Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Spelrecension: Uncharted 2

Skriven av: Zoiler  |  Datum: 2009-10-14  |  7429 besökare

Betyg: Betyg: 10


 

  1. Genre:Äventyr/Action
  2. Release: 2009-10-14
  3. Utvecklare: Naughty Dog
  4. Utgivare: Sony
  5. Plattform: PS3
  6. Multiplayer: Co-op online för 3 spelare, versus online

 

Uncharted 2. Tänk dig den bästa actionfilmen du sett. Tänk dig den bästa äventyrsfilmen du sett. Tänk dig en högre makt som utvecklare som verkar kunna gå in i din skalle, läsa dina tankar och sedan justera spelet därefter. Kombinera dessa tankar och du har en måttstock på hur det är att spela Uncharted 2. Jag satt och läste en annan recension där en svensk tidning oförklarligt gav en åtta. Från mig blir det inga kontroversiella betyg - bara den nakna sanningen.

Uncharted 2 är inget vanligt spel. Det är ett spel som suddar ut gränserna mellan spel och film, som för tankarna mot interaktiv film. Men ändå ett spel. Så fort man startar spelet så inser man efter den helt enorma inledningen med medföljande mellansekvenser att berättartekniken och presentationsnivån går genom taket och utklassar alla andra spel. Dialogerna och rösterna är så nära filmklass man kan komma. Det spelar ingen roll vilken karaktär Naughty Gods (vi kallar väl dem vid deras rätta namn) slänger in, trovärdigheten lyser igenom vem det än är. Men bäst av alla är vår huvudperson Nathan Drake.

Nathan Drake är antagligen tidernas mest sympatiska protagonist. Man kan inte annat än att gilla honom med hans sköna personlighet. Alltid där för att hjälpa andra, aldrig långt från en smart, rolig kommentar. Och en stor anledning till varför man blir så fäst vid honom måste vara hans utseende (rent tekniskt menat givetvis). Grafiken på karaktärerna är hästlängder bättre än allt annat jag skådat i spelväg. Och då menar jag inte bara utseendemässigt, utan hur de uttrycker känslor. Sorg, glädje, konfundering, chockering, ilska – allt känns så naturligt. Man glömmer att det är ett spel man spelar, sitter och kommer på sig med att fundera på varför man håller i en handkontroll när en dramatisk scen utspelas. Det kan inte sägas många gånger nog, presentationen, berättandet och mellansekvenserna är bara de grund för att köpa spelet. Jag har antagligen aldrig hängt med så bra i storyn i ett spel som i detta – jäkligt bra gjort.

Storyn handlar för övrigt återigen om ett olöst historiskt mysterium som så ofta i denna genre. Sjöfararen Marco Polo kom hem från sin 20-åriga vistelse i Kina med en kraftigt decimerad besättning. 14 skepp avreste men bara ett klarade sig hem från den 18 månader långa resan. 600 besättningsmän avreste men bara 18 överlevde. Vad hände egentligen? För att undvika spoilers nöjer jag mig med att säga att två av Drakes tjuvkompisar övertalar honom att hjälpa dem ta reda på just det, med alla skatter ombord skeppen som incitament. Givetvis utvecklas resan till att handla om något mycket större än detta dock, ni får se själva.

Uncharted 2 erbjuder äventyr, plattformande och action mellan de underhållande mellansekvenserna.

Plattformandet innebär att du behöver ta dig någonstans vertikalt och måste hitta bästa vägen att klättra dit. De tillhyggen du kan klättra upp för är för det mesta färgade i olika glada färger så du kan upptäcka dem. Men det är ändå inte som att man direkt upptäcker vart man ska, man får tänka till lite. Klättringsmomentet är sedan välgjort, du styr Drakes händer med vänsteranalogen och när han sträcker mot en avsats eller nästa tegelsten hoppar du med X. Det blir mycket klättrande i Uncharted 2, på väldigt fantasirika ställen, men systemet är så bra att man inte tröttnar.

I äventyrsdelen ska man i sin egen takt lösa pussel. Det är inte lika mycket av varan här som i exempelvis Tomb Raider, Uncharted 2 är mer actionbetonat, men de som finns är finurliga och kräver att man tar hjälp av Drakes anteckningsblock och därifrån själv försöker klura ut vad som ska göras. Klarar man det inte så brukar det efter ett tag komma upp en hint som man kan välja att visa om man vill. Det fungerar riktigt bra och man fastnar aldrig. Bara ytterligare en detalj som gör spelet så enormt fulländat.

Slutligen har vi actiondelen. Här har vi det kanske bästa stridssystemet i ett tredjepersonsspel hittills. Trots att eldstriderna är många känns det aldrig repetitivt eller tråkigt. Coversystemet är perfekt, tryck fram och O så tar man skydd där det är möjligt. Från skyddet kan man sedan blindskjuta, sikta, slänga granater, eller sträcka sig och ta ut en motståndare på andra sidan skyddet på ett smidigt sätt. Det känns som man kan göra allt och allt är perfekt. Siktet är perfekt. Det är tyngd i vapnen. Det är många varierade, roliga vapen. Man kan slåss med nävarna. Man kan smyga och ta ut folk bakifrån. Du kan hoppsparka, glida, slänga ned fiender från trappor, sätta headshots för direkt död, hysta gasdunkar och spränga i luften, gömma sig bakom polissköld. Finns det något man inte kan göra? Och man har alltid full kontroll. När man närmar sig döden blir det svartvitt och blodstänk omger skärmen. Och dö, det garanterar jag att ni kommer göra.

För även om man har full kontroll så kommer fienderna i stora mängder och de tuffaste är beväpnade med tonvis av armor och tunga vapen som shotguns och maskingevär. Kaxiga som de är struntar de i att ta skydd och går långsamt framåt mot mitt gömställe (utan att behöva ladda om eller få slut på ammo, ett av få misstag från utvecklarna). I början av spelet kan man döda ganska snabbt, men ju längre man kommer desto svårare blir det med mer och mer bepansrade och tungt beväpnade motståndare. Ett välriktat skott i pannan räcker inte längre, man måste pumpa dem fulla med bly tills hjälmen spricker. Och man måste börja utnyttja granater och raketkastare, och dra nytta av fallna fienders vapen. Striderna utvecklas ständigt, man får anpassa sig och långsamt utvecklas till en dödlig strateg. Det är en fet känsla att glida in bakom skydd, slänga en granat som tar ut tre pers samtidigt som man springer fram till nästa skydd, vrider nacken av nästa person, sätter headshot på två på vägen till trappan där man hystar sista kombatanten över ryggen mot en säker död. Striderna är klassiska.

Uncharted 2 är sprängfyllt av WTF-moments. Jag tänker återigen låta er uppleva dem själv men det är otroligt imponerande hur de lyckats knyta samman allt och ständigt överraskar oss som spelar. Från början till slut sugs man in i upplevelsen och sen släpper spelet aldrig taget. Jag skulle kunna räkna upp hur många tillfällen som helst där man bara suttit med hakan i golvet och imponerats av hur Naughty Gods ger en precis vad man vill ha, eller precis vad man inte förväntar sig.

Ofta ackompanjeras man av en eller flera extra personer under äventyrets gång. De är riktigt smarta, står aldrig i vägen (hoppar undan när man kommer nära), skjuter och tar skydd när det behövs, och håller sig tyst när man ännu inte upptäckts. Och det är riktigt roliga dialoger mellan Drake och personen som följer med. Väldigt passande för situationerna. Vid ett tillfälle tar Drake ut 5-6 personer själv och säger en stund efteråt: ”Är du inte lite imponerad av att jag tog ut alla själv?”. Personen svarar då: ”Imponerad är kanske inte ordet jag skulle använda”. En annan gång klämmer man sig mellan en öppning och hoppar ned för ett två meters hopp. Drake säger ”Det är en liten bit ner”. Personen efter hoppet ”En liten bit?”.

Det här är scriptade grejer men det sker under hela spelet och gör jättemycket för stämningen och känslan av att man inte är ensam och att det faktiskt är två personer som känner varandra där ute. Ibland hjälps man åt för att nå högre höjder eller klara hopp man inte riktigt når fram till. Känslan av symbios är påtaglig.

Ljudet är storartat. En svensk recensent (som inte har något samband med den förstnämnde recensenten förutom att det är samma person) gav en sjua, och det är utan tvekan tjänstefel. En sjua, på vilken planet är ljudbilden i detta spel värt en tafflig sjua? Dialogerna i spelet och mellansekvenserna är ensamt värt en tia, men lägg till ett fullständigt episkt soundtrack som fungerar precis som i en film och det kan inte bli annat än en tia om jag hade satt delbetyg. Det ambienta ljudet är även det fantastiskt. Seriöst, ljudbilden är riktigt, riktigt bra och andas kvalitet rakt igenom.

Precis som grafiken andas kvalitet. Ja, ni har ju ögon att se med. Det är det snyggaste spelet på konsol. Karaktärerna i mellansekvenserna må se excellenta ut, och de må bli smutsiga, risiga och blodiga när det passar sig. De må bli blöta när det regnar eller de badar, de må få snö och smuts på kläderna när de rullar sig i sagda material, håret må blåsa i vinden och ansiktsuttryck ändras beroende på situation.. men karaktärerna är inte allt med spelet. Vi måste ha snygga miljöer också.

Och det är svårt att klaga på ett så vackert spel med så fantasirika miljöer som Uncharted 2. Hur många vattenfall har jag sett i spelet, och hur många av dem har varit olika modellerade? Bra fråga. Ett öga för detaljer, att inte bara använda samma vattenfall varje gång utan variera det beroende på storlek och situation. Precis som vattendragen, ett vattendrag i en isgrotta är helt annorlunda mot ett i djungeln. Och denna form av detaljrikedom genomsyrar hela spelet. Varje bana ska ha något fräscht grafiskt brukar man ju säga. I Uncharted 2:s fall har varje hörn något nytt och annorlunda. Det fullkomligt vibrerar av fräscha miljöer, nya koncept och stilistiska scenarion. Jag står still, insuper atmosfären och fattar knappt att det är en PS3 som renderar spektaklet. Hur har Naughty Gods lyckats med detta? Utan laddningstider? Hur? Hur? De måste vara från en annan planet. De gånger man utbrustit holy shit eller liknande är oräkneliga. Snyggaste snön i ett spel e v e r. Och det skadar inte att fysiken är enastående.

Kontrollen på både Drake och kameran är för övrigt, som resten av spelet, perfekt.

Nåväl, jag skulle kunna fortsätta skriva några sidor här så det blir en uppsats om hur bra spelet är känner jag, men vi gör väl så att ni kollar upp en ordlista med synonymer för ”knäppt bra” och sedan upprepar ni det tills ni har spelet i handen och golvas av inledningen. 10-12 timmar senare kan ni själva försöka sätta ord på upplevelsen så får ni se hur svårt det är att få fram allt man vill. Jag önskar att Naughty Gods och deras motor klonades och skickades ut till alla speltillverkare så alla spel kunde hålla samma höga standard. Och då har jag inte ens rört multiplayerlägena.

Har man inte en Playstation 3 så är detta spelet som motiverar köpet, inget snack om saken. Det är som en helig blandning av Metal Gear Solid, Call of Duty och Tomb Raider. Som min kompis Nathan Drake hade sammanfattat sig själv: Holy Crap!

 

+ Allt!

- Tja, det tar ju slut ;(

 

 

10/10

Text av: Zoiler



Allmän produktfakta
 Här finner du egenskaperna hos produkten. Ifall du anser att något är fel kan du, om du är inloggad, redigera dessa på produktens Prisjaktsida.
 

Allmänt

Genre Äventyr Plattform Shooter
Antal skivor 1 st
Max antal spelare (oavsett spelsätt) 1 spelare
Rek. åldersgräns 16 år

Bildegenskaper

Stödda videoformat 720p

Design

Exklusiv utgåva (samlarutgåva/limiterad) Nej

Funktioner

Funktioner

Spellägen

LAN-stöd Nej
Lokal multiplayer Nej
Online multiplayer Ja

Övrigt

Lanseringsår 2009
Utgivare SCEA
Utvecklare Naughty Dog

Länkar

Varumärkets produktsida
Prisjakt © 2000 - 2022 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.