Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Spelrecension: WET

Skriven av: Dreadlock  |  Datum: 2009-09-19  |  6275 besökare

Betyg: Betyg: 6


 

 

  • Genre: Action, Plattform
  • Release: 2009-09-18
  • Utvecklare: Artificial Mind & Movement
  • Utgivare: Bethesda Softworks 
  • Plattform: [Xbox 360], PS3

Wet bygger på ett väldigt simpelt koncept; döda så många som möjligt så snabbt och snyggt som möjligt. Det är i och för sig en mening som kan sägas om många spel, men här känns det som att man gjort färdigt stridssystemet först och sedan byggt allt runt detta. Våldsamt är det också, blod splattras överallt och dialogerna är råa med svordomar titt som tätt.

Du kastas in i rollen som den tatuerade brunetten Rubi Malone, en typ av kvinnlig legosoldat som gör allt bara priset är rätt. Hon går med på att göra ett rutinuppdrag åt en rik gamling men blir lurad vid hemkomsten och lämnad att dö. Resten av spelet ägnas åt att ta reda på vem gamlingen egentligen var och hämnas på han och hans lakejer. En simpel story, fokus ligger på andra saker.

 

Man märker snabbt hur WET kommer fungera. I linjära och trånga miljöer tar man sig fram med pistol och svärd i högsta hugg och massakerar fiender med akrobatiska rörelser. Fienderna är av den klassiska typen som inte värderar sitt liv speciellt högt och tror mer på kvantitet före kvalitet. Efter ett tag kommer man till en ”arenafight” fylld av fiender. Här gäller det att snabbt ta sig till och förstöra dödskallar utsatta på väggarna för att på så sätt stänga dörrarna som fienden spawnar ifrån. Ju snabbare och snyggare man dödar, desto större combo får man och desto snabbare regenererar hälsan. Vilket är viktigt med tanke på att kulorna haglar runt en från alla håll och kanter. Jag hatar spawning i spel så att spelet bygger runt konceptet tilltalade mig mindre.

 En annan återkommande sekvens är när Ruby blåser skallen av någon och får ansiktet totalt genomdränkt med blod. Då ser man allt i rött, svart och vitt i något som påminner om stilen i Killer 7 eller MadWorld. Sen gäller det bara att döda, döda, döda tills hon lugnat ned sig.

En nackdel är att hantlangarna tål rejält med spö. 10 kulor i kroppen överlever många utan problem och de mer biffiga killarna med kulsprutor går inte ned förrän jag pumpat en 20 rundor hagelbössa i dem. Och då måste jag gå nära och påbörja ett quicktime event (ja de finns i WET men är svåra att misslyckas med) för att avsluta dem på ett groteskt sätt (läs: svärd i de nedre regionerna). Man har aldrig slut på kulor eftersom pistolerna har oändligt med ammo men jag gillar när människor tål vad människor ska tåla. Huvudskott kan dock ta ut dem med en välriktad salva och det är också det man får satsa på hela tiden. Hitboxen känns tyvärr liten och man måste vara onödigt precis för att det ska räknas som huvudskott. Varje gång man gör specialrörelsler så går man in i slow-motion, och det är ett måste att göra detta konstant eftersom man inte klarar sig i normal hastighet.

 Hagelbössa var det ja. Man låser upp den, och ett fåtal vapen till under spelets gång. När Rubi dödar motståndare samtidigt som hon utför akrobatiska konster som att skjuta medan hon glider på knäna, slänger sig åt sidan, springer på väggar, glider nedför stegar med mera, så får man stilpoäng som kan användas till att uppgradera sina vapen och få nya moves. Tyvärr är de nya rörelserna bara en mix av de gamla. Exempelvis lär du dig att svinga svärdet samtidigt som du glider på knäna, skjuta samtidigt som du klättrar, eller ta sats och springa upp för fienden istället för på väggen. Man kan göra ganska mycket från början men utvecklas inte direkt under spelets gång.

Även om WET är ett actionspel så är det i allra högsta grad också ett plattformsspel. Det syns tydligt att utvecklarna tittat på Tomb Raider/Uncharted. Ibland känns det som att det är Lara som hoppar omkring, fast med bättre kamera. Mycket hoppande till utsatta kanter och räcken blir det, men det är alltid så givet vart man ska så det är mer av en transportsträcka än något klurigt. Det är dock ett skönt avbrott i den blodiga vardagen.

 Något annat som är ett skönt avbrott är de lite annorlunda banor som finns i spelet. Exempelvis en häftig biljakt där det är totalt kaotiskt – Rubi sitter på biltaken, hoppar mellan bilar och skjuter samtidigt som fordon sprängs och voltar runt omkring henne. QTE används flitigt, men som sagt simpelt. Hela sekvensen förde tankarna till Matrixscenen på motorvägen. På en annan bana tvingas man hoppa ur ett störtande flygplan och måste akta sig för bröte samtidigt som man störtdyker mot den enda fallskärmen i sikte.

Kontrollen är smidig i striderna. Genom att hålla inne LT springer man på väggar, X används för svärd och RT avfyrar pistolerna. Spelet siktar automatiskt in på en fiende med ena pistolen medan man kan styra vart den andra ska sikta och kan på så sätt ta slå flera flugor i samma smäll. Utanför striderna känns man lite segare och framför allt kan man inte hoppa normalt. Istället slänger man sig åt sidan, något som ledde till flera dödsfall. Däremot är det lätt att se vart man ska; håll inne LT så lyser kanter man ska till röda.

Grafiken kan sammanfattas som stiliserad och godkänd. Ett filmlager från 80-talet är pålagt vilket medför att bilden hoppar och flimmrar lite som äldre rullar gör. Objekt i horisonten är helt suddiga. Ragesekvenserna är som sagt röd-svart-vita och fienderna man dödar bryts ned i beståndsdelar och blåser bort med vinden Man åker Jorden runt i sin jakt på sin nemesis så miljöerna är hyfsat varierade men de flesta scenarion gör bara sitt jobb utan att imponera. En del wow-moment finns men för få för att höja helhetsintrycket.

 Dessutom är laddningstiderna ganska långa trots att banorna inte är speciellt stora, men här försöker man lura spelaren genom att under tiden spelet laddar erbjuda gamla reklamfilmer som kändes extremt malplacerade. Eller så får man åka hiss och se Rubi spela munspel eller titta in i kameran, de kanske kikat lite på Mass Effect också. 

Liksom grafiken är musiken en säregen blandning av jazzig loungemusik och upbeat punkrockdoftande gitarrock från svunna tider. En låt skrek mantrat ”driving me insane” under en arenafight och de visste nog inte hur rätt de hade. Rubis röst görs av Eliza Dushku (Faith i Buffy och vampyrerna, en gammal favorit) men det känns inte som hon tar det riktigt på allvar.

WETs 12 banor kan klaras av på ca 7-9 timmar. Säga vad man vill om spelet, men det är sannerligen fullt ös hela tiden. Personligen föredrar jag kvalitet före kvantitet, arenafighterna var inte bra, och spelet utvecklas inte. Man förlitar sig för mycket på actionsekvenserna och att det ska vara roligt att hugga och skjuta ned offerlamm. Mycket riktigt är det kul ett tag, men det håller inte hela spelet och en del konstiga beslut som reklamfilmerna som ersättning för laddningsscenerna och knapptryckande för att öppna frekvent utsatta låsta dörrar drar ned betyget ytterligare. WET blir ironiskt nog ett B-spel när det försöker efterlikna B-filmer som Grindhouse.

 

+ Annorlunda, hektiskt och stilistiskt 

+ En del coola QTE:s

- Förlitar sig för mycket på striderna

- Utvecklas inte

 

 

6/10 

Text av Zoiler



Prisjakt © 2000 - 2022 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.