Recension: Saw - The Videogame

1. Genre: Action/Skräck
2. Release: 2009-11-20
3. Utvecklare: Zombie Studios
4. Utgivare: Konami
5. Plattform: Xbox 360, PC, PS3

”Do you want to play a game?” Frågan ställs av Jigsaw. Jag stirrar honom i vitögat och säger ”yes, but not this one”.

Även om filmserien om Jigsaw och hans perversa prövningar på ont anande utbölingar i dagens samhälle började bra, om inte fantastiskt, så har kvalitén konsekvent sjunkit ju fler uppföljare som har skapats. Jag vågar nästan inte ens titta på sexan.

I Saw: the videogame får man lira som Detektiv Tapp, den dekorerade och uppskattade polisen som i första filmen misslyckades med att fånga seriemördaren Jigsaw. I filmens klimax dog Sing, Tapp fick en livshotande skada och hans öde verkade förseglat. Dock räddades han enligt spelet av Jigsaw, och man leds nu in på ett sidospår som knyter samman mellanrummet från ettan och tvåan.

Och spelet genomsyras av filmernas dramaturgi fullständigt, så mycket att det blir tråkigt. Det är pussel, pussel, pussel och åter pussel. Om du är en pusselälskare så sitter det här som en smäck, men jag bör peka ut hur bristen på variation sänker spelvärdet något. En vanlig spelsession kan se ut såhär: få instruktioner av Jigsaw, lös ett pussel, hitta en ny instruktion av Jigsaw, lös ett till pussel, dra dig i håret av frustration eftersom du måste lösa ett pussel till, slåss mot någon psykotisk galning med det värdelösa combatsystemet, dö åtminstone en gång mellan varje pussellösning, och så vidare. Jag fann det otroligt enerverande efter ett tag.

Utformningen av spelbanorna/korridorerna är nämligen lite väl förrädiska. Jag kunde inte avancera hastigt genom varje prövning, fastän det ibland gick på tid – detta för att vissa ”lekar”, som Jigsaw nämner dem, krävde snabbt tänkande – och det var en ambivalent känsla jag upplevde på grund av det. Anledningen till att min fortskridning genom banorna gick i snigelfart var för att Jigsaw tog sig friheten att armera hela dårhuset, som man är instängd i, med diverse fällor och mordiska medmänniskor som vill åt ens blod, eftersom Tapp bär på nyckeln till deras frihet inom sig.

Saw är ungefär som att spela ett spel man är rädd för av fel anledningar. Jag tyckte atmosfären och de få gångerna spelet uppenbarligen försökte skrämma mig var lite tama. Det jag bävade för var att trampa på en fälla med ett hagelgevärsskott i skallen som följd, eller att traggla mig igenom stora prövningar endast för att bli dödad av någon quick time event som jag inte var med på. Saw-franchisens posterboydocka såg ful och kornig ut och de gångerna grismannen dök upp suckade jag åt att man var tvungen att få in en så tråkig individ bara för att spelet involverade Saw-universumet.

Grafiken adderar dock till att man sugs in till viss del i atmosfären. Man lägger stor tonvikt vid mörker och skitighet, eftersom det är ett gammalt, nedbrutet mentalsjukhus med gamla källarrum och rymliga, sönderrivna passager utan belysning. Den lilla mängd vatten som fanns borde ha fått mer skärmtid då det faktiskt var snyggt, och även om grafiken var hyfsat passande till stämningen så drog inte ansiktsporträtt eller animationer hem några pluspoäng. Det känns även som jag har sett det här förut, som sagt.

Kontrollen var tveksam och det kändes stundtals bökigt att navigera. Pussellösning kunde ibland bli sladdrigt. Combatsystemet var som redan nämnts ytterst lidelsefullt och jag undvek dem i den mån det gick – lägg till att man konstigt nog var överlägsen om man använde nävarna istället för vapen. I övrigt kunde man inte springa obehindrat utan var tvungen att rotera kameran i rätt riktning och sixaxissystemet utnyttjades inte fullt ut.

På plussidan ligger dock ljudet och pusslandet. Ljudet ingav en krypande känsla av obehag och även om ljud bakom träplankor, fjärran vrål från undervåningen, dunkande från ovan och en suggestiv, skvallrande ljudbild om att något kommer hända snart är nästintill en norm i skräckspel nuförtiden, så går det fortfarande an. Röstskådespeleriet kunde dock ha förbättrats, förutom det sedvanliga nötandet från Jigsaw.

Pusslen var, trots att spelet i stort sett enbart bestod utav just det, variationsrikt och innovativt. Man fick tänka till en och två gånger och oftast kändes det meningsfullt. Istället för att bara lösa ett pussel och gå vidare utan resultat så belönades man. Att anlägga en fälla för att se en förföljare stiga in i den och se honom dö, lösa ett invecklat pussel på tid och på så sätt överleva eller grabba tag i en nyckel belägen i en toalett full med sylvassa sprutor var glädjande. Man kände sig duktig efteråt. Och listig.

I slutändan kände jag dock att det här inte var något för mig. Det var långsamt och stundtals meningslöst och repetitivt att lira, men mest på grund av min illvilja att lösa pussel. För inbitna fans sugna på att få reda på mer om Saws bakgrund, och samtidigt jobba med de grå cellerna under tidspress, så rekommenderar jag Saw: the videogame.

+ Varierad pussellösning
+ Ljudbilden

- För långsamt tempo
- Kontrollen
- Stridssystemet

6/10 Godkänt

Skribent: Filip_M