Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Recension: The Saboteur

Skriven av: Zoiler  |  Datum: 2009-12-16

Betyg: Betyg: 7


 

  1. Genre: Action/Äventyr
  2. Release: 2009-12-04
  3. Utvecklare: Pandemic Studios
  4. Utgivare: Electronic Arts
  5. Plattform: Xbox 360, PS3, PC

Pandemic Studios spelar på sista versen i och med releasen av The Saboteur, ett GTA-doftande sandboxlir vars teaterscen är det naziockuperade Frankrike under 40-talet. Och de avslutar med ett riktigt fyrverkeri.

Pandemic Studios gick som självständigt företag i graven i november. Spelutvecklarna som gett oss bland annat Star Wars: Battlefront, Destroy All Humans, Full Spectrum Warrior och framförallt – Mercenaries – lyder nu alltså under EA. Runt trettio utvalda, kärnan i Pandemic, har fått arbeta med The Saboteur. Tanken var antagligen att göra ett spel liknande Mercenaries, för det är precis vad det är. Men något friare, i ett annat tidsrum och en helt annan arsenal.

Du tar rollen som Sean Devlin, en generisk, kvinnotjusande bråkmakare till irländare med en förkärlek för just kvinnor, snabba bilar och explosioner. Med en stämpel som eftersökt på de brittiska öarna och en obeveklig lusta för hämnd mot en viss Dierker från Schutzstaffeln (SS) gör du livet surt för tyskarna. Din nyblivna roll som sabotör för den franska motståndsrörelsen i dåtidens Vichyfrankrike låter dig stifta allians med både Luc, Frankrikes motståndsöverhuvud, och Bishop – en mystisk, aristokratisk agent för brittiska underrättelsetjänsten.

Du får även röra dig i ett fritt, enormt Paris, närliggande städer samt ta en liten tur till den tyska gränsen, och några franska landsbygder. Och precis som speltiteln antyder så har du bara ett mål i sinnet – spränga och skjuta nazister. Du får en hyfsat stor vapengömma att ta ifrån, med allt från panzerschrecks, dynamit, tommy guns och jaktgevär. Att spränga viktiga strategiska föremål såsom AA-guns och vakttorn blir en vardag. Vid något tillfälle får du även nöjet att se en zeppelinare singla ner från himlen efter att du gett den några ordentliga salvor sprängmedel. Sammantaget ska världen brinna och allt sprängas, och det tycker jag om. Det är Pandemic, det är Mercenaries. Det är styrkan i spelet. Föreställ dig bara ett GTA med extrema förutsättningar. Variationsrikt och explosivitet är ledorden.

Jag läste att någon spelrecensent klagade på att the Saboteur var för “vertikalt”, att det lades lite för mycket fokus på att klättra och hoppa på hustak. Det kan jag hålla med om. Även om det är ett nytt och fräscht element som börjar introduceras i de flesta spel med äventyr som genre, så bör man överträffa eller ligga på samma nivå som exempelvis Assassin’s Creed eller Uncharted för att det ska vara bra. Även om det är ett steg i rätt riktning för EA och Pandemic, att tillåta Sean att hoppa som en stadsapa på husväggar, så är det lite för grovhugget. Jag känner inte den sköna känslan av att jag rör mig smidigt uppför väggarna, eller att jag har pejl på läget som det är. Oftast blev jag nedskjuten och kallblodigt mördad där jag klättrade av någon nazistpatrull som för stunden hatade mig.

Man har även så kallade Perks, eller som i folkmun kan kallas för achievments, som belönar dig om du gör speciella ting, såsom att kasta ner fem nazister från något/några torn, eller spränga tio nazister samtidigt med en enda granat. Gör du det får du bättre kontroll över dina vapen, mer utrymme för dynamit eller en ny bil i garaget, för att nämna några.

Kontrollen överhuvudtaget är lite meh. För att vara en racingförare så är Sean ovanligt dålig på att ratta sportbilar och dessutom är bilarna överlag väldigt lätta, nästan fjädermjuka. Man flyger ibland som en vante vid kraschar. Stridssystemet är lite plottrigt och det kan vara småjobbigt att engagera sig i strider.

Ett moment som alltid plågat mig i freerunninglir aka sandboxgames är att man blir förföljd av (oftast) en fruktansvärt efterhängsen poliskår eller lagstiftargrupp som absolut vill bura in dig för gott, alternativt döda dig. Även om jag kan låta GTAs ibland överentusiastiska poliser som tar till alla medel (även mord på civila) för att fånga spelaren, så tar the Saboteurs hängivna nazister priset. Det är helt ofattbart hur omöjligt, jobbigt svårt det är att fly ifrån en nazistpatrull. Jag kan inte ens räkna i huvudet hur många gånger jag har svurit, ondgjort mig över de omänskligt duktiga nazisterna och nästan velat slänga handkontrollen in i TVn enbart för stunderna då jag behövt fly undan hämndlystna tyskar. Om man dessutom tar i beaktning att åkandet av bil gör livet surt för dig från första början så blir man än mer frustrerad. Det är jobbigt. Irriterande. Det är som att försöka bryta sig in i Hitlers bunker och tvinga honom att svälja cyanidpiller.

Men nu till att prisa det som jag alltid prisar med EA, grafiken och ljudet.

Grafiken, eller i alla fall gränssnittet och den nisch de kör med i just the Saboteur, är fantastisk. Bara att se på menyn är nog och den är så stilistisk att man baxnar. Boxarten skvallrar om den grafiska utformningen, den är helt enkelt vacker. EA lyckas gång på gång med att göra ett snyggt och intressant skal.

Initiativet att fördunkla de naziockuperade områden i mörker på ett film noir, Sin City-aktigt vis var också ett snilledrag. Det är snyggt och välgjort. Kontraster såsom blodröda naziflaggor med svastikor till och gula, skinande fönster finner sig väl tillrätta i mörkret. När man “befriar”/inspirerar de mörka, ockuperade områdena genom att försvaga nazifästet i området så sköljs det gråa och trista bort och ersätts med ett färgsprakande, rikt bildspråk. Även här handlar det om kontraster; film noir-känslan mot den ljusa, glada färgtonen i områden kontrollerade av motståndsrörelsen spelar på kampen mellan gott och ont utan att behöva uttrycka det.

Dock drabbas i alla fall PS3-versionen av ohyggliga fall av klart märkbar screen tearing.

Ljudet är både bra och dåligt. Röst- och skådespeleriet är tveksamt, men resten är faktiskt förvånansvärt bra. Det är stämningsfull, gedigen fransk 40-talscabarémusik och vapen låter tunga och verklighetstrogna. Dessutom bör the Saboteur få ett stort plus för att de inkluderar inhemska språk, så fransmännen och tyskarna blandar samt talar ren franska respektive tyska med varandra, och engelska används när olika nationaliteter möts.

Man har konstigt nog valt att inkludera en censurering mot naket och andra fördelar som kan utnyttjas, såsom mer gömställen och nya vapen och bilar, och bordeller. Istället har man lagt en fil för att ta bort det på PS3-nätet som DLC, vilket jag inte förstår. Vad hindrar utvecklarna från att bara sätta in en inställning som frågar en om man vill ha det på eller av? Jag blev besviken hur som helst, på grund av min obefintliga internetuppkoppling. Så då fick jag spela utan naket. Tråkigt.

The Saboteur är en trevlig uppstickare från det numer utdöda sällskapet hos Pandemic. De blandar nytt med gammal sandbox och erbjuder hela Paris med mera till dig med pyromaniska och anarkistiska tendenser. Storyn är hyfsat svag och kontrollen är inte alltid den bästa, men grafiken, musiken och den härliga frihet du får när du spränger zeppelinare och stora, feta radiotorn gör att du känner dig som Mattias från Mercenaries. Jag hoppas på en uppföljare, för här finns trots allt potential.

+ Grafik
+ Sabotage i Nazifrankrike


- Storyn
- Flykter från nazister
 

 

 

7/10 - Bra

Skribent: Filip_M



Trendande produkter
Prisjakt © 2000 - 2024 Prisjakt   Cookiepolicy.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.  Hantera cookie-inställningar.