Recension: Magna Carta II

1. Genre: RPG
2. Release: 2009-10-16
3. Utvecklare: Softmax
4. Utgivare: Atari/Namco
5. Plattform: Xbox 360
6. Multiplayer: Nej
   
   

Det är mycket RPG nu. Relativt stora titlar som hybriden Borderlands, Risen och spelet med stora förväntningar på sig, Dragon Age, att förgylla hösten med i all ära; själv testar jag på JRPG:et från Softmax - Magna Carta II. MC II har nu kommit exklusivt till Xbox 360, vilket är en gåva för trogna fans av serien sedan dess storhetstid på det gamla hederliga playstationet.

Förutom Enchanted Arms som kommer nämnas i följande text ytterligare så är Magna Carta II ett av få rollspel som jag har gett chansen ordentligt. Innan dess så har jag inte riktigt känt mig mogen uppgiften att samla experience och ränna runt på sidemissions med ett helt entourage kånkandes efter mig. Magna Carta II följer dock det bekväma “Enchanted Arms-syndromet”, som jag vill kalla det. Jag kommer fördjupa mig i det ytterligare, men först ska innehållet analyseras.

Du träder som alltid i ett RPG från Japan in i en sagovärld full av korruption, död och politisk instabilitet. I detta fallet är det riket Lanzheim som sedan tidens begynnelse har sjunkit in i inbördeskrig var tusende år. Det senaste inbördeskriget är en schism mellan rojalisterna (syd) och folket (nord), då premiärministern Schuenzeit (schuuensajt) kallblodigt mördar drottningen och tar tronen för egen räkning. Adeln i kollaboration med prinsessan skapar en motståndsstyrka för att stoppa upploppet. Samtidigt, på en ö, lever huvudpersonen – Juto, döpt efter en fiktionell växt - ett bekymmersfritt liv tillsammans med öborna. Dock, i vanlig ordning, händer saker och ting i landet som påverkar Juto och hans leverne direkt. Han tar då upp kampen på rojalisternas sida. En jämförelse kan dras till verkligheten, då Softmax är koreanskt. Är det månne samhällskritik? Nord mot syd? Ringer det klockor?

So far so good, kan tyckas, och håller allt annat lika bra klass som bakgrunden till Magna Carta 2? Det är jag inte benägen att hålla med om.

Varje beståndsdel – grafik, ljud, kontroll, känsla och story – har irriterande aspekter som drar ned betyget något. Grafiken baseras på den ganska uttjatade och överutnyttjade Unreal Engine-tekniken, som introducerades för några år sedan. Vissa gör det bra, andra inte. Softmax tillhör den senare kategorin. För visst är grafiken helt okej på avstånd, men blickar man ut över vyerna och landskapen omkring sig, så märker man att grafiken verkar kompensera sina egna brister. Drawdistance ersätts med en opassande, gräslig blureffekt, marken har en typ av dead spots (plättar som inte går att nå fastän det ska gå), spelvärlden målas upp inför dina ögon och allt är evinnerligt grått och fult trots att det ska vara “paradiset på Jorden” enligt invånarna. Varför bor ni i så trista ghetton då?

Karaktärerna är helt okej (förutom Juto – generisk JRPG-hjälte) och ibland vackert utmålade och ser intressanta ut, men det är bara ett skal. De våldför sig på ljudbilden som annars håller en väldigt hög nivå. Dessutom viftade de som psykstörda galningar med någon slags överutvecklad Parkinsons när de konverserade. Ett enkelt “We have to go there” blev en hel orkesterrepertoar av handrörelser, som snarare stack i ögonen och fick en att sucka ljudligt och börja härma spasmrycken lite hejvilt.

Akustiken i Magna Carta är underbar. Det är pompöst, det är mysigt, det är i vissa fall oklanderligt, och flexibelt. Rätt musik är viktigt i ett RPG för att det inte ska falla platt som upplevelse. Speciellt berörd blev jag när jag efter en strid långsamt skred framåt medan en episk, tung låt dundrade från högtalarna. Kan säga att jag kände mig något mäktig i alla fall, trots att det inte var mycket till strid. Det hade varit ännu mäktigare om mina karaktärer hade lidit av afasi eller varit döva eller så. För just karaktärernas röstskådespeleri är helt utomjordligt dåliga. Problemet som jag finner idag är att det är svårt att vaska fram riktiga röstskådespelare som inte verkar trötta på yrket eller är konstlade bortom rim och reson.

Man kan säga att industrin/yrkesgruppen visar sig från sin sämsta sida i Magna Carta 2. En speciell medlem i din hjältegrupp, Celestine, har för evigt ärrat mitt ömkliga sinne och jag vill aldrig mer minnas de pinsamt dåliga och framtvingade diskussionerna som utspelades sinsemellan individer i spelet. Lägg till att du inte kan skippa konversationer genom att trycka på start eller valfri knapp, utan om du dör så måste du återuppleva en plågsam, lång konversation igen. Vilket inte alltid är roligt. Speciellt inte när den högfrekvent pipiga Celestine är med.

Kontrollen är härlig. Visst är det alltid jobbigt med menyer i RPG-sammanhang, men själva charmen är att kunna förbättra ditt momentära livsprojekt, dina karaktärer alltså, genom manövrerbara menyer som inte direkt sticker i ögat. Mycket tid spenderas i menyerna allt eftersom det krävs att karaktärerna dina ska utvecklas, så det är en viktig faktor att det inte krånglar och spexas till för mycket. Banalt, är ledordet.

Stridssystemet i RPG kan dissikeras och analyseras i all evighet, och för ett bra spel krävs en smidig och innovativ combatdesign. Magna Carta har slopat det traditionella grind-systemet med turbaserade strider. De lägger krutet, glädjande nog, på realtidsbataljer vilket är välkommet i en annars väldigt traditionsenlig och konservativ genre. Realtidskonceptet fungerar smidigt. För att förhindra att man menlöst pucklar på sin motståndare tills denne segnar ner och tvärtom så är ett konditionssystem infört. Efter x antal slag tröttas din karaktär ut och måste vila, för att vid ett senare tillfälle engagera sig i striden igen. På grund av detta är gruppmedlemmar vitala och man gör bäst i att retirera medan de andra fortfarande är upptagna, eller så bryter man tröttheten med hjälp av en så kallad chain. Chains är ett samarbete mellan två karaktärer för att både bryta den förstas förlamning och stärka den andres attack. På det har vi Chain Break. Det låter komplicerat och jag skulle bara komplicera det ytterligare om jag förklarade det; jag ger er möjligheten att utforska det själva. Det är i grunden rätt simpelt, trots ovana termer.

En väldigt horribel händelse som kanske inte är spelkontrollets fel, men som ändå ger spelkänslan en törn, är bossarnas fjantigt löjliga motattacker. Om vi säger att jag laddar upp en specialattack som jag samlat ihop genom att outtröttligt slå min motståndare, jag har lidit, jag har suttit på nålar, och när jag äntligen, äntligen ska skölja all undertryckt, passiv ilska över en liten tarvlig boss så gör han en så kallad combo-breaker på mig. Det blir en inzoomning på bossen som gör en specialattack själv, så att min attack avbryts, och jag i värsta fall – dör. Gulag. Jesus korsfästning. Järnridå. Ett fusk eller fel som ödelägger en stor del av strategitänkandet. Vad göra? Det du samlar upp kommer ändå gå om intet, mestadels.

Men vad gör det till ett spel som är generiskt och en produkt som spelar säkert? Magna Carta 2 är huvudsakligen inget revolutionerande RPG. Förutom battlesystemet som är innovativt nog så är det ytterst okomplicerat och bjuder inte på några riktiga nyheter som kan finnas någon annanstans. Det smälter lite in i mängden av den uppsjö av välgjorda RPG som finns.

Men trots det bör det få en chans. För precis som i Enchanted Arms fall, som var ett av de första RPG att släppas till xbox 360, så gör spelet ett gott dagsverk och tar spelaren genom ett fullt dugligt spel med lättmanövrerade kontroller och en lättsam, något engagerande story. För det är ett långt spel. Speltiden sträcker sig till runt 30-40 timmar och spelet är uppdelat på två skivor. De detaljerade och intressanta sidouppdragen, som utgör säkert mer än hälften av de timmarna, var på ett visst sätt småroliga och hade ett tillräckligt värde för att man skulle lägga ned tid på dem. Förutom att man får överdrivet med experience och lite väl kraftiga föremål ibland, så tillåts man dyka ner i personkemin i gruppen och i något fall även få reda på mer om var persons (i gruppen givetvis) historia.

Den tid jag spenderade med Magna Carta 2 kan ses som en tid av obemärkelse. Det kändes som att det fattades någonting. Jag fick kanske inte se det mesta, då jag inte fann tid att lägga ner tid på allting som finns – jag låg kanske på en 70-80% fastän jag gjort alla huvuduppdrag – men det som jag fick se gjorde mig nöjd. Förutom att det var pundigt enkelt. Jag dog kanske fem gånger eller så mot slutet, resten var en resa på en räckmacka, och karaktärerna man befogar över blir lätt så övermäktiga spelets fiender att man undrar lite varför de ens fick vara med i spelet. Det är mitt problem, det så kallade “Enchanted Arms-syndromet”. Ett tillstånd av RPG-depression då du märker att du sitter och spelar något som håller dig för mycket i handen. Ett enkelt, tillbakalutat spel med lite för väl slappa metoder och ovanligt lätt svårighetsgrad. Jag tror Magna Carta 2 gör det för lätt för spelaren. Det saknas en värdig utmaning.

Sammanfattningsvis är Magna Carta 2 ett välgjort och ambitiöst spel med glimten i ögat, trots sina värdelösa röstskådespelare, sin stentråkigt gråa och stela grafik och ursäktande filosofi kring utvecklandet av RPG som genre. Ett enkelt, säkert, hyggligt spel som håller länge, beroende på hur lång tid du orkar ge det.

+ Battlesystemet
+ Musiken
+ Lättsamt spelande

- Lite för lätt
- Röstskådespeleriet och allt därtill

7/10 - Bra

Skribent: Filip_M