Spelrecension: Halo 3 ODST

1. Genre: FPS
2. Release: 2009-09-22
3. Utvecklare: Bungie
4. Utgivare: Microsoft
5. Plattform: Xbox 360
6. Multiplayer: Co-op och Versus

ODST är en expansion till Halo 3 och det är så man får se det, vi börjar där. Gillade man inte Halo 3 så kommer man inte gilla ODST, så enkelt är det. Detta är inte ett extra steg till hypen Halo 3 utan ytterligare en dos av samma värld för den som redan är frälst. Halo 3 räddade inte världen, även om hypen från Microsoft lätt fick en att tro det, och ODST kommer inte göra det heller.

Så, nu har jag skrivit ner det så mycket jag kan så folk är på jorden. Spelet presenterar sig lika magnifikt som Halo 3, stämning från första filmen till alla klick i menyn där första skivan bjuder på kampanjen, extras och nya firefight (mer om det sen). Än en gång trycker man hårdare på online och co-op, för en enklare väg att spela med flera finns inte. Spelet bör, precis som sina föregångare, upplevas i co-op där det är som bäst (även om det tyvärr dras med samma skalning av skärmen i splitscreen som i Halo 3).

Ensamhet

Min första FPS-upplevelse på konsol var Halo vilket får ses som en grym introduktion och jag är fortfarande kvar här. Naturligtvis är jag frälst och har spelat alla tre föregångarna men inför ODST har jag ändå varit tvekande, nu är man ju inte Master Chief längre liksom.

Spelet tar en sidoväg och presenterar oss för de betydligt mer dödliga soldaterna av klassen Orbital Drop Shock Trooper och ger oss formen som the Rookie, en person vi aldrig få se ansiktet på eller höra rösten av. Tillsammans ska ni ner till jorden för att delta i slaget om New Mombasa där the Covenant håller på att gå vinnande ur striden. Inte helt oväntat så går det fel tidigt och landningen slutar med att du mitt i natten finner dig helt själv på stadens mörka gator, som såklart är fyllda med fiender som letar efter dina kamrater.

Inledningen så långt är bra, det är en helt annan känsla än den vi är vana vid att se Master Chief ge oss. Ensamheten är tydlig och den ovälkomnande natten är lika stämningsfull som den mästerliga musiken till spelet. Jakten på dina vänner baseras på att hitta de signaler du får runt om i staden där de ska finnas, sökandet av dessa signaler är helt i egen takt och staden är öppen att traska runt i. Denna del är ett rätt nytt element vilket gör att du mer än en gång passerar samma torg och att det alltid finns mer än en väg till målet. Det jag finner intressant här att man mer eller mindre helt kan skippa konfrontationer med fiender när man springer runt, nästan lite stealth-aktigt vilket kryddar på känslan av att vara vanlig soldat.

Ensamheten blir också extra tydlig när man snabbt inser att ens hälsa inte laddas upp lika snabbt som Master Chief utan här får den enkla soldaten glatt plocka upp health packs för att överleva. Till sin hjälp har man istället fått någon ny typ av night vision, kallat VISIR,  som dels ökar ljuset lite men också ritar ut konturerna på miljön och ger dig en indikation om det är vän eller fiende genom att måla dessa objekt antingen röda eller gröna.

Väl framme vid signalerna så är det föga förvånande att ingen är där, förutom kanske någon Brute såklart, utan det enda du hittar är delar som dina vänner lämnat bakom sig. Varje del tar dig in på ett flashback-mission där du får spela situationen från landning till nu utifrån dina vänners ögon. Dessa flashbacks gör att du flyr från den mörka stadsnatten för stunden till betydligt mer episka miljöer där slaget om staden fortfarande rasar.

Dessa flashbacks knyts senare ihop till en lång röd tråd och du kommer då på det riktiga spåret till dina vänner. När du väl möter dem så infaller sig situationen att just er grupp hade ett speciellt uppdrag i staden, att finna en unik Engineer. Engineers är en ny varelse i Halo-världen och kan kort beskrivas som en slav till the Covenant som sköter deras avancerade teknologi. Speciellt med just den ni letar efter är att den tagit till flykt nere i stadens superdator och där sitter den nu med all kunskap om mänskligheten men också om the Covenant. En kunskap som ni vill ha och era fiender vill se till att ni aldrig får.

Tillsammans med de som är kvar går nu målet mot att ta denna varelse ur krigszonen och resten blir sen historia…..

Hur är då detta upplägg? Jo, det håller bra kvalité och med det menar jag att det är bra för att vara ett FPS, tillräckligt bra för att du faktiskt kan bry dig om handlingen vilket annars är svårt att göra i de flesta FPS. Variationen är stor från mörka gränder till vidöppna naturdelar och såklart en tråkig upprepande nivå á la The Library. Spelupplevelsen är också varierande; från ensam mot alla till delaktigt i episka slag både till fots och i diverse fordon. En mix som Halo gjort sig framgångsrik på och som håller än. Spelets delar löper så snabbt att man inte hinner tröttna på något och även de upprepande delarna är korta nog för att slippa frustration.

Personligen tycker jag man prickar Halo-stämningen perfekt och fyller kostymen för en bra expansion. Singelplayer-delen kan dras på 6 timmar men tillsammans med övrigt innehåll så fyller man ändå tillräckligt många speltimmar för att berättiga fullpriset.

Horde... menar Firefight

Ett av de nya tillskotten i ODST är Firefight-läget. För er som spelat Horde på Gears of War 2 så är detta en snarlik kopia. För er som inte har det går det ut på att du ska, själv – online – splitscreen, försvara dig mot våg efter våg av fiender. Banorna är statiska och svårigheten ökar efter varje våg med både svårare fiender men också fler fiender.

Så långt är Firefight samma som Horde vilket borde vara positivt för många med tanke på vilket varmt mottagande Horde fick av publiken. Vad som skiljer de olika varianterna åt är ungefär samma grund som skiljer spelen åt i stort. Gears 2 är mindre banor, tätare strider och lite lägre tempo i motsats till ODST som har öppnare banor, större strider och ett betydligt högre tempo.

Exempel på detta är att du i Gears 2 oftast hade koll på alla fiender även på de högre nivåerna då utrymmena var begränsade och antalet var lägre, men i ODST är banorna betydligt öppnare och vågorna kommer in med bland annat Covenant Dropships som slänger ut fiender runt om dig och detta i mängder. Resultatet blir en riktig soppa men en kraftig känsla av att vara omringad. Denna känsla är riktigt bra för den ställer krav på taktik om man ska gå långt, annars riskerar man att bli kortvarig.

För att krydda på mer så har man delat upp så att varje match körs i olika omgångar där omgångarna i sig är uppdelade i olika vågor. Mellan varje omgång återställs din hälsa och ammunition för att klara de nya vågorna av fiender. Men mellan varje omgång läggs det också till en ny skull som gör kommande omgångs fiender ännu svårare. Dessa skulls är av samma typ som vi hittar i Halo 3.

På Horde kunde man ändå klara sig rätt bra på en one man show-stil även om det blev svårt i längden, men under Firefight tar denna taktik död på dig betydligt tidigare. Ett exmpel på där taktik verkligen behövs under ODST är när de tyngre sakerna rullar in, för hur enkelt är det att jaga ghosts själv?

Där är en god variation av banor med bra design för att uppmuntra taktiskt tänkande och antalet banor du har tillgång till bestäms av hur långt du har kommit på singelplayer-delen. Totalt blir det tio stycken varav de sista är återkommande banor fast i nattmiljö, något som trycker på stämningen ytterligare en nivå.

Styrningen

Styrningen är det inte så mycket att orda om, man följer vanlig halo-klass vilken alltid har varit grymt hög. Halo var det spel som fick mig att börja lira FPS på konsol och jag har alltid ansett spelet ha en av de bästa styrningar du kan hitta i denna genre. Inget märkbart lagg mellan tryck och reaktion eller något annat att anmärka på. Valmöjligheterna för kontrollen är det vanliga med olika layouter, invert, autocenter med mera.

Grafiken

Här ser jag den svagare delen i spelet vilket känns konstigt att säga då det är ett Halo-spel. Halo 2 pressade Xboxen till en nivå som få kunde nå den generationen och Halo satte direkt en hög ribba när Xbox lanserades. Halo 3 höll en hög nivå men inte mer än så och såhär två år senare med samma motor känns den trött, speciellt när andra uppföljare visar klara steg framåt.

Spelets starka delar står kvar, ljus och skala. Ljuset är fortfarande ett av de bättre på konsol med en teknik som nog inte finns i något annat konsolspel, en HDR-hybrid om man nu ska sätta namn. Skalan är också kvar där en del slagfält är otroligt stora utan att man förlorar grafiskt djup och framerate. Det senare är en av de saker som man förbättrat i ODST.

Svagheterna är dock också kvar med en sub-HD-upplösning och ingen kantutjämning vilket resulterar i pixliga strukturer. Samma är problemet med AF vilket gör texturerna suddiga ibland. Sett till övriga förbättringar så är där några filmfilter igång och mer reflektioner och ljus på modellerna.

Sett till det hela är det dock svagt och jag tycker alltid den färgglada motorn gör sig bäst i växtmiljö och sämst i stadsmiljö och tyvärr får den senare delen väldigt mycket tid. Stadsbanorna ser helt enkelt inte realistiska ut och även om det är långt in i framtiden så känns det ändå fel.

Spelet i övrigt

Eftersom man bygger på samma motor som Halo 3 så är det rätt naturligt att det mesta är kvar. Det positiva från detta är att spelet nästan är helt buggfritt i singleplayer-delen, med undantaget att en del större monster kan fastna i sin jakt efter dig om utrymmena du flyr in i är mindre än dem. Fysiken är simpel med explosionsförstörelse som ser bra ut utan att imponera. Animationerna känns så där idag men det går, än en gång utan att imponera. Fiendernas rörelsemönster lär man sig snabbt och precis som i tidigare spel är enklare monster mer vimsiga och flyr lätt till skillnad från de större som istället gärna gör utfall mot dig. Har man spelat Halo mycket så vet man exakt hur monstren rör sig och kan därmed plöja igenom de enklare nivåerna snabbt. På easy så är det ett hagelskott och sen melee som tar ner en brute till exempel.

Svårighetsgraderna är precis som innan och den riktigt roliga utmaningen är, också precis som innan, Legendary i co-op. Din framgång öppnar nya Firefight-banor och framgången visas som antingen solo eller co-op.

Vidare så funkar savegame-delen bra utan frustration och till skillnad från Halo 3 så får ODST ett bra lyft vid installation till HDD, laddningarna under spelets gång är riktigt korta.

Tayari Plaza

Med installation - 16 sekunder
Utan installation - 32 sekunder

On Alpha Site:

Med installation – 10 sekunder
Utan installation – 19 sekunder

Sammanfattning

Detta är en expansion, men med sex timmar ny singleplayer-del som tar ett kliv från Halo 3, tillsammans med nya Firefight och online-delen så har man ändå ett värde för ett fullpris. Expansionens form är mer att man får ta att det är samma grund på online-delen och samma motor i spelet.

Även om detta spel inte har hypats så har kraven från Halo 3-hypen inte lagt sig och jag säger det igen:

Var du inte frälst innan så kommer du inte bli det nu heller. Punkt slut.

Men med en bra story med variation, grym firefight-del och en stabil motor så håller spelet ändå hög klass i FPS-träsket och får därmed ett stabilt betyg.

+ Intressant story

+ Firefight

- Gammal motor

- Inte mycket nytt online

8/10

Text av PalmiNio