Recension: MAG

1. Genre: MMOFPS
2. Släppdatum: 2010-01-29
3. Utvecklare: Zipper Interactive
4. Utgivare: Sony
5. Plattform: PS3

MAG eller Massive Action Game som akronymen står för, är unikt i dess genre då det är det första, renodlade MMOFPS:et på konsol. Zipper Interactive utmanar tunga onlinetitlar som CoD och L4D2 och gör det faktiskt – bra.

Som gröngöling inom onlinevärlden har jag endast skrapat på de ”hemska” metauniversum som finns där ute, samtidigt som det verkar till min fördel, då jag i mitt tycke och med viss spänning och objektivism skulle kunna recensera MAG så rättvist som möjligt. MAG är i grunden ett MMOFPS med RPG-element, och de har försökt utveckla genren genom att satsa tungt på multiplayer – singleplayer finns inte, vilket jag personligen tycker är djärvt.

De gör det dock på ett fullgott vis. MAG är som sagt ett flytande, belönande FPS i multiplayerform där upp till 128 personer får strida för att just sin allians ska vinna det fiktiva krig som rasar online. Chansen att uppgradera dina vapen och dela in dig själv i klasser som fältläkare, tung infanterist, ljuskygg prickskytt med mera, är ett välkommet inslag  för att diversifiera den spelarmentalitet som finns hos FPS-spelare världen över och göra matcherna mer dynamiska. Till sist får du även ta befäl för en liten pluton och få bonusar därtill, som extra tålighet, bättre kraft i vapnet du har, längre sprintstunder osv. Det gör att ju bättre erfarenhet ditt högsta befäl har, desto mer bättre fördelar får gruppen.

Inlärningskurvan är ganska så behaglig eftersom man får en träningsbana för att lära sig grunderna. Sedan slängs du egentligen bara ut i den stora världen och får lära dig allt eftersom du avancerar och lägger fler och fler kroppar bakom dig.  Allt eftersom du går upp i erfarenhet får du poäng till att förbättra dig i olika kunskaper på slagfältet. Erfarenhetsstigandet är faktiskt helt okej och låter dig ruscha igenom levels om du är tillräckligt duktig.

Spelutvecklarna har även ”spärrat” banor för att du ska utvecklas i maklig takt, så du måste gå upp åtta levels innan du får spela alla lägen, som omfattar intern Deathmatch, Sabotage, Domination och Acqusition. Det kanske kan ses som negativt att det bara finns fyra spellägen, men du behöver egentligen inte mer än så. Jag saknar kanske Capture the Flag av någon sort, och en mer avancerad integrering av fordon, men i stort var det inget som bekymrade mig.

Kontrollen är dejlig, för att använda danska. Man har bra med kontroll över händelserna och manövreringen fungerar klanderfritt, sånär som på segheten i vändningar och känslighet i den analoga kontrollen. Att vända sig 180 grader under en brinnande shootout är väl inte det smartaste – har själv svårt att räkna all ryggbeskjutning och total ägning som jag utsattes för i början. Till slut blev jag en fegis och kände för att snipra i godan ro istället. Vilket jag är bäst på.

Just känslan av att hitta sin specialitet är tillfredsställande. Jag är till naturen otroligt aktsam och vågar knappt ge mig ut i strategispel och offra några ur mitt humankapital. Därför passade sniperklassen mig som handen i handsken, vilket syntes på både min erfarenhetsboost och alla kills och klockrena headshots som jag rakade in. En speciell bana på Sabotage innebar intensivt campande där jag kände mig som en prickskytt ur filmen Enemy at the Gates – jag flinade skadeglatt medan jag countersniprade och utsåg personliga dueller mot andra snipers, som jag oftast gick segrande ur. Klinget när du skjuter headshot är otroligt bekvämt för öronen och en liten öronorgasm i sig.

Handlingen är nästintill obefintlig, men runt år 2025 har alla länder inhemska arméer och måste därmed anlita privatägda arméer för att strida med andra. Koalitionerna S.V.E.R (Asien), Raven (Europa) och Valor (Förenade Amerika) utkämpar ett tyst krig för att få dessa kontrakt. Därför måste du välja en av dem, och slutligen vinna. Enligt manualen erbjuder de olika vapen och utrustningar, men det märkte jag inte. Det var mest estetiskt. Tyckte det var kul att springa runt som tjetjenier dock, så jag valde asiaterna.

Ljudbilden är skön och förutom att vapnen låter så autentiska som man kan kräva av ett multiplayer så har Zipper anlitat finska hårdrocksviolinisterna Apocalypse, som drar igång strängarna lite då och då och ger soft, industriell känsla i både menyn och dueller.

Grafiken är bra för ett multiplayer, som jag nämnt ett par gånger, och speciellt explosioner utmärker sig. Miljöerna är något intetsägande dock, samtidigt som bandesignen inte varierar sig särskilt mycket. Buggar förekom (kroppsdel genom vägg) vilket man utnyttjade (MUHAHA), men det var inget spelförstörande.

Karaktärseditorn tycker jag var värdelös eftersom valen var obefintliga – du kunde som mest välja mellan tre-fyra ansikten samt lika många tonarter eller liknande, vilket var en besvikelse. Jag vill ju se lite säregen ut! På tal om editorn så kan du endast ha ett/en konto/gubbe åt gången, vilket dömer ut tillfällen att skifta mellan olika karaktärer. Vilket gör att du inte kan förena dig med alla dina vänner i en klan. Jag tvivlar på att alla du känner har valt samma ”lag”.

Allt som allt har Zipper gjort det bra, och erbjuder med MAG ett polerat och fint alternativ till de lite mer kommersiella onlinekrigarspelen som Modern Warfare och Battlefield. Min bristande rutin kanske kan uppfattas som högst lekmannamässig i sammanhanget, men jag tycker att du kan ha en härlig stund med MAG snurrandes i din PS3.

+ Belöningsfaktorn
+ Ingen match är den andra lik
+ Tempot i striderna
+ Möjligheten att specialisera sig

- Obefintlig editor
- Småtråkiga miljöer
- Inte alltför många lägen trots allt

7/10 - Bra

Skribent: Filip_M