Recension: Army of Two: 40th Day

1. Genre:Action
2. Släppdatum: 2010-01-15
3. Utvecklare: EA Montreal
4. Utgivare: Electronic Arts
5. Plattform: PS3, Xbox 360, PSP

Tyson Rios och Elliot Salem är tillbaka i ny förpackning. Uppföljaren till ett av de tyngsta co-op shooters jag spelat misslyckas med att överträffa sin föregångare i ett raserat och kaosfyllt Shanghai.

Innan vi trädde in i ett nytt decennium hann jag lägga mina härdade spelvantar på Army of Two, ett renodlat co-op spel utan några direkta skrupler, som avhandlade berättelsen om de två obekymrade legoknektarna Rios och Salem. Med de bevingade orden ”skjut först, fråga sen” som motto och det unika konceptet ”aggro” gav de två gossarna mig och min medspelare sex härliga timmar att åtnjuta. Jag skulle ge ettan en svag åtta med rum för en potentiell nia, vilket gjorde att jag såg fram emot uppföljaren. Nu är den alltså här, och jag kan inte säga annat än att jag är besviken.

Tänk dig att du kommer hem från en slitsam dag från jobbet, och du känner för att hugga in på en härlig måltid i ditt välorganiserade kök. Allting stod på sin plats innan du lämnade hemmet och du visste var du hade allting. Det var lätt, snabbt och koncist, och du trivdes i ditt eget element. Ponera nu att samma kök har blivit helt omkullkastat. Knivarna ligger där glasen ska ligga och vice versa. Du blir givetvis både konfunderad och förbannad, vem skulle vilja göra något sånt? Så kände jag när jag hade kommit några timmar in i spelet. Hela konceptet var omgjort, eller i vilket fall försämrat.

För att bryta in från pajkastandet så är handlingens centrum Shanghai, Kina. Rios och Salem blir shanghajade under ett rutinuppdrag som de nappat på efter att ha skapat sin egen legoknektsbyrå, och istället för att njuta av pengarna och åka på en skön semester bryter helvetet loss. Missiler avfyras, flygplan kraschar sönder skyskrapor, människor dör och skott hörs överallt. Apokalypsen är förestående, tills Salem och Rios blandar sig in så klart. Jag fick aldrig någon klar bild till varför det heter 40th day; jag antar att organisationen som låg bakom terrorattacken hette så.

Javisst, det mest basala finns kvar – ducka, skjut, casha in pengarna. Hjälp din polare med diverse svårigheter, ge understöd och utkämpa svettiga strider tillsammans och ge din vän vård om han är skadad. Men någonstans på vägen har någon, som Jens Lapidus hade sagt, fuckat upp. Varför? Vad var det som gick fel?

Det allra första jag kan komma på är kameran. Vad i hela friden tänkte grabbarna borta i Montreal när de går från ett horisontellt avgränsande i co-op till en vertikal, jobbig manövrering? Nu ska man trycka på höger analog spak för att byta vinkel av någon konstig anledning, vilket gav mig några besvärliga stunder. Något så simpelt som coversystemet blev också jobbigt för att kameran satte käppar i hjulet. Ibland var man nämligen tvungen att kika fram och samtidigt höja sin vapenarm i skyn, vilket gjorde att vyn blockerades och man sköt lite på måfå.

Vidare är grafiken tråkig. Vad hände? Visst sprängdes det och djävulen själv verkade ha party i Shanghais innandöme, men transformerade han bråtet till fula legoklossar, förstörde texturerna, skuggorna och gjorde allting grått och intetsägande? Var det dyrt att rekonstruera staden? För att inte tala om laddningstiderna som är ett skämt, och att man inte kan ta bort mellansekvenser. Så man måste se om allt. Och har man handlat vapen och sedan dör utan att nå en checkpoint så får man köpa om allt. Frustrerande.

På tal om Shanghai så lirar du bara i just Shanghai. Till skillnad från den varierande lokaliseringen i Army of Two, där du fick skjuta somalier i Mogadishu, fly från kinesiska armén i Kina, bomba en flygplats i Miami, för att nämna ett par exempel, så förblir du på ett ställe. Tyckte de att Shanghai var så spännande att det räckte med några deprimerande, dekadenta estrader och repetitiva, intetsägande och generiska legoknektsantagonister för att blidka sig själva och publiken? För att inte tala om de uselt placerade checkpoints som förstörde spelupplevelsen? Man kunde kämpa igenom ett segment som var riktigt frustrerande, tills man dog, och så får man börja om. Fastän man hade tragglat sig igenom nog så mycket för att förtjäna en checkpoint.

Skäms på er säger jag bara. Speciellt när det verkade vara idékramp hos spelredaktionen och något geni bestämde sig för att inrätta systematisk spawning i nästan varenda stridsmoment. Vilket blev i stort sett hela tiden. Sorgligt nog gjorde man inte heller något för att förändra spelbilden, utan det var i stort sett att gå in i ett rum och mörda allting. Lite synd att man förblir i samma spår och hoppas att det fungerar lika väl i tvåan.

Det sista, störande elementet som irriterade mig genom spelandet var den reformerade vapenkonfigurationen. Army of Two tyckte jag led av att vapenselektionen och uppgraderingarna till dessa var för skrala, men 40th Day rör ihop det fullständigt. Istället för att ha ett simpelt, kliniskt uppgraderingssystem så är det mesta låst från början, vapenurvalet är fortfarande minimalt, uppgraderingarna är helt onödiga. Jag blev helt fnoskig av frustration. Att ett sådant vitalt problem åsidosätts för gimmicks som inte är essentiella är bedrövligt.

Men allt var inte jättekasst och hemskt. Andan satt fortfarande i, och visade sig tyvärr först när vi närmade oss slutet. Intensiteten steg, samarbete krävdes i större grad, och det blev en kamp om liv och död ögonblickligen. Ljudet som sedan tidigare hållt spelet flytande gjorde sitt och man gjorde det lite enklare för sig.

Kontrollen var i övrigt hyfsat oklanderlig. Varken dålig eller bra, förutom kameraarbetet. Jag fann mig sitta och vråla till min polare att jag inte kunde släpa mig direkt bakåt när jag var skadeskjuten, utan jag var tvungen att göra en u-sväng innan jag lyckades kräla i säkerhet. Mitt under brinnande krig. Nu får man dessutom hela utan att bli störd i processen, alltid trevligt med sådant.

Vem tusan beslutade att inte inkludera undertexter? Rösterna var så anskrämligt låga att man struntade i storyn, och inte kunde man åtgärda det, för det fanns inga ljudinställningar.

Dock skall spelet prisas för att svårighetsgraden har skärpts till lite – fienderna är allt som oftast intelligenta och gör livet svårt för dig. De kan hela varandra och kryper undan om de är skadade. Dock kan de ta idiotiska felbeslut och springa ut mitt i det öppna när man har ett maskingevär i handen. Inte det smartaste, kanske. Men i vilket fall gör ”heavy infantry units” debut i form av granatkastare, tunga infanterister med bepansrad rustning och tunga maskingevär, och eldkastare. Mot dessa krävdes mycket samarbete.

Valen man gör under spelets gång, som ska påverka ens moral och utgång i vissa situationer kändes väldigt onödig, och man gav inte momenten den hänsyn som de förtjänade. Istället för att hjälpa och vara samariter så mördade vi allt i vår väg, att någon var nära att bli arkebuserad struntade vi fullständigt i. Vi hånskrattade istället och rensade rummet på både offer och bödel. I mångt och mycket får den som är snabbast på fingret välja först, och det spelar egentligen ingen större roll vad du väljer. Du får en helt okej ”konsekvensfilm” i form utav serietidningsbilder, men du missar bara vissa specifika vapen som inte är så särskilt utmärkande ändå, som jag nämner ovanför.

Jag kan låta väldigt hård och rent av förbannad, viftandes med en trea eller liknande, men 40th Day är på sin höjd godkänt. Jag jämför med dess föregångare, och då blir jag besviken. 40th Day kunde blivit så mycket mer, men blev istället begränsat och istället för att gå ifrån stämpeln som ”gött co-oplir med gubbarna, tillsammans med en öl” och inte mer så gör de sig snarare jobbiga. Man ska utvecklas, vem vill spela en sämre version av samma spel?

+ Uppsvinget mot slutet
+ Ljudet
+ Spelkänslan från förra spelet

- Dåligt utsatta checkpoints
- Brist på spelutveckling
- Repetitiva fiender
- Ovarierad miljö
- Grafiken

6/10 – Godkänt

Skribent: Filip_M