Recension: Dead to Rights - Retribution

Genre: Action
Släppdatum: 2010-04-23
Utvecklare: Volatile Games
Utgivare: Namco Bandai
Plattform: Xbox 360, PS3

Fable 2 är inte det enda spel där spelaren får hjälp av en trogen hund genom äventyret Mr Molenyux. Dead to Rights var före.

Jag spelade båda delarna i serien till Xbox under förra generationen. De var hyfsat bra och uppnådde väl viss kultstatus. Jag minns framförallt Matrix/Max Payne-influenserna a k a bullettime och den höga, oförlåtande svårighetsgraden. Nu har det gått åtta år och Volatile Games gör en ”reimagination” av första spelet, det vill säga ungefär samma storyline (stenhårda polisen Jack Slate och hans trogna K-9 Shadow är ute efter hämnd efter ett familjerelaterat mord i den korrupta metropolen Grant City) men med gameplay anpassat efter dagens situation.

Man bör inte förvänta sig för mycket, utan det gäller att ta spelet för vad det är. Det är en regelrätt tredjepersonsshooter uppdelad på tio banor som skiljer sig från övriga spel i genren främst tack vare två saker; hunden Shadow och mixen av närstridskamper och skjutande.

För det mesta tar man sig runt i slummens blöta stadsmiljöer och bakgator och skjuter ned smått korkade klonfiender på löpande band som i vilken shooter som helst men under tre-fyra moment i spelet får man ta sig an rollen som Shadow. Spelet förvandlas då till ett smygspel med, överraskande nog. mer sofistikerade egenskaper än senaste Splinter Cell Conviction. Till skillnad från Conviction kan Shadow flytta kroppar, höra hjärtslag, se status och position på fienden samt luras med skall (tänk Sams visslande). Man kan också ta ut intet ont anade fiender bakifrån utan att väcka uppmärksamhet, blir man sedd däremot så får man svårt att överleva med tanke på att gangstrarna är beväpnade... och man är trots allt bara en hund. Förvisso en stor, jäkla best med demonögon som med fradgfylld mun hoppar på sitt byte och sliter loss genitalierna i ett blodbad, men ändå, en hund.

Så det gäller att spela smart och studera vart de tittar, hur de går, lura dem, dra undan kroppar. Speciellt en bana är helt omöjlig att klara om man blir upptäckt, så det är absolut nödvändigt att hitta en alternativ och tyst väg. Shadows sekvenser känns välgjorda och är en nyttig break från allt skjutande med Jack.

Ytterligare en får man när man väljer att slåss istället för att skjuta. Närstridssystemet är inte speciellt invecklat, men jämfört med till exempel Bourne Conspiracy känns det som ett tvättäkta fightingspel. Det handlar om att alternera två knappar i simpla combos och att blocka. Blocka vid rätt tidpunkt och du kontrar, du kan också bryta motståndarens block och vice versa. Det går att slåss mot flera samtidigt, men kameran vänder då om för att fokusera på den du slog sist så det blir mest rörigt. Då dashar jag hellre undan och alignerar båda två framför mig. Det är ett godtyckligt system men jag använde mig bara av närstrid när jag var tvungen (när en fiende springer mot en så snabbt att man inte hinner skjuta honom, eller när man inte har något vapen) eller när jag ville plocka achievments. Orsaken är att det tar lite för lång tid, Jack har inga killermoves. Eller jo, det har han förvisso; när man pucklat på någon tillräckligt länge kan man trycka på en knapp för att få se en brutal avslutning, den varierar främst beroende på vilket vapen man har, men det tar lite för lång tid att ”låsa upp” den avslutningen jämfört med att bara sätta ett headshot.

Huvudskotten i spelet är riktigt trevliga. Jag är en fan av skott i huvudet. ”A shot in the head, and you know they’re dead” som mormor brukar säga. Precis den filosofin finns i Retribution. De små illdådarna tittar gärna fram från sina skydd, i den mån de tar skydd, och blottar sina delikata skallar för ett välriktat headshot. Det är väldigt tillfredsställande att, oavsett vapen, sätta ett kranium, få en flyktig men ack så glädjande slowmotioneffekt och se blodet spruta. Och det går ju så snabbt jämfört med att behöva slåss och fåna sig. Det finns en drös olika vapen, de flesta effektiva och traditionella. Eftersom spelet kastar så många fiender mot dig behöver du byta ofta vilket ger påtvingad variation. Det går också bra att gå i närstrid och desarmera eller använda fienden som levande sköld.

Spelet började bra, blev sämre mot mitten, och då var jag faktiskt nära att ge upp av tristess och jobbiga checkpoints (de är inte alltid snällt utsatta), men förbättrades mot slutet. Jag vet inte varför, men det kan ha med bandesignen att göra. Banorna mot slutet är bättre än i början, man får spela i större komplex och lite nya miljöer. De är också snyggare. Spelet är knappast revolutionerande grafiskt, speciellt i inledningen om man leker lite med ljuskällorna kan man undra vad det är för gårdagens motor som används, men det tar sig med tiden även om det aldrig riktigt är uppseendeväckande förrän det sista banparet. Musiken är bra, men röstskådisarna kunde gjort ett bättre jobb och om man går för långt ifrån den som pratar (några meter) så hör man knappt vad han eller hon säger. Jag råkade dessutom ut för ett par buggar, dock inga viktiga.

Speltiden ligger på runt 8-10 timmar och om man inte går in med för höga förväntningar utan känner för lite old school tredjepersonskjutande så kan man helt klart ha en hygglig tid med att sätta klockrena headshots och tugga manslemmar i Dead to Rights: Retribution. Efter varvad story kan man också spela om banorna för att få guldbricka, vilket ökar omspelsvärdet något.

+ Bra mix av skjutande och närstrid
+ Hunden Shadows smygmoment
+ Headshots!

- Fienderna kommer i överflöd
- Röstskådespelet
- Svagt mittenparti

6/10 - Godkänt

Skribent: Zoiler