Spelrecension: Mini Ninjas

• Genre: Action/Plattform

• Release: 2009-09-11

• Utvecklare: IO Interactive

• Utgivare: Eidos

• Plattform: [Xbox 360], PC, Playstation 3, Wii, Nintendo DS

IO Interactive har gjort det igen. De danska utvecklarna har efter hits som Hitman och Kane and Lynch återigen släppt en stabil titel, som samtidigt inte är något mästerverk. I Mini Ninjas får vi chansen att dyka in i det feodala Japan med gulliga djur, ninjas och samurajer i ett underbart landskap. Ett sidospår från deras sedvanliga mördarfranchises som kommer glädja kärnfamiljen ypperligt, trots de uppenbara influenserna från andra väletablerade titlar.

Handlingen bakom Mini Ninjas är väldigt simpel. I begynnelsen utövade en mäktig samurajkrigsherre sin makt på folket, tills dess att hans välde försvagades, vilket resulterade i hans bannlysning från riket. Århundraden av lugn och ro sjönk över landet – i synnerhet förstördes krigsherrens slott byggda av ond magi – och folket kunde njuta av friheten igen. Den uråldriga magi som krigsherren använt – Kuji, naturens magi - spriddes ut i landet; heliga tillbedjningstempel var Kujikraftens väktare. Naturen kom åter i balans. Trehundra år efter den onda samurajherrens avlägsning hopar sig dock mörka moln vid horisonten och naturen är i uppror. En ninjamästare i en fridfull by fruktar samurajherrens återkomst och skickar iväg sina lärjungar, som en efter en försvinner. Till slut finns bara två adepter kvar, varav den ena är en klant och den andra en malplacerad äppelälskande tjockis. Det är där du kommer in i bilden, som klanten Hiro. Dags att rädda världen!

Självklart motbevisar du din gamle läromästare. Hiro är i själva verket en smidig och talangfull ninja som är den första att bli undervisad i andevärldens och naturens heliga konst – Kuji. Tillsammans med din feta vän Futo springer du igenom vackra och varierande landskap som berikar spelkänslan.

Just grafiken är utmärkande. Att blanda äldre sortens manga med en sorts celshading med mjuka färger och varma tongånger går ifrån utvecklarnas tidigare titlar såsom Hitmans opera mundi; kallt och skitigt byts ut mot varmt och glatt. En tydlig satsning på kidsen som vill introduceras till spelvärlden? Må så vara. Man får i alla fall erfara vackra vattenfall, överväldigande risplantager, dalar med en inbjudande atmosfär och klaustrofobiska gläntor och grottor med allsköns monster hängandes bakom nästa hörn. Spelets trevliga, barnsliga grafik går som en röd linje genom allt som händer i den lilla värld man befinner sig i. Interfacet är överkomligt, menyerna lätta att navigera genom och typsnitten passar in i utformningen – det hela blir estetiskt tilltalande. Dock skall det nämnas att jag efter ett tags spelande tänkte att ”det här är ju Wind Wakers skötebarn”, vilket förstörde känslan av originalitet som genomsyrade spelet i övrigt. Karaktärerna, lekfullheten och de gulliga och besynnerliga djuren är alla Wind Waker-kloner, vilket personligen är störande.

Varje bana inleds med ett relativt fritt område där du kan köpa recept och tillhyggen såsom shurikens, innan du ska storma ett nyuppståndet slott där en boss väntar, var och en modellerad efter naturkrafterna. Vägen till bossarna kantas av allt från lavineskapader till rena massakreringsuppdrag, så uttråkad blir du inte.

Spelmekaniken är till en början underbar – Hiro är fantastiskt lätt att styra och det känns för ett tag som att jag lirar Ninja Gaiden: Kidz. Du rullar, du hoppar, du klättrar över berg och stigar och hackar ner och skjuter ner dina fiender så graciöst och enkelt manövrerat att det inte verkar finnas några blessyrer, men det finns det, i och med att det ska bli plottrigt när man byter spells. Ibland kan kameran göra sitt bästa för att förhindra dig från att avancera och sjönavigeringen är som bältros i röven. Det är även lite finkänsligt när man då och då får chansen att lindansa, men inte när du väl balanserar mitt på den smala remsan. Tyvärr mattas spelet mot mitten då man kan tröttna på att hugga ned enkla motståndare på samma sätt. Det tar sig dock åter mot slutet.

Karaktärerna är i mångt och mycket rätt överflödiga. Du använder i stort sett Hiro genom hela spelet, fastän du har fem medhjälpare, alla med vissa unika egenskaper. Trots det är Hiro överlägsen då han är den enda som kan använda Kuji, magi, och dessutom har en övermäktig specialattack som tar ut hela grupper av fiender på någon sekund. En attack som gör spelet ännu enklare än det redan är.

Horder av hjärntvättade djur gone blodtörstiga samurajer till trots – Mini Ninjas lider av att det är så fruktansvärt, enerverande enkelt. Det bjuder inte på några riktiga utmaningar och de quick time events som finns är så enkla att det mycket riktigt riktar sig mot barn. Jag tror till och med barn skulle tycka det är enkelt. Pussellösningarna kan vara finurliga och resan till slutmålet är synnerligen mysigt, men någon match är det inte. Man får som vuxen ta det hela med en nypa salt och ge kontrollen till sin lillebror eller lillasyster, eller varför inte sin son/dotter som kanske tittar på.

Ljudet är inget speciellt. En diskret och trivsam ton trallar på i bakgrunden när det är lugnt och världen ska utforskas – tro mig, den är oftast stor – men när det är upp till kamp så byts de harmoniska finlirarna ut mot dundrande galningar på japanska bongotrummor. Det blir frenetiskt och ett sådant tempo på melodin att man får en kick bara av att slira omkring i gräset och lyssna på musiken. Bossmusiken som är något episk når inte riktigt fram. Röstskådespeleriet är helt okej, dock skall det sägas att man anar åtminstone en amerikan bakom en av de där rösterna.

Sammanfattningsvis är Mini Ninjas ett bedårande spel som främst inriktar sig till den yngre målgruppen, men som ändå kan erbjuda ett habilt tidsfördriv i några timmar för de äldre. Spelet räcker i sex till så mycket som tio timmar, beroende på om du är en ivrig samlare som måste ha allt eller om du bara vill banka in samurajskallar. Kontrollen är stadig, såväl som helhetsintrycket och mycket slapstickhumor finns närvarande genom spelet. Det är som en liten interaktiv anime, faktiskt. Mycket av grafiken och spelidéer är lånat från Wind Waker såväl som Ninja Gaiden, men eftersom IO Interactive inte är etablerade inom just action/plattformgenren och det är ett första försök att blanda en godispåse med det härliga från tidigare nämnda storspel och samtidigt bjuda in nya lirare till att ta deras första, staplande steg in i den underbara sfär som är spelvärlden. Ett angenämt försök från våra kära grannar att blidka den lilla konsumentgruppen.



- Ingen utmaning
- Ingen karaktärsintroduktion förutom huvudstoryn

+ Gulligt och inbjudande
+ Ambitiöst Ninja Gaiden-substitut för barnen

7/10

Text av Filip_M