peter.


Mikolino: Du har fått mycket bra tips av både kort- och långsiktig karaktär. Men jag vill bara ge ett tips som kräver styrka och engagemang. Men tekniken fungerar bara i nuet och är enormt svårt att genomföra..

Le.

Nu kommer flera fråga sig om jag är dum i hela huvudet, men det är så att ansiktets rörelser och muskelanvändning är förknippat med humöret. Biter du ihop tänderna och rynkar på ögonbrynen/pannan så kommer du snart/direkt upptäcka att du blir på sämre humör.

Däremot om du slappnar av i ansiktet och ler så kommer du nästan direkt känna en glädjande känsla. Blinka gärna lite mjukt och kolla åt olika håll. Överarbeta inte utan bara slappna av och låt ögonen vandra samt smilegroparna frodas

Jag ber dig, prova detta på en gång. Du kommer förstå vad jag menar. Allting känns genast bättre. Man tänker mer logiskt och världen känns inte lika tung. Kan du dessutom lyckas att göra detta när du känner dig lite extra nere så kommer det hjälpa dig upp ett par trappsteg.

Det här är något av det svåraste man kan göra om man är ledsen. Men det är just för att kroppen tror sig vilja vara ledsen. Det kommer kännas fånigt, fel och de flesta av alla känslor man kan tänka sig när man gör något man inte vill, men det funkar.

Hoppas jag har övertygat dig, ALLA borde nämligen veta detta.


Hälsningar
Christian

[Unregistered8c5802be]

• 0

Hmm.. om man får pipa in..

Livet suger, allt för ofta, och hårt.

Sånt är livet, ganska enkelt.

Sen så börjar folk trilla av pinn....

Shit happens, man gör skit, begår misstag, är dum ibland och smart ibland, är ett svin ibland, och en gud ibland, sånt är livet. Man är poppis, ensam, ignorerad, en team player.

Och, en stor del imho, är att inse att, livet är som det är, lär dig istället att njuta över det som går bra, hellre än att älta det som går fel.

Jag tror benhårt på att lyckas man inte med det, då blir man deprimerad... Och, ja, jag har en hel del erfarenhet att tala ifrån... long story, tillräckligt för att skriva en bok, men ta mig tusans, det som gör mig glad, är enkla saker.

En fin brandy, en bra fisketur, en härlig camping resa, en god cigar, en härlig stek, en bra konversation, är guld värt.

Bara att lyckas att vara är härligt ibland.

Sånt är vad gör livet för mig, nuförtiden..

Är jag ensam, eller skadad? *LOL*

Redigerat av Unregistered8c5802be, 16 december 2010 - 15:53.

[Lion_Paw]

• 0

Det är så det är, att kunna va glad för dom små sakerna och njuta av dom till hundra % betyder allt och sen när det gäller kvinnor så beror det på hur stor vikt du lägger på dom i huvudet, jag har levt utan kvinna i ett par år nu och tycker det är fruktansvärt skönt. Saknar en kvinna ibland men jag vet att det är upp till mig att skaffa en men just nu känns det olägligt så jag njuter av lugnet och vet vad som krävs i ett förhållande men just nu är jag inte redo för det.
I ett förhållande är det så mycket ge och kvinnor idag kan va rätt krävande så just nu njuter jag av singellivet och vi män kan ju bli farsor när vi är rätt gamla, min kusin va över 50 första gången så man ska aldrig stressa upp sig det blir ändå som det blir.

[Unregistered1cc1b926]

• 0

Ja ni allihopa, 30+ och ensamstående = ångest.
Jag kan bara hålla med om trådens namn.
För ett par månader sedan var jag en ganska nöjd person. Lyckligt gift (trodde jag) med en fantastisk kvinna (trodde jag), två fina små tjejer, 4 och 5 år gamla, nybyggd villa sedan ett par år, BMW och ja .... det var väl ok - vem har sagt att småbarnsåren är en dans på rosor.
Så i höstas efter hemkomst från tjänsteresa på ett par dagar, så möts man av orden "jag har funderat och har kommit fram till att du inte är mannen i mitt liv".
Kul, att få hela sitt liv raserat på en sekund.
Upptäckte efter en vecka sådär (nu är vi ju i en forumdel som heter 30+, så jag förutsätter att jag inte stöter mig med någon) att mina kära hustru skickade ett stort antal SMS och ringde ett visst nummer många gånger per dag.
Det visade sig var en liten snoris på 29/30 år som hon blivit "störtförälskad i" och tyckte det var värt mer än det vi hade.
Ska inte sticka under stolen med att jag känner mig rätt så (be)sviken på/av den person som jag älskar mest på jorden (bortsett från barnen då naturligtvis) , och som jag trodde jag kände utan och innan.
Hursomhelst, för att återknyta till trådens titel.
Än alltså i dagsläget 30+, missar 50% av mina barns uppväxt, då jag bara får träffa dem varannan vecka. Sitter själv i det som numer är "mitt" hus. När barnen är hemma, då är ju livet bra.
Men jag ska f*n inte sticka under stolen med att de kvällar man sitter själv, inte är helt fria från ångest... :-/
Kan man någonsin känna en person?

[what17ever]

• 0

Ja ni allihopa, 30+ och ensamstående = ångest.
Jag kan bara hålla med om trådens namn.
För ett par månader sedan var jag en ganska nöjd person. Lyckligt gift (trodde jag) med en fantastisk kvinna (trodde jag), två fina små tjejer, 4 och 5 år gamla, nybyggd villa sedan ett par år, BMW och ja .... det var väl ok - vem har sagt att småbarnsåren är en dans på rosor.
Så i höstas efter hemkomst från tjänsteresa på ett par dagar, så möts man av orden "jag har funderat och har kommit fram till att du inte är mannen i mitt liv".
Kul, att få hela sitt liv raserat på en sekund.
Upptäckte efter en vecka sådär (nu är vi ju i en forumdel som heter 30+, så jag förutsätter att jag inte stöter mig med någon) att mina kära hustru skickade ett stort antal SMS och ringde ett visst nummer många gånger per dag.
Det visade sig var en liten snoris på 29/30 år som hon blivit "störtförälskad i" och tyckte det var värt mer än det vi hade.
Ska inte sticka under stolen med att jag känner mig rätt så (be)sviken på/av den person som jag älskar mest på jorden (bortsett från barnen då naturligtvis) , och som jag trodde jag kände utan och innan.
Hursomhelst, för att återknyta till trådens titel.
Än alltså i dagsläget 30+, missar 50% av mina barns uppväxt, då jag bara får träffa dem varannan vecka. Sitter själv i det som numer är "mitt" hus. När barnen är hemma, då är ju livet bra.
Men jag ska f*n inte sticka under stolen med att de kvällar man sitter själv, inte är helt fria från ångest... :-/
Kan man någonsin känna en person?

Ouch, smärtar att läsa...
Jag bor själv med min dotter, som jag har hos mig den mesta av tiden. Som du säger, man kan aldrig känna en annan människa, man kan bara försöka få tiden tillsammans så bra det går, funkar inte det så får man försöka göra tiden tillsammans med barnet/barnen så bra det går. Viktigast av allt är ju barnen, och om man ser till att de har de bra så är jag nöjd nuförtiden. Och med ett hus så finns det faan alltid att göra resten av tiden, annars kan man ju alltid gräva ner sig i ljud och bild , det är ju en spiral som aldrig tar slut.
För att anknyta till trådrubriken så är ju jag oxså 30+ (lätt !) och ensamstående, men med barn så är man ju aldrig ensam. Och tack och lov känner jag ingen ångest precis, ganska nöjd faktiskt !

Redigerat av what17ever, 20 december 2010 - 18:29.

[Unregistered9d8a0d93]

• 0

Ja ni killar jag är 42 bast skilde mig 2001 och singel sen dess 2 barn varannan helg och alla loven det fungerar bra vi snackar dagligen på nätet eller tel .
ungarna är 10 och snart 15 år tjejer hmmm får köpa mig en hagelbössa snart *L*
Man vart ju någgot knäckt efter skilsmässan men nu tycker jag det är skönt som fan att vara singel skulle inte vilja ha ett fast förhållande har en KK som känner lika dant så det är lite göka och inget mer .
Helt perfekt för mig .
Tror det hade vart annat om man inte hade haft barn då hade nog paniken infunnit sig förr eller senare .

[vicster]

• 0

Nej du är knappast ensam. Sverige är det singeltätaste landet i världen. Själv är jag 35 och jättesingel och trivs med det.
Life's good.

LG manneN no 1!

Själv är jag också singel för tillfället men mitt tips är, liksom många andras, att ge dig ut (intresse?) och kanske skippa nätdejting då det mest känns som en desperat utväg när ens självförtroende sjunkit till botten, iaf känns det så för mig. Självklart är det skillnad på att vara 17 bast eller 35 vårar, men principen är ändå densamma.

[Mikolino]

• 0

Har nu tagit mig en paus på en vecka från allt och försökt få lite perspektiv på en del saker, har gått rätt bra! är inte så suicidal längre tror jag utan "det får gå" får se om jag dimper ner igen eller om jag lyckas hålla huvudet högt!

återkommer med mer tankar senare!

[Dreadlock]

• 0

Är precis hemma från ett uppfriskande jul-dyk. Åkte dit - kände inte en käft - åkte hem med fyra nya bra dyk-kompisar. Tycker verkligen du skall prova

[Unregistered592cec63]

• 0

Dreadlock : Det var inte mig du syftade på men jag har funderat att ta dykcert här hemma, just för att man lär sig dyka i kallare och mörkare vatten.
Var dök du ?

Oavsett vad man väljer för hobby eller liknande så är chansen stor att man träffar nya bekantskaper, kanske blivande vänner och möjligen nån schysst brutta också

Daniel-P med flera: Det e verkligen tråkigt när nån man tror sig känna vänder sig sådär tvärt och självklart blir det ju jobbigt för en själv, beklagar verkligen.
Det värsta e ju att man kan få höra saker som man aldrig trott att just denne person skulle yttra, man kan bli rejält förvånad.

[Unregistered1331]

• 0

Har nu tagit mig en paus på en vecka från allt och försökt få lite perspektiv på en del saker, har gått rätt bra! är inte så suicidal längre tror jag utan "det får gå" får se om jag dimper ner igen eller om jag lyckas hålla huvudet högt!

återkommer med mer tankar senare!

Skönt att höra!

/G

[Unregistereddc471864]

• 0

Hmmm. Jag hade snarare haft ångest OM jag hade suttit fast med familj och ungar redan vid 30.

[Unregistered1cc1b926]

• 0

Dreadlock : Det var inte mig du syftade på men jag har funderat att ta dykcert här hemma, just för att man lär sig dyka i kallare och mörkare vatten.
Var dök du ?

Oavsett vad man väljer för hobby eller liknande så är chansen stor att man träffar nya bekantskaper, kanske blivande vänner och möjligen nån schysst brutta också

Daniel-P med flera: Det e verkligen tråkigt när nån man tror sig känna vänder sig sådär tvärt och självklart blir det ju jobbigt för en själv, beklagar verkligen.
Det värsta e ju att man kan få höra saker som man aldrig trott att just denne person skulle yttra, man kan bli rejält förvånad.

Ja, samtidigt kan jag konstatera att jag är rätt förvånad över vilka saker jag själv kunnat yttra... ;-)

[MKarlsson74]

• 0

Hmmm. Jag hade snarare haft ångest OM jag hade suttit fast med familj och ungar redan vid 30.

Håller med dig. Fira jul med släkten och bara ett par timmar räcker för att inse hur bra man har det, utan ungar och gnällig fru. Tycker det är trevligare att umgås med tjejerna i klassen

[Dreadlock]

• 0

Kan bara säga från "andra sidan" - är 31, har fru, villa, två bilar och två underbara barn - så familjefar vid 30 är inte alls något att få panik över

Redigerat av Dreadlock, 25 december 2010 - 11:56.

[Takari]

• 0

Tack för ert stöd, ska försöka på mig o redogöra nån slags linje hur mitt liv har sett ut!

14-15 första riktiga kärleken, loosade oskulden, härligt förhållande, kändes äkta, men slutade med att hon va otrogen, va ju inget kul, men kom starkt tillbaka då man va ung!

16-17 Andra förhållandet, ganska seriöst, slutade för att jag tröttnade på tösen.

18-20 Tredie förhållandet, nu började känslor bli riktigt starka och "vuxna" flyttade hemifrån o vi va väl halvsambos! slutade i ren katastrof, hon va otrogen och behandlade mig som skräp!

22-25 Fjärde, riktigt kul förhållande, flyttade ihopa, även till annan stad osv. trivdes finemang, funderade på familj, hände några smågrejjer( nån flört här o där för båda) men inget allvarligt! men slutade i semi kaos med att hon ville prova sina "vingar" isthlm, de ville inte ja, trist uppbrott, men helt ok, är fortfarande vänner idag och hon är en av dom bästa vännerna ja har! ingen av oss vill annat än vara vänner! ses ett par ggr per år, pratar i tele ofta osv!


27-30 femte: började trevande, men utvecklades till ett fullfjädrat förhållande, jag ärvde hus, hon o barnen(första gången de e barn inblandat) va sambos/särbos rätt länge, slutade i total extrem katastrof, hon otrogen på alla möjliga sätt och beskyllde mig för både de ena o de andra, va riktigt elak, polis blev inkopplad pga hennes förtal osv, ångrar denna episod mest av allt i hela mitt liv, tänker på de ofta än idag (inte på henne, men skadan hon åsamkade mig)

31!? träffade ett psykfall, höll några månader innan ja skickade henne.. märklig tjej,, inget ja tog skada av dock!

31-32 6:e, härlig tös, hade hittat tillbaka till mig själv, va redo för nå nytt! hon va lite yngre (23 då) vi trodde på varandra, framtiden såg ljus ut! sen rätt av så gör hon slut, jag fattade ingenting, hon blev elak!

32-idag

Underbart förhållande, 2 små barn tjejer på 5 o 7, allt som en dröm,, hade verkligen hittat rätt! sen igår... som en avtryckarknapp till av-läget. "jag är inte redo"



så ser min bakgrund ut! oerhört förenklat, går inte riktigt att få fram min känsla i den texten! men vissa har varit extremt elaka och jag kommer ingen vart!

Efter idioten 27-30 gick ja o fick proffisionell hjälp, funkade inte, provade nästan ett helt år!

jag kan inte ta mer misslyckanden!! jag ser det tråkiga alternativet som den enda vettiga lösningen för mig!

Hej Mikolino!

Tänkte försöka mig på att skriva något uppiggande då jag delvis känner igen mig. För mig har det inte handlat om kärlek på samma sätt utan yttrat sig på andra sätt i livet, dvs man upprepar ett negativt mönster och ser det som att det kommer från tomma intet.

Du säger att du behöver kontroll, jag vet ju inte i vilken utsträckning du pratar om men skulle vilja säga att du alltid har kontroll över ditt liv. Det är du som bestämmer var du vill gå och göra. Life is what you make of it, and that's the conclusion liksom. Jag vet att det suger att höra när man mår dåligt eftersom att det innebär att man måste ta ansvar för sitt liv.

Det tips jag kan ge är att söka dig inåt. Jag är helt övertygad om att det saknas kärlek från dig till dig, det är nämligen då det går sådär, det är min erfarenhet.

Jag var ganska kraftigt mobbad från 3:an till 3:an i gymnasiet. Mitt självförtroende var lååågt låååågt. Jag tyckte jag förtjänade det efter ett tag och det gjorde bara att det blev värre. "Kompisar", de få jag hade förrådde mig en efter en.

Någonstans hittade jag styrka och tyckte fuck it och började köra mitt eget race. Jag käftade emot och slutade ta skit och hittade något värde i mig själv.Det växte och växte och i början på gymnasiet var jag en tuffing. Folk såg upp till mig och ville vara med mig. Sedan så höll inte mitt självförtroende och ytan började krackelera. De försvann lika fort som de kom och återigen blev jag ensam, utfryst och mobbad. Sen när gymnasiet slutade var jag till skillnad från alla andra överlycklig för pärsen var över.

Jag fick en andra vind efter gymnasiet då jag inte trakasserades och behövde försvara mig på daglig basis. Sakta men säkert växte min låga självkänsla och jag träffade också min livs kärlek. Självförtroendet sköt i höjden i jämförelse och sedan dess har ingen mobbat mig igen. Jag har upplevt detta så många gånger att det just är mitt inre som speglar verkligheten jag lever i. För visst är människor otrevligare när man mår dåligt och hela världen så underbar när allt går bra?

Så att det om att ditt självförtroende skulle vara bra, det köper jag. Däremot är din syn på förhållanden och vad du förtjänar sned skulle jag vilja påstå. Om man övertygat sig själv om att man exempelvis inte kan köra bil så kommer den tron till slut manifestera sig i verkligheten och därmed förstärka den inre bilden av sig själv. Verkligheten speglar det inre och tvärtom.

Så mitt tips är att försöka bryta dina tankemönster. Ju mer du säger jag kommer inte träffa någon vettig och alla är galna desto mer kommer du se sådant. Säger man att man inte kan köra bil tillräckligt länge så går det inte en dag. Det är som en hjärntvätt på sig själv.Fördelen med detta beteende är att det går att tvätta in positiva saker också

Jag kan säga att jag i min ensamhet började ställa mig framför spegeln och säga att jag älskade mig själv för den jag var och att jag uppskattade mig själv. Första gångerna kändes det skitfånigt och det var jobbigt. Jag fortsatte dock lite då och då och idag kan jag säga det med ett straight face och verkligen mena det. Jag kan också säga att efter det så har mycket positiva saker hänt. På något sätt hänger det ihop.

För eller hur? Om du skulle träffa på en person som ofta eller hela tiden sa till sig själv att hur denne än gör så kan denne inte köra bil. Skulle du tro att denne person skulle kunna köra bil eller skulle du också bli påverkad och tro detsamma om denne efter ett tag?

Svammel svammel,men det ligger en poäng i det här. Världen är inte mörk och världen är inte ljus, den bara ÄR. Det är vi som tar på oss filtrena och ser det vi vill se och det vi vill uppleva och därmed skapa vår egen verklighet.

Så, mitt andra tips är att börja göra sådant du verkligen gillar. Alla har vi saker vi verkligen trivs med. Skit i vad folk tycker och börja göra det.Om semester inte får dig att må bra så skit i det. Jag är rätt säker på att det föreslogs för att för den personen så hjälper det. Men vi är olika och vill olika. Så om det är att måla lägenheten svart eller åka skateboard på vägen så gör det. Är det att börja sticka mössor eller bemästra alla frågor i Jeopardy så gör det. Det kommer stärka dig och göra att ditt filter och din syn på verkligheten förändras.

Det är mina tips

[Unregistered8c5802be]

• 0

Tror vi kan sammanfatta en hel del med några enkla saker:

Ta inte skit.

Njut av de små sakerna i livet.

[Mikolino]

• 0

ska svara och avhandla lite tankar här snart! är för trött just nu, men tack för att ni skriver!

[Unregistered8c5802be]

• 0

Åk och fiska..

[_Lucifer_]

• 0

Livet är allt bra orättvist ibland. Men om man funderar lite så hittar man alltid något att vara stolt över.
Är själv barnlös men har flickvän. Vi har fullt upp att ta hand om barnen inom oss så att skaffa barn finns inte på min karta än så länge. Snart är det dessutom försent att börja skaffa en massa amå jobbiga kottar som luktar bajs och her sönder allt i sin väg.
Men visst... ett stadgat familjeliv är väl inte helt fel om man skulle råka ut för det.

Tänk på allt du kan göra nu som du inte får sen när du har en kontrollerande respektive med knivskarp koll på vartenda steg du tar!

[Mikolino]

• 0

Så!

Nu har tiden förflutit ett tag och jag är över den värsta tiden enligt mig själv, många frågor som gäckar mig dag och natt fortfarande över min livssituation, men tar en dag i taget och har börjat använda lite olika motivationsangrepp på olika saker som hjälper aggressivt tänkande, tex. så har jag slutat röka sedan den 1-januari, snart 3 veckor och det går alldeles strålande (inte en endaste cigg, har rökat i 17år) min känsla av "fuck life" har jag återanvänt just till detta att sluta röka, Å i **** känner jag när jag blir lite sugen INTE EN CHANS!

Om man skulle klassificera mitt deppiga liv nu på en tiogradig skala så har det gått från 1/10 till 4/10 inte alls särskilt lyckligt, men all dramatik och quick fixes har försvunnit

Har försökt ta upp lite bekantskaper igen som kanske kan vara bra och det har spelat ut sig helt ok, fast mer vill jag ha!

*Har genom Flashback kanske ett UE gäng som håller på att skapas i Blekinge (sugen på att hänga på? vi verkar vara nybörjare allihopa)

Är precis hemma från ett uppfriskande jul-dyk. Åkte dit - kände inte en käft - åkte hem med fyra nya bra dyk-kompisar. Tycker verkligen du skall prova

Jag följer väldigt gärna med på något dyk, kanske inte vågar vara aktiv först men är gärna med på ett hörn när du är i krokarna, skicka ett pm om ditt erbjudande fortfarande gäller (du behöver naturligtvis inte ställa upp med gratissaker, sånt kommer av sig självt vad det lider)

Skönt att höra!

/G

Hej Mikolino!

Tänkte försöka mig på att skriva något uppiggande då jag delvis känner igen mig. För mig har det inte handlat om kärlek på samma sätt utan yttrat sig på andra sätt i livet, dvs man upprepar ett negativt mönster och ser det som att det kommer från tomma intet.

Massor av text, den som vill läsa mer så finns inlägget lite bakåt i tråden!

Väldigt bra tankar, har tänkt på ditt tankesätt mycket och tagit till mig en del av dem! Jag är min egen "gud" och har sakta men säkert börjat sätta mig själv i första rummet, känner redan på att jag tjänar på detta, fått ganska mycket gjort hemma (bor i hus själv så det finns alltid att göra)

Finns mycket att svara på din text, men du sammafattar det själv riktigt bra!



Vill tacka för alla ord och viktig stöttning i ett annars anonymt internet! jag kommer följa upp denna tråden ett flertal gånger!

/Mikael W

[tomtefiluren]

• 0

Här är jag, fortfarande singel som sagt.
Men jag kör på.

Har åtminstone hittat drömkvinnan, tyvärr så verkade hon inte ha samma intresse av mig.
Men det är ändå lite surt när man träffat en helt fantastisk kvinna, hon sa att hon va kär i mig, och dagen efter fick jag veta att hon har pojkvän sen flera år tillbaka. Vad är det med kvinnor egentligen? Det kunde hon väl sagt före, det blev en rejäl käftsmäll när man tror att nu..... men sen tar det tvärstopp.

[Unregisteredcc128e50]

• 0

Här är jag, fortfarande singel som sagt.
Men jag kör på.

Har åtminstone hittat drömkvinnan, tyvärr så verkade hon inte ha samma intresse av mig.
Men det är ändå lite surt när man träffat en helt fantastisk kvinna, hon sa att hon va kär i mig, och dagen efter fick jag veta att hon har pojkvän sen flera år tillbaka. Vad är det med kvinnor egentligen? Det kunde hon väl sagt före, det blev en rejäl käftsmäll när man tror att nu..... men sen tar det tvärstopp.

Usch, fyf*n vad surt...

[Unregistereddc471864]

• 0

Här är jag, fortfarande singel som sagt.
Men jag kör på.

Har åtminstone hittat drömkvinnan, tyvärr så verkade hon inte ha samma intresse av mig.
Men det är ändå lite surt när man träffat en helt fantastisk kvinna, hon sa att hon va kär i mig, och dagen efter fick jag veta att hon har pojkvän sen flera år tillbaka. Vad är det med kvinnor egentligen? Det kunde hon väl sagt före, det blev en rejäl käftsmäll när man tror att nu..... men sen tar det tvärstopp.

Män är likadana. Finns idioter bland bägge könen.

Redigerat av Unregistereddc471864, 13 februari 2011 - 18:08.

[Unregistered8c5802be]

• 0

Jag tror fortfarande på, lite svammel här kanske, men, man mååååååste börja med att vara lycklig som man är, med sig själv... Då har man en grund att bygga vidare på.

Är man nöjd med sig själv, så rinner väldigt, vääääääldigt mycket skräp i livet av skinnet, som vatten.

Tycker man då har en bra gro-grund för stabila relationer oxå...

[Unregisteredcc128e50]

• 0

Jag tror fortfarande på, lite svammel här kanske, men, man mååååååste börja med att vara lycklig som man är, med sig själv... Då har man en grund att bygga vidare på.

Är man nöjd med sig själv, så rinner väldigt, vääääääldigt mycket skräp i livet av skinnet, som vatten.

Tycker man då har en bra gro-grund för stabila relationer oxå...

Dagens sanning, utan tvekan!

[Unregistereddc471864]

• 0

Som jag brukar säga. Man måste gilla sig själv innan man kan gilla ngn annan.

[Unregistered24ff7f2e]

• 0

Jag tror fortfarande på, lite svammel här kanske, men, man mååååååste börja med att vara lycklig som man är, med sig själv... Då har man en grund att bygga vidare på.

Är man nöjd med sig själv, så rinner väldigt, vääääääldigt mycket skräp i livet av skinnet, som vatten.

Tycker man då har en bra gro-grund för stabila relationer oxå...

Kloka ord Och sanna. Är man instabil blir både val av kvinna och förhållande därefter och slutar oftast i pannkaka Been there, done that.

[BGPv4]

• 0

57% av hushållen i Sthlm är ensamstående enligt DN.se igår, familjer hör till stenåldern.

[Flash78]

• 0

Hmm rätt många med andra ord.

[dj_komodo]

• 0

Som jag brukar säga. Man måste gilla sig själv innan man kan gilla ngn annan.

Riktigt bra och rätt sagt....

[Unregistered2000]

• 0

och det är en fruktansvärd utveckling som sprider sig ut i övriga landet. Snacka om ångest och otrygghet när verkligheten hinner ifatt dom som skiljer sig av alla olika anledningar istället för att ta tag i ev problem och se till familjens bästa. Stackars barn !

[what17ever]

• 0

och det är en fruktansvärd utveckling som sprider sig ut i övriga landet. Snacka om ångest och otrygghet när verkligheten hinner ifatt dom som skiljer sig av alla olika anledningar istället för att ta tag i ev problem och se till familjens bästa. Stackars barn !

Har man aldrig separerat eller skiljt sig så vet man inte vad man pratar om !

[BGPv4]

• 0

Har man aldrig separerat eller skiljt sig så vet man inte vad man pratar om !

Nej just det och varför ska man då från första början ingå i förhållanden eller äktenskap när det bara medför problem långsiktigt.

Att folk aldrig lär sig är en gåta för mig, det är som bankerna som glömmer sina misstag och gör om dom gång på gång vid varje kris.

[peppelito]

• 0

Nej just det och varför ska man då från första början ingå i förhållanden eller äktenskap när det bara medför problem långsiktigt.

Kanske för att man älskar personen i fråga?

"Varför ska jag köpa den här fina FullHD-projen? Den kommer ju ändå gå sönder och orsaka mig problem på längre sikt?" Usel liknelse självklart, men poäng ändå för hemmabiokopplingen...eller?
Så varför ska man då köpa den fina FullHD-projen trots att det kanske kommer innebära problem i framtiden? För att man kommer ha jäkligt mycket kul med den tills de eventuella problemen börjar självklart...

Skämt å sido. Personligen tycker jag inte det är någon vidare bra idé att låta eventuella framtida händelser diktera hur man lever i nuet. Mycket kul man skulle gå miste om då tror iaf jag.

//P

[BrittBastard]

• 0

Nej just det och varför ska man då från första början ingå i förhållanden eller äktenskap när det bara medför problem långsiktigt.

Att folk aldrig lär sig är en gåta för mig, det är som bankerna som glömmer sina misstag och gör om dom gång på gång vid varje kris.

Om du tror att det gäller alla förhållanden så förstår jag att du inte har/vill ha något förhållande.

[BGPv4]

• 0

Om du tror att det gäller alla förhållanden så förstår jag att du inte har/vill ha något förhållande.

Vi får väl se när du blivit äldre och visare.

[masse70]

• 0

Någon låter väldigt bitter och ensam här....

[pacman]

• 0

Någon låter väldigt bitter och ensam här....

I vissa särfall är nog ensamhet en bra idé känner jag. (om du är med på vad jag menar... )

Redigerat av pacman, 03 april 2011 - 13:02.

[Unregistered24ff7f2e]

• 0

I vissa särfall är nog ensamhet en bra idé känner jag. (om du är med på vad jag menar... )

*nickar*

[Unregistereddc471864]

• 0

57% av hushållen i Sthlm är ensamstående enligt DN.se igår, familjer hör till stenåldern.

Inte alls konstigt. Äktenskapet är stort sett en kvinnofälla. Förr så gifte sig kvinnor för de behövde ngn som kunde ta hand om dem ekonomiskt. Så är det inte längre. Framförallt kvinnor men även men är mycket mer självständiga idag och klarar sig utmärkt på egen hand.
Numera går det ju utmärkt för kvinnor att skaffa barn på egen hand så vad ska de med män till?

Jag kommer aldrig överge mitt egna boende. Jag måste ha tid för mig själv.
Hade varit perfekt att träffa ngn att umgås med en eller 2 dagar i veckan fast de flesta kvinnor jag träffat i min ålder tjatar bara om ungar hela tiden eller så har de ungar och det är totalt ointressant för min del.

Redigerat av Unregistereddc471864, 10 april 2011 - 22:41.

[belzebubb]

• 0

Numera går det ju utmärkt för kvinnor att skaffa barn på egen hand så vad ska de med män till?

Det gör det väl ändå inte. Isåfall måste dom söka sig utomlands. Det är olagligt i Sverige. Med all rätt.

Redigerat av belzebubb, 11 april 2011 - 03:22.

[pacman]

• 0

FInns ju andra sätt. Är väl inte helt ovanligt att man hämtar sitt barn på krogen så att säga...?

[Unregistereddc471864]

• 0

Det gör det väl ändå inte. Isåfall måste dom söka sig utomlands. Det är olagligt i Sverige. Med all rätt.

Rakt över sundet här är det fullt lagligt.

[Unregistered6df60672]

• 0

Jag kommer aldrig överge mitt egna boende. Jag måste ha tid för mig själv.
Hade varit perfekt att träffa ngn att umgås med en eller 2 dagar i veckan fast de flesta kvinnor jag träffat i min ålder tjatar bara om ungar hela tiden eller så har de ungar och det är totalt ointressant för min del.

Det ser svårt ut att hitta en kvinna som har samma preferenser.
Min egen tid är när ungarna och sambon har lagt sig och man får nån halvtimme själv, som nu, när man sitter vid datorn eller TV:n.

[Unregistereddc471864]

• 0

Det ser svårt ut att hitta en kvinna som har samma preferenser.
Min egen tid är när ungarna och sambon har lagt sig och man får nån halvtimme själv, som nu, när man sitter vid datorn eller TV:n.

Det hade jag aldrig stått ut med

[belzebubb]

• 0

Det hade jag aldrig stått ut med

Nej, bättre att vara ensam och barnlös livet ut förstås.

Redigerat av belzebubb, 12 april 2011 - 13:23.

[Unregistereddc471864]

• 0

Nej, bättre att vara ensam och barnlös livet ut förstås.

Äsch man gör det man trivs med. En del gillar familjebiten en del gör det inte. Inget konstigt med det.