Recension: Mass Effect 2

1. Genre:Action/RPG
2. Släppdatum: 2010-01-28
3. Utvecklare: Bioware
4. Utgivare: Electronic Arts
5. Plattform: Xbox 360, PC

 
De senaste 30-35 timmarna har jag spelat, levt, drömt och andats Mass Effect 2. Förbered er mina vänner. Förbered er på en cinematisk rymdodyssé i absoluta världsklass.

Två år har förflutit sedan Commander Shepard räddade galaxen i första delen av Mass Effect-trilogin och frågorna var numerära inför uppföljaren. Efter en inledning som kommer få er att gapa av förtjusning vänds allt på sin kant. Shepard separeras från sin besättning och kommer i kontakt med den inflytelserika skuggorganisationen Cerberus, som omgående övertalar honom att påbörja jakten på galaxens elit för att bekämpa hotet mot mänskligheten.

Mass Effect var ett underligt spel. Hur kan något med så många fel i speldesignen ändå vara så bra? Sidouppdragen var tråkigt repetitiva, att spendera tjugo minuter i makon med att försöka ta sig över berg var väl ingen hit, och hälften av tiden stod man melankoliskt i en hiss medan spelet laddade i bakgrunden. Nå, Bioware har lyssnat på kritiken och förbättrat eller tagit bort ALLT som communityn klagat på. Makon är borta, man transporteras direkt dit man ska. Hissåkandet också så gott som borta. Och sidouppdragen är mycket roligare tack vare större variation och mer struktur, även om de inte kommer i närheten av huvuduppdragen eftersom de fortfarande är actionbetonade.

Tveksamheter har dock tillkommit (säg det spel som är perfekt). Planetscanningen i ettan var simpel. Man klickade på planeter i galaxkartan och belönades med mineraler direkt om det fanns. Det enda kruxet var att hitta rätt planet. Nu är det en mer komplicerad och framförallt tidsödslande process. Man scannar genom att hålla inne höger musknapp och föra muspekaren över planeten. Via en EKG-liknande graf upptäcker man när mineraler hittats och trycker då på vänster musknapp för att skicka en sond som efter ett par sekunders laddningstid hämtar upp mineralen till bankkontot. Mineraler behövs för att uppgradera det mesta så att strunta i detta är ingen god idé och man kommer få spendera TIMMAR med att bara åka runt till olika solsystem och scanna planeter. Det görs inte enklare eller roligare av att man behöver tanka bränsle och köpa nya sonder stup i kvarten. Visst är det ett mer sofistikerat och verklighetstroget system, jag själv har inga jätteproblem med det eftersom jag liknar det vid att leta spelare i Football Manager men många kommer störa sig. Det är ett nödvändigt ont, och den i särklass största nackdelen med Mass Effect 2.

Minispelsdekrypteringen har också förändrats. Det gäller nu att para ihop symboler på tid, eller matcha rätt kodsegment för att låsa upp och ta sig in i olika system. Detta är ett bättre och mer naturligt system än tidigare, men det är tyvärr alldeles för enkelt. Jag gjorde några misstag i början men efter ett tag klarade jag det varenda gång. Det måste bli svårare och inte bara en arbetsuppgift.

ME2 är förenklat överlag. Det har tagit ett stort kliv actionmässigt mot Gears of War och dummat ner rollspelsaspekten. Inventory-systemet som var mindre bra i ettan är mer eller mindre slopat. Det går inte att köpa vapen och rustning, bara förbättra dem genom att köpa eller hitta uppgraderingar. Din besättning utrustas i stort sett automatiskt med nya vapen, och rustning kan man inte välja alls. Systemet är mycket mer... mainstream. Men det funkar och det är i ärlighetens namn rätt skönt att slippa hålla på med det komplicerade inventorystemet från ettan. Ge oss ett större urval till trean bara, och lite fler modifieringsmöjligheter.

Ett trevligt tillskott är att man kan ändra färg och mönster på sin rustning från sin personliga hytt (som nu ser mycket mer tilltalande ut med akvarium, dubbelsäng, stereo spelandes ME1-låtar och hela köret). Man kan också låsa upp en (!) extra dräkt till varje besättningsmedlem som knappt skiljer sig från originalet. Idén är riktigt välkommen men utförandet värdelöst. Det här är petitesser men till trean skulle det vara underbart med ett rejält urval av dräkter till hela besättningen. Man skulle också kunna köra vidare på idén att personalisera sin hytt mer ingående.

Striderna spenderar man för det mesta bakom skydd, vilket fungerar tack vare ett väldigt bra coversystem. Då och då tittar man fram och sätter ett headshot eller använder sina krafter. Ett nytt ammosystem har tillförts vilket innebär att man inte bara kan skjuta lika hejvilt som i ettan. Ammo kan dock plockas upp här och var och är magasinet tömt i ett vapen är det bara till att byta till ett av övriga två.

I början kunde jag tycka att det var lite väl enformigt. Jaha, här var en massa skydd uppställt. Antar att det blir pang-pang snart. Döda allt och fortsätt. Efter ett tag dock, när man låser upp fler och mäktigare krafter, får fler vapen, och kan strida lite mer flexibelt så måste jag säga att det utklassar ettans system. Man har till och med lyckats överträffa Gears of War självt (ettan, då jag inte spelat tvåan).

Först och främst är vapnen mycket tyngre än ettans. Det känns att man träffar tack vare ett realistiskt skadesystem och det låter som att man träffar. Om vi tar en robot som exempel: ett headshot innebär krossad skalle, ett skott i benet skjuter av benet. Skjuter man i magen tar de sig för magen. Det känns rätt, det känns som det ska. Det finns också nitton olika vapen jämfört med fyra olika vapentyper i ettan vilket så klart betyder mer variation.

Vidare är ragdollfysiken fantastisk. Om en fiende kommer springandes mot dig och du dödar honom faller han framåt på ett naturligt sätt. Om du skjuter honom när han står framför en låda slumpar han bakåt mot lådan och segnar ned i en sittande position. Står han still så faller han ihop. Det är en syn att se en fallen fiende försöka kräla iväg och sedan sätta ett skott i huvudet. Dödsanimationerna är guld! Och kontrollen är perfekt.

Till sist har vi ens förmågor och krafter. Att lyfta upp tre fiender i luften med pull och sedan skicka dem åt helvete med push, att i underläge mot två mäktiga combatmechs fyra av sin M-920 Cain och se skärmen lysas upp i ett hav av eld, eller att blixtfrysa två kombatanter till bräckliga snöigloos som du sedan springer fram och slår i tusen bitar är PRECIS lika häftigt som det låter.

Dina underordnade sköter sig för övrigt bra. De var lite aggressiva ibland, men i övrigt använder de sig av sina krafter på ett smart sätt, tar oftast skydd när de ska och är allmänt hjälpsamma. De är ingen last, de är en tillgång.

Striderna är dock bara en del av upplevelsen. Samtalen med besättningen, rollspelandet, de moraliska valen, berättandet – här finner vi spelets verkliga storhet. Det som lyfter det från ett väldigt bra actionspel till höjder som få spel bara kan drömma om. Om Mass Effect var TV-serien så är Mass Effect 2 biofilmen. Det är SÅ polerat, välberättat och cinematiskt. Det är ingen tillfällighet att ett filmfilter ligger över grafiken, att spela ME2 är ett alldeles utmärkt alternativ till att titta på de senaste storfilmerna. Men på ett sätt bättre. För här har vi ett äventyr man själv interagerar med i allt mellan 20-40 timmar. Första spelomgången. Man lever sig in, man lever med. Man lär sig bry sig om sin besättning, man vill veta vad som kommer hända härnäst, man är delaktig.

Ta mig som typexempel. En ondsint, brutal bastard som i de flesta spel bara sopar gatan med kärleksintressen, som backstabbade och avrättade så gott som hela karaktärsgalleriet i ett annat av Biowares spel, Jade Empire. Som hånskrattar när barn dödas i Dragon Age och suger i mig misär som en blodigel i Fable. Som var totalt ointresserad av kärleksaffärer i Mass Effect.

Jag går in i tvåan med siktet inställt på att vara lika hänsynslös som vanligt. De som står i min väg eller tittar snett på mig KOMMER förintas. Och vad händer? Jag mjuknar. Jag... kan inte vara elak mot alla. Bit för bit faller min ondskefulla fasad itu. Jag har ett skepp och en besättning med känslor, bakgrunder och egenskaper som är mer intressanta än någonsin tidigare. Och vad kommer hända om jag tar fel beslut nu? Mina beslut kommer ju föras över till trean. Jag kan inte behandla Jack fel, inte när hon tittar på mig så. Inte när hon påminner mig så om Natalie Portman i V för Vendetta. Det är knäppt men man får ett virtuellt kärleksintresse, ja man föredrar ju någon framför en annan. Det finns ingen spelmässigt logisk fördel att gå den vägen, och ändå gör man det. Jag har en besättning att beskydda och jag vill inte se dem dö. Jag kan behandla resten av universum som drägg, men inte min besättning. MIN besättning.

SÅ bra är spelets personligheter. Så bra är dess berättande. Första dialogspelet någonsin som får mig att bry mig om mina karaktärer och som får mig att gå in och läsa journaler, trivia och loggar för att få reda på mer om universumet. Det handlar om att det är en fortsättning. Jag hade hört att den kvinnliga Shepard var mycket bättre som röstskådespelerska och drog igång ett spel som henne. Direkt efter jag tryckt på startknappen blev jag fundersam, gör jag rätt nu? När Miranda i första scenen nämner Shepard som en ”she” fastän jag spelade ettan som kille blir jag stött. Vad snackar hon om? Jag startar förbannat om direkt och importerar min sparfil, inte tänker jag spela som någon falsk frälsare. Sen är jag tillbaka. Så här ska Shepard se ut, minnena kommer åter till mig.

Upplevelsen av att man varit med förr genomsyrar spelet och flera beslut man tog i ettan reflekteras i tvåan. Dödade man en karaktär är han eller hon inte med, behandlade man någon illa så kommer de ihåg det. Ständigt blir man påmind om att man lever i en värld man redan bevandrat. En värld man kommer bevandra igen. Det gäller att inte ta fel beslut, det gäller att vårda sitt skötebarn. För vi kommer ses igen.

Ett nytt system som vars beslut bygger på magkänsla är inlagt. Vid vissa scener kan man trycka på antingen höger eller vänster musknapp när symbolen för paragon (god) eller renegade (EEEVUL) kommer upp. Man måste dock skynda sig eftersom den försvinner efter några sekunder. Ett exempel, du har en kille mot ett fönster i en skyskrapa, du trycker på renegade och får se Shepard slå honom genom fönstret mot sin död. Eller om en ur din besättning ska döda någon, du trycker på paragon och räddar honom. Ett mycket trevligt tillskott som man gärna får bygga vidare på och involvera mer.

Två aspekter kunde jag störa mig på rörande hur man hanterat relationsutveckling med ens ensemble. För det första borde det finnas något smidigare sätt än att behöva springa runt hela skeppet och åka hiss till olika plan för att prata med dem. Jag förstår dock att de inte kan vara i samma rum, då känns det löjligt. Men ett snabbare sätt att nå dem. Det andra är att man nästan bara kan utveckla sin relation efter att ha tagit med dem på uppdrag. Annars får man inga nya dialogval. Och eftersom man bara kan ta med två personer per uppdrag missar man mycket. Skulle också gilla om de pratade och kommenterade mer under uppdragen samt att det då gick att prata med dem precis som i Dragon Age.

Jag måste berömma kameraarbetet vid mellansekvenser. Väldigt bra, kameran rör sig för att ge en cinematisk effekt samtidigt som karaktärerna använder hela kroppen för att uttrycka sig. För att ta ett exempel inleder jag en konversation med en ur min besättning när han plötsligt börjar vandra iväg och jag och kameran följer med honom. Härligt att se.

Ett förslag till trean. Nu är sex det man strävar mot i kärleksrelationer. Hur vore det att bygga vidare på den relationen i trean och låta dem få barn. Detta/dessa barn skulle sedan kunna bli en ny karaktär i fyran med drag från mamman och pappan. Hmm? Kom ihåg var ni läste det först!

Nåväl, grafiken är kraftigt förbättrad mot ettan. Jag sa tidigare hur sidouppdragen är mer varierade, det betyder också att omgivningarna är mer varierade. Jag har stor respekt för hur Bioware lyckats husera så många olika miljöer, både utomhus och inomhus, för att få varje planet eller himlakropp att kännas fräsch. Metropolen The Citadel ser fantastisk ut, som tagen ur Star Wars. Texturerna är skarpa, det är bara till att titta på bilderna hur otroliga vissa karaktärer ser ut. Animationer ser klart smidigare ut, Shepard hade bara tjugo animationer för att ta skydd i ettan, i tvåan har han över 200.

Jag skulle dock vilja se en drastisk förbättring gällande antalet olika individer. De flesta delar samma grundstomme, det finns alldeles för få hårstilar, uttryck och så vidare. Man känner igen dem, när galaxen egentligen borde vara ett hav av genetiska mutationer och skillnader. Jag hade också gärna sett att man kunde prata med fler av dem så att det inte känns som att de bara är utsmyckning där de står, oftast i grupper om två, och pratar. Låt dem ha sina dagliga liv, det hade varit häftigt. Till exempel ska inte samma par sitta vid ett bord och få en privat show från en strippa i tjugo timmar.

Partikeleffekterna är riktigt välgjorda vilket gör det till ett nöje att frysa eller sätta eld på fiender, som dessutom blöder och skadar sig realistiskt när jag slår dem i mellansekvenser. Ljuseffekterna märker man direkt, de är strålande. Generellt är det ett stort steg upp mot ettan, otroligt stort med tanke på hur mycket unika miljöer som finns och att man bara haft två år på sig. På min PC fanns INGA framedrops under hela spelet, och laddningssekvenserna är som sagt som bortblåsta. Speciellt på PC.

De undersköna synthslingorna blandade med snabba, tunga trummor är tillbaka i tvåan och förgyller spelandet. Jag skriver faltoslt denna recension med Ending Credits spelandes i hörlurarna om och om igen. Kombinerat med ett, med tanke på mängden, oslagbart röstskådespeleri så är ljudbilden en symfoni av lycka. Stjärnor som Martin Sheen, Carrie-Anne Moss, Yvonne Strahovski, Seth Green och Tricia Helfer har arbetat med rösterna på ett föredömligt sätt.

Ni som ännu inte spelat detta måste förstå... Mass Effect 2 är ett fenomen. Mass Effect 2 är Star Wars i spelform utan ljussablar men med Kraften, exotiska livsformer, duktiga skådespelare och bra mycket längre livstid. En interaktiv bok fullproppad med action om ni så vill. Det är sciencefiction när det är som bäst. Och detta är inte ens finalen. Herregud. HERREGUD!

+ Alla misstag från ettan har rättats till
+ Berättandet
+ Striderna
+ Interaktionen med besättningen
+ Grafiken, musiken, dialogerna

- Planetscannandet
- Det är för enkelt att hacka och låsa upp saker

10/10 - Världsklass

Skribent: Zoiler