Recension: Kingdom Hearts 358/2 Days

1. Genre: Action RPG
2. Release: 2009-10-16
3. Utvecklare: Square Enix
4. Utgivare: Square Enix/Disney Interactive Studios
5. Plattform: Nintendo DS
6. Multiplayer: Co-op online och offline

Square Enix fortsätter att fylla i hålen i storyn kring Kingdom Hearts I och II, först med Chain of Memories och nu med den småsvåra titeln Kingdom Hearts 358 over two days, eller bara 358/2 days. Jag testar och konstanterar att det här tillägget till serien kanske inte är för den oinvigde rent storymässigt.

Square Enix kom för en herrans massa år sedan på en genialisk idé, att samarbeta med Disney och skapa ett färgsprakande och nyskapande RPG i världen av sagofigurer från den enorma sagofabrik som vi alla känner till. Musse Pigg var kung över universumet och Janne Långben samt Kalle Anka var huvudpersonens trogna kompanjoner. I min mening var detta koncept helt magiskt, men jag var ung vid tillfället och kunde aldrig riktigt ge Kingdom Hearts den uppmärksamhet det förtjänade, tills för ett år sedan. Då tyckte jag att det var förlegat. Jag blev väldigt besviken på grund av detta.

Det ångrar jag när jag sätter mig ned för att spela 358/2 days. Den här gången får man följa en Nobody, Roxas, som är en varelse utan hjärta, vars existens har sin upprinnelse i att huvudpersonen Sora förlorat sitt minne och kropp i tidigare konstellationer. Han introduceras till Organization XIII, en grupp av Nobodies vars högsta önskan är att få ett hjärta. Därför ger de sig ut på uppdrag för att slå och samla hjärtepoäng från monster i världar kända från Disney, såsom Agrabah, Odjurets slott, Underlandet med mera. Trots att syftet är nobelt så sjuder konflikter under ytan. Samtidigt utvecklas vänskapen mellan Roxas och Axel, en medlem i organisationens vänskap. Låter det underligt? Jag fattade inte alls mycket när jag spelade. Jag fick kika storyn på nätet för att förstå helhetsbilden.

Grafiken är imponerande för att vara på Nintendo DS. Karaktärsdesignen är bra och det ser i runda slängar ut som ett nedbantat Kingdom Hearts. Det går i ett färgglatt tema och även monster som ska se skräckinjagande ut är relativt mysiga och ser gosiga ut, nästan så att man inte vill slå de små liven.

Ljudet är tydligen, enligt andra recensenters utsago, taget från tidigare Kingdom Hearts. Därmed är det kanske inte så mycket att förvänta sig från just musikbiten av spelet, men eftersom det i praktiken är första gången jag kör igenom hela Kingdom Hearts så kände jag personligen att bakgrundsmusiken var förgyllande och medryckande. Bra musik i passande stunder. Var man i öknen så var det ökenmusik, var det en känslosam scen så var det tyst pianoplingande.

Kontrollen var hjälpsam och vållade inte några större problem. Touchscreen används minimalt vilket skalar bort eventuellt velande och inlärning av komplicerade kommandon, som kanske skulle uppkommit om man klämt in en massa funktioner. Kameran var följsam, kontrollerbar, men ibland så levde den sitt eget lilla liv och kunde vid vissa tillfällen förstöra ett avgörande hopp, slag, eller en nödvändig avledningsmanöver. Det kändes även plottrigt att tillskanska sig föremål eller gå igenom sina saker under uppdraget, fast det löstes lätt med snabbkommandon.

Nytt för serien är ett panelsystem i tetrisstil som man kan revidera och se över innan varje uppdrag. Där kan man pracka på sig vanliga magier som eld och is och så vidare, men chansen finns att modifiera både sin level och sitt eventuella vapen. Därmed kan man stanna som level ett eller ha sitt sämsta möjliga vapen genom hela spelet om man inte inför sina levelblock in i panelsystemet eller uppgraderar sin keyblade, som Roxas bär. Lyckligtvis så är det lättmanövrerat i och med att touchscreen appliceras främst inför uppdrag, men personligen så känns ett panelsystem lite udda och i värsta fall dåligt då man kan glömma av att uppgradera sig inför uppdrag, och problemet i sig är att alla block inte är upplåsta från första början. Därför kan du inte få med dig allt som du vill få med, så även om det är ett smart system på sätt och vis så är det också lite ihåligt.

Striderna är simpla och man springer egentligen igenom större delen av spelet, om man kör på normal det vill säga. AI:n saknar lite av det lilla extra som gör den nödvändig att ha med, för huvudsakligen så hade jag stora problem att engagera min kompanjon – det följer alltid med en kollega på uppdragen – till att hjälpa mig i de väldigt frekventa striderna. Istället fick jag finna mig i att slå på folk medan min kollega slängde potions och liknande på mig.

358/2 days är relativt kort. Jag spelade igenom det på dryga tolv timmar. Jag utelämnade multiplayer då det inte kändes intressant, främst för att man bara får spela om uppdrag med en vän vilket inte känns belönande, och jag är inte mycket till en rekordmänniska; vilket gjorde att jag även hoppade över tidsuppdrag med modifikationer, såsom att spela om en tidigare bana med restriktioner som att man inte får hoppa mer än tre gånger. Dock spelade jag sidouppdragen som kändes tvungna och det låter lite ohållbart med tolv timmars spelande och både sido- och huvuduppdrag avklarade.

Det var dock tolv helt godkända timmar – jag hade inte alltid roligt, men det var ett typiskt spel att plocka upp och köra några uppdrag på för att sedan inte reflektera mycket över. Been there, done that. Hade jag haft tidigare erfarenheter från Kingdom Hearts-serien så hade jag säkerligen åtnjutit tolv, kanske mer, roliga timmar, men nu blev det snarare ett ”meh” och likgiltighet som följd. Med detta motiverar jag det lite låga betyget – har man inte spelat Kingdom Hearts innan lär man inte finna 358/2 days fullt lika roligt som om man hade gjort det, medan de som är familjära med serien säkerligen får en bättre upplevelse.

+ Kontrollen
+ Musiken

- Oklar story
- Kräver tidigare erfarenheter

6/10 - Godkänt