Recension: Ghostbusters - The Video Game

1. Genre: Action
2. Release: 2009-11-06
3. Utvecklare: Terminal Reality
4. Utgivare: Atari
5. Plattform: Xbox 360, PS3, PC, Wii och NDS
6. Multiplayer: Versus online

Som många andra blev jag hänförd av Ghostbustersfilmerna. Franchisen var riktigt het under 80- och 90-talet men har liksom Transformers, He-man, Turtles och andra äldre varumärken glömts av med tiden. Nu när Megan Fox förvandlat Transformers till en mega-hit på vita duken och Turtles fått ett uppsving i animerad form firar Ghostbusters 25 år med spelet som enligt skaparen Dan Akroyd essentiellt är den tredje delen i sagan, Ghostbusters 3. Och nu kommer 360-versionen äntligen till Europa (för den som inte orkat importera då alltså – spelet är regionsfritt)!

De flesta viktiga pjäserna från originalserien har sammanslutit för att ge serien en sista (?) akt. Alla spökjägarna är tillbaka för att låna ut sina röster och likheter. Signoury Weaver däremot ville inte ha med spelet att göra när hon blev tillfrågad. När hon sedan fick reda på att Bill Murray och alla andra ville vara med så ändrade hon sig, men då var det för sent. Nu spelas istället kärleksintresset av Alyssa Milano (vilket känns som en klar förbättring i vilket fall). Egon, Venkman, Ray och Winston – till och med den klassiska sekreteraren Janine är alla med och bidrar till den enorma filmkänslan man får av spelet. Ett stort plus ska ges till CG-sekvenserna som är väldigt välgjorda. Egon och gänget ser grymt bra ut i spelmotorn men i CG-sekvenserna är likheten på pricken. De är också spännande att se på och hakar fast en i storyn som utspelar sig två år efter andra filmen i ett återigen spökinfesterat Manhattan. Lägg till att rösterna är original och att Akroyd och Ramis skrivit berättelsen och det känns som att du är med i filmen Ghostbusters 3.

När spelet sätter igång efter en explosiv inledning kastas du in i rollen som en ny rekryt i gänget, en medlem av Ghostbusters som får i uppgift att fältprova all teknisk utrustning (läs vapen) som framförallt Egon mekar ihop. Man får inget namn och talar aldrig, orsaken till detta är enligt den nonchalante Venkman att de inte vill lära känna en för mycket eftersom man troligtvis, precis som de tidigare rekryterna, kommer avlida på jobbet i förtid. Man känner sig definitivt som att man är i botten av maktpyramiden då man hela tiden får ta de sketnaste jobben och ta order som om man inte har något val (vilket man heller inte har). Man behandlas helt enkelt som en död man. Mot slutet av spelet känns det ganska lustigt att de mer erfarna medlemmarna fortfarande kallar en vid smeknamn trots att man räddat livet på dem och löser situationer som de inte själva klarar av. Men det ska sägas att man också får beröm om man gör något bra.

Spelet andas filmkänsla som tidigare sagt. Man känner sig faktiskt som en spökjägare, en del av laget. Högkvarteret är detaljerat och utsmyckat, Janine sitter hela tiden i olika telefonsamtal som man kan lyssna på, man kan titta på artefakter man samlat genom spelet och på nedre våningen, dit du lättast tar dig genom att glida ned via brandpålen, finner vi Ghostbusters pråliga bil, Ecto 1. Mellan uppdragen fungerar brandstationen som en hub.

Under uppdragen ser du dig själv ur ett Gears of War-liknande perspektiv med ryggen mot kameran och det tunga protopacket blippandes och bloppandes på ryggen. Istället för ett traditionellt interface så ser man liv och ammuniton på just protopacket. Om du är nära döden blir skärmen suddig och röd men annars är det helt rent.

Som spökjägare ska man givetvis fånga spöken och detta fungerar riktigt bra. Först försvagar man spöket genom att skjuta det, och när det är svagt nog kastar man ut sin spökfälla. Genom ett litet minispel som påminner om fiske ska man sedan fånga det försvagade spöket i protonstrålen och styra ned det i fällan. Detta kan vara lite klurigt i början när man måste kontra den vettskrämda gastens flyktrörelser men man får snart tillgång till bättre fällor och lär sig att hantera vålnaderna. I inledningen har man bara den klassiska protonstrålen från första filmen men genom spelets gång får man tillgång till fyra andra påhittiga vapen, var och en med en sekundär funktion, som dessutom kan uppgraderas för pengar man tjänar på de infångade spökena. Kontrollen är hela tiden enkel och aldrig i vägen.

Alla spöken behöver inte fångas, vissa kan man bara skjuta tills de disintegreras. Striderna i Ghostbusters blir aldrig tråkiga eftersom spökena presenteras på ett smart sätt och kastas mot en i lagom stora mängder. Man har satsat på färre strider som är mer utmanande och episka och det föredrar jag helt klart framför andra spel som kör med spawnande massinvadering av fiender. Bossar finns det också ganska gott om, bland annat får man chansen att fånga bibliotekarien och utstrida en episk fight mot självaste Stay Puft.

En annan grej som bidrar starkt till stridernas nöje är fysiken som är rejält avancerad och hur kul som helst att leka med. Väldigt många objekt går att förstöra i sina minsta beståndsdelar. Exempelvis tillintetgjordes en restaurangsal utrustad med ett stort antal bord och stolar, uppdukade matbord, piano och bar totalt efter min fight med det gröna, frossande spöket Slimer. Träsplitter flyger, saker trasas sönder olika beroende på var man skjuter dem, stora hål bildas där protonstrålen vandrat. Det är realistiskt och mycket imponerande med så många interaktiva objekt samtidigt på skärmen.

Fysiken kommer också till spel genom ett vapen som kan skjuta gröna linor som fäster i olika objekt och fiender. Säg att du har en elkabel under vatten och du måste gå igenom till andra sidan. Fäst ena linan i elkabeln och andra i taket så lyfter du bort problemet och kan vandra över. Eller så kan man använda den på spöken och binda fast ett försvagat spöke till fällan vilket medför att vi har ett spöke mindre att fånga.

Grafiskt ser det bra och stämningsfullt ut, speciellt rökeffekter och karaktärerna har man lyckats med, och miljöerna är kusliga och varierade.

Vad som är sämre är laddningstiderna. Vi snackar minst en halv minut, säkert mer, varje gång man ska ladda upp spelet eller om man dör. Dessa laddningstider ihop med checkpoints som kan vara tvivelaktigt utsatta kan leda till frustrerande moment om man dör. Vilket man troligtvis gör eftersom det finns en del sekvenser i spelet som kan vara svåra att ta sig igenom på första försöket. Dör man så kan man bli återupplivad av sina eventuella lagkamrater och vice versa (du har oftast någon eller några med dig, men vid sällsynta tillfällen är du ensam), men om alla kolar vippen är det bara att sitta och stirra på Ghostbusterslogotypen i en låååång väntan för att sedan bereda sig på att spela om saker man redan utfört och lyssna på dialog man redan hört. Dessa svårare sekvenser är sparsamt utspridda som tur är men man vill verkligen inte dö i Ghostbusters. Spelet i sig är inte speciellt svårt men laddningstiderna gör att man ändå får ångest över att dö.

I övrigt är jag besviken på att huvudtemat från filmen aldrig spelas, annat än en väldigt kort bit i inledningen. Visst är musiken och ljudeffekter bra och spökjägaraktiga, men huvudtemat äger ju. Konstigt att det inte slank med.

Ghostbusters är sju-åtta timmar långt vilket känns som en helt ok spellängd. Jag är ändå fasligt imponerad av Terminal realitys version av Ghostbusters. För att vara ett ”filmspel” så har de lyckats över mina förväntningar. Man bjuder framför allt på ett riktigt högt produktionsvärde och en involverande story, men också på ett stridssystem och en tight kontroll som lägger grunden för flera timmars spännande spökfångande. Visst har spelet brister, mestadels tekniska, men totalt sett är Ghosbusters ett paket som absolut inte får missas av fansen, men som även kan avnjutas av en som aldrig sett ett spöke förut.


+ Det känns verkligen som Ghostbusters
+ Fysiken är kul att leka med, spöken är kul att fånga

- Laddningstiderna är inget vidare
- Lite sparsamt med checkpoints

8/10 – Mycket bra

Skribent: Zoiler