Recension: Clash of the Titans

1. Genre:Action
2. Släppdatum: 2010-05-28
3. Utvecklare:  Game Republic
4. Utgivare: Namco Bandai
5. Plattform: PS3, Xbox 360

Clash of the Titans. Titeln inspirerar. Konceptet – gudar, jättemonster, grekisk mytologi – är som gjort för spelvärlden. Men... det här ÄR ett filmlicensspel och så är vi där återigen, med ett spel som stressas fram någorlunda i tid till biopremiären.

Utvecklarna Game Republic kan faktiskt göra spel. De har förvisso knapphändig erfarenhet av nuvarande konsoler, men Folklore är ett kritikerrosat action-RPG och Genji fick hyfsad kritik. Men Clash of the Titans är trots bra förutsättningar speltekniskt vandaliserat och våldtaget. Det är smått otroligt hur man kan göra så mycket fel i ett och samma spel.

Du tar dig an rollen som Perseus, en halvgud som uppfostrats som människa och som i spelets inledning ser sin familj slaktad av Hades. Med inget kvar att förlora ger han sig ut på hämndjakt efter dödsguden och stöter på alla möjliga tänkbara demoner och mytologiska bestar det antika Grekland kan frammana på vägen. Gorgoner, titaner, cykloper, basilisker, harpyer. Till och med Giant enemy scorpions (kom ihåg, samma utvecklare som Genji. Ni läste precis ett välregisserat och ej urvattnat skämt).

Nästan alla dessa odjur har en sak gemensamt - det tar så förbannat lång tid att döda dem!  Om man attackerar med sitt huvudvapen, ett svärd, måste man hacka på i evigheter innan de börjar blinka. När det händer kan man trycka på L1 och påbörja en reaktionsbaserad quicktimesekvens som går ut på att trycka på knappar i takt med att cirklar kommer upp på skärmen. Lyckas man så får man se Perseus slita monstret i stycken och ta dennes vapen för sig själv, vilket då blir ett nytt specialvapen.

Denna sekvens är samma varenda gång, och det snabbaste sättet att ta ut fienden är nästan alltid att behöva göra dessa FÖRBANNADE QTE:s som blir repetitiva efter tredje gången. Olika sekvenser för varje ny fiende, men kom igen. Vad får utvecklarna för perverst nöje av att låta oss genomlida sånt här? Varför inte bara slänga ut fler fiender samtidigt och göra våra vapen kraftfullare? Vem vill genomlida 10 sekunders QTE där man måste vara med aktivt, trycka i samma takt varje gång, och se samma sekvens repeteras om och om igen, bara för att det är det snabbaste sättet att både ta ut fienden och att få material till specialvapen?

Specialvapen är för övrigt en bra idé, men då måste de vara mer unika och dessutom användbara och effektiva. Det är en handfull som är intressanta... valfri hammare eftersom det är det enda tillhygget som förstör statyer/stenfiender, ett vapen som ger liv (och gör spelet väldigt enkelt eftersom man då alltid kan få både energi och liv), pilbåge för att slå ut flygande fän... ja, det är knappt man fyller en hand alls. Jag jonglerade ständigt i de jobbiga menyerna för att försöka hitta något användbart och när jag försökte uppgradera så saknade jag allt som oftast material. Problemet är att man måste grinda material via challenges, det vill säga spela om banorna igen och döda specifika fiender en masse. Det är dessutom inte säkert man får just det man vill ha även om man hittar rätt fiende, eftersom det beror på NÄR man trycker i Quick Time Event-cirkeln. Resultatet av detta system blir att man inte kan dra ordentlig nytta av specialvapnen, och eftersom man inte på egen hand kan förstärka sitt huvudvapen betyder det att man har svårt att ta ut fiender på ett snabbt och effektivt sätt. Vilket leder till QTE galore.

Det finns dock ett sätt att döda hyfsat snabbt. Om man slår tillräckligt länge utan uppehåll börjar svärdet glöda och man kan aktivera, när knappen väl är responsiv och fungerar, en attack som suger ut själarna ur alla fiender i närheten. Detta ger tillbaka energi och dödar allt utom de starkaste monster.

Det tar dock ett tag innan man inser hur repetitiva striderna är, det är ett hyfsat komplext system som kräver sin förståelse. Långt innan dess märker man hur fult spelet ser ut. Jag blev faktiskt förvånad, det ser ut som ett spel till PS2. Vissa bossar ser ganska bra ut, och märkligt nog ser effekter som eld och vattenfall till och med imponerande ut, men helhetsintrycket är stelt och daterat. Animationerna är märkbart stela. Jag skrattade gott varenda gång någon skulle vända sig om i de värdelösa mellansekvenserna (vilket de kände sig tvingade att göra varenda gång de skulle prata med någon), snacka om robotar. Ansiktsuttrycken är fullkomligt liv- och uttryckslösa, vilket går bra ihop med röstskådespelarnas pinsamma insatser. Det är tveksamt om något spel under generationen framstått så här stelt och torftigt.

Det lustiga är att det kan vara så här fult trots att omgivningarna man springer runt i är mindre till ytan än i de flesta spel. De upprepas eftersom man springer igenom samma i flera quests så det är väldigt dåligt med variation, och det... det är till och med små laddningstider när man övergår till nästa del av kartan. Att gå från att spela Red Dead Redemption, som har en värld tusen gånger större än detta, men som ändå är tusen gånger snyggare, är som att spela i olika tidsåldrar. Visst skiljer budgeten, men återigen – kom igen.

På pappret jag fick med står det ”samarbeta genom hela spelet med en kompis för en originell och spännande upplevelse”. Yeah Right!? Ett rätt hade de, originellt är det verkligen. Ni som vill spela detta i coop, se upp. För det första tar det några timmar av ensamt spelande för att låsa upp en andra spelare. För det andra får man inte spela ihop kontinuerligt, bara i de uppdrag som tillåter att ta med en extra spelare. VEM vid sina SINNENS FULLA BRUK gör ett spel där ens kompis bara får vara med ibland om han har tur, där kameran är ett helvete, där kompisen kan få spela ett uppdrag och sedan titta på i en timme innan han återigen får ta över en av bikaraktärerna som inte ens har samma egenskaper och krafter som Perseus. Det är ju fullkomligt sinnesrubbat att göra ett sådant ”samarbetsläge”, och sedan dessutom få upp förhoppningarna genom att påpeka att det går att spela genom hela spelet tillsammans från början till slut.

Själva spelupplägget är lika underligt det. Varje gång man kommer till en ny värld utgår man från en liten hub eller samlingsplats. Där tar man uppdrag (som måste klaras av för att komma vidare, det finns inga sidouppdrag) som varierar från att samla blommor och döda fler monster än stadsvakten, till att utplåna monster och hämta saker. Men alla fungerar mer eller mindre på samma sätt; traska igenom samma ställen gång på gång och slakta spawnande monster tills det står ”uppdrag avklarat” och man får ett betyg och lite material. Och kartan? Kartan hjälper inte ett dyft. Den är inzoomad och det finns inga markeringar som visar vart man ska, så man får gissa och går inte sällan fel. Makalöst.

Finns det något intressant då? Jo... det är inte helt ospelbart (till skillnad från Iron Man 2). Coop, bedrövlig som den är, gör det lite mer uthärdligt. Att det är grekisk mytologi hjälper, för man vill se fienderna. Bossfighterna kan vara roliga, men var beredd på att vissa kan vara lite väl svåra, mest för att man gör så dåligt med skada. Äh, vem lurar jag. Den som köper det här och genomlider 12-15 timmar av den här röran måste vara helt betuttad i den mytologiska världen och missat alla andra actionspel som kommit under året, för att inte tala om tidigare år. Alternativt torkar de sig med pengar. Clash of the Titans är inte direkt ospelbart eller söndrigt, det är bara så fruktansvärt dåligt genomfört. Att de aldrig, aldrig lär sig.

+ Grekisk mytologi
+ Många bossar

- Repetitivt
- Skamlöst dålig co-op
- PS2-grafik
- Stela mellansekvenser
- Kartan
- Dialog och story
- Kontrollen

4/10 - Dåligt

Skribent: Zoiler