Recension: Star Wars Clone Wars - Republic Heroes

1. Genre: Äventyr/Action

1. Release: 2009-10-06

1. Utvecklare: LucasArts/Krome Studios

1. Utgivare: LucasArts

1. Plattform: Alla

1. Multiplayer: Drop in/out Co-op offline

Det eviga intresset för galaxen långt, långt borta kräver en stadig ström med nytt material till den aldrig sinande konsumentgruppen av fanatiker. LucasArts lyssnar givetvis på kunderna och släpper tillsammans med Krome Studios Star Wars: The Clone Wars – Republic Heroes till, tja.. Masochister.

Jag har sedan länge tyckt om Star Wars. Även om jag har blivit äldre så har alltid intresset för jediriddare, sith och alla raser som utgör stjärnkrigsuniversumet bestått. På senare tid har det blivit att man tröttnat på grund av den inhumana, eviga cykeln av produktioner som återanvänder alla gamla historier skapade av George Lucas. Oftast slutar det inte bra, förutom några guldkorn som KOTOR och Jedi Academy. Star Wars: Klonerna anfaller har som de andra episoderna i serien uthärdat fanbaserade filmer, TV-serieadaptioner och ytterligare långfilmer. Just detta spel baseras på den animerade TV-serien, som i sig kom efter en animerad film om separatisternas resning mot den galaktiska republiken i “den där” galaxen. Just den animerade filmen blev utskälld av flera filmkritiker och så verkar också vara fallet för det här spelet. Men jag tycker att kritiken är smått överdriven.

Historien bakom SW: TCW behandlar Anakin Skywalker och Obi-Wans utredning om separatisternas verksamhet på flertalet ställen i en viss galaxprovins. Underliga stölder och skenattacker har förekommit runt om strategiskt värdelösa planeter och Anakin med vänner och kloner undersöker dess skeende och upptäcker i takt med flera nya attacker och stölder att separatisterna kokar ihop en diabolisk plan med Count Dooku, en före detta Jedimästare, i spetsen.

Man får styra flera olika karaktärer i deras jakt på förövaren Count Dooku och hans högra hand, prisjägaren Kul Teska. Republic Heroes sträcker sig över tre akter och för att ta sig igenom dem får man ta på sig rollen som antingen Anakin, Mace Windu, Obi-Wan och – som ett tillskott till varumärket – kloner, med respektive entourage. Det ger en känsla av variation och hjälper till att döda tristessen som man hade känt om man bara hade lirat med just en karaktär genom akterna. Kul Teska i synnerhet var en fräsch vindpust in i karaktärsgalleriet som man gradvis har hunnit tröttna på, då de generiska protagonisterna och antagonisterna som presenterats genom åren har kommit tillbaka i olika former.

Inledningsvis så var det väl inte så jätteroligt. Grafiken fick mig inte att sätta mig spikrakt i stolen av äckel eller hoppa och jubla av fascination. Animeringen är tråkig och lite intetsägande och känns bara som ett lätt hafsjobb, i en mellansekvens märkte jag att de bara hade slängt in en bild på en planet som man färdades mot, vilket jag tyckte var väldigt underligt. Miljöerna är nästan i 2D och är i det närmaste godtagbart som mest. Karaktärerna ser konstiga ut, mest på grund av animeringen som jag personligen inte tycker om. Dock försöker utvecklarna så gott de kan att variera bandesignen, vilket förtjänar en eloge. Många filmlicensspel fastnar i förekommande miljöer där allt ser likadant ut, bana efter bana.

Ljudet är som vanligt, ett trevligt trallande med stråkar i sedvanligt John Williams-manéer. Dock skall det betonas att det inte märktes av något episkt eller känslosvallande som man är van vid, utan det malde på i bakgrunden på ett, i ljuset av vilket universum det ändå representerar, häpnadsväckande subtilt och diskret vis. Ljussvärd och användandet av “The Force” låter som det brukar göra och det känns som att man har konserverat både ljud och tal från filmserien. På grund av detta är röstskådespeleriet fullt godkänt och inte påklistrat eller klichéaktigt, utan det känns som att de har engagerat sig i tillverkningen. I min mening är det något som bör uppmuntras, då man är utled på trötta och oinspirerade röstskådespelare inom branschen.

Kontrollen är antagligen spelets allra största svaghet. Den oregerliga kontrollen i symbios med den lika vimsiga kameran förstör allt som kan stavas spelglädje i spelet, eller, decimerar den till något av en “jag vill bara spela lite, sen lägger jag av”-mentalitet hos kontrollbäraren. Man hävdar att det är ett actionpackat äventyrsspel i klassisk Star Wars-anda, men jag kan bara se alla gånger jag bannade tillverkarna för att ha gjort ett plattformsspel med en värdelös och flagrant dålig kontroll. En varning innan ni sätter in skivan i er konsol eller spelmaskin är att vara väldigt mån om att inte ta något för givet när ni hoppar, för det kommer ni göra ofta, eftersom ett litet skutt på en meter kan resultera i självmord och omstart vid checkpoint.

Att man får hoppa och dö i Republic Heroes är fakta. Det verkar LucasArts vara medvetna om, därför har de lagt in så att man har oändligt med liv och checkpoints i sin arsenal. Så mycket tid går åt att dö och starta om att det hade blivit ospelbart om man inte hade haft tillgång till omstart. Det säger rätt mycket om vad det hela handlar om. För även om det var kul att utkämpa strider mot flertalet fiender, slänga granater som en klon in i en massa av urbota dumma stridsdroider, kasta sagda droider till en självklar död med hjälp av Force Push och lösa små minipussel så fanns det alltid, alltid ett element där du behövde hoppa. Bossfighter var skrattretande då man bara väntade ut dennes död medan man likgiltigt slängde sig huvudstupa in i både boss och dåligt utplacerade stup. Väldigt underligt som sagt att ha ett fruktansvärt hoppsystem när din karaktär kan trotsa gravitationslagarna.

Dock skall det nämnas att kontrollen egentligen inte är något större problem som förstör spelkänslan i stort. Det är fortfarande ett helt okej och småroligt spel i grunden, med en god känsla i stridssystemet till exempel, vilket var roligt att kötta igenom en osinlig mängd av olika variationer av droider. Sedan är den obligatoriska döden efter ett präktigt hopp slutligen rolig, eftersom du har blivit så van vid det att du utvecklar en slags morbid humor runt händelsen. Ibland fann jag mig själv i att modigt slänga mig in i laserstrålar och lösas upp i atomer för skojs skull. Varför inte? Din spawnpoint ligger precis bredvid döden. Du kan till och med trotsigt hånskratta Count Dooku i ansiktet medan du hoppar ned i brinnande lava mitt under rådande bossfight. Vi kommer ändå alltid tillbaka Count... som kackerlackor.

Det ska sägas att LucasArts lyckats variera spelet trots dess repititiva grund. Ena banan kör du Jedi, andra klonsoldat, tredje AT-ST, fjärde luftmoped. Som Jedi får du slåss med ljussvärd och använda Kraften, medan du som klon använder laservapen, raketkastare och EMP-granater.

Banorna var korta och man spenderade inte längre tid på ett ställe än vad som behövdes. En specifik nivå tog tre minuter enligt spelets tid, vilket var väldigt frapperande. Spelet klarades på cirka fyra-fem timmar om man sprang igenom det utan att bry sig om att plocka EXP eller artifakter till “affären” som fanns, eller de valbara events som dök upp frekvent i form av “eliminera mest droider på snabbast tid”, med din vän som kan vara med som bihang i ett co-op lir. Co-op är att föredra då singleplayer kan rendera i vansinne och dekadens. Även om man tillsammans med en vän, ett syskon eller en förälder kan flumma igenom spelet så bör man inte spela mer än några nivåer per spelsession, då det till och med är utformat som att man ska spela i korta intervaller.

I affären kan man köpa fusk, uppgradera sin gubbe och det roligaste – köpa masker. Det finns ett stort urval av klassiska karaktärer från Star Wars-filmer och spel, typ Darth Maul, Yoda och Jawas. Komiskt nog fungerar maskerna i mellansekvenserna (fast inte animerade tyvärr). Det fanns något roligt i att se en hård C3PO med lysande ögon leka hjälte, samtidigt som han blint stirrade på alla med sin väldigt iskalla blick under dialogerna. Eller att se Mace Windu springa omkring med Indiana Jones hatt på sned och försöka se allvarlig ut. Gick inte att ta honom på allvar i den hatten. Ett kul inslag.

Allt som allt så är den senaste produktionen från Star Wars-giganterna LucasArts ett helt okej spel som man kan ha kul med i några timmar, trots den olidliga kontrollen och känslan att du har spelat det hela förut. Greppa ditt ljussvärd och förbered dig på att falla till din död, Padawan.

+ Kul i små doser
+ Varierande uppdrag

- Kontrollen
- Kameran

6/10 - Godkänt

Skribent: Filip_M