Tom Clancy's HAWX 2

1. Genre: Arkadflygspel
2. Release: 2010-09-03
3. Utvecklare: Ubisoft Romania
4. Utgivare: Ubisoft
5. Plattform: PC, Xbox 360, PS3

HAWX 2 skildrar Tom Clancys eviga universum om global terrorism från skyn, och den här gången är det ryssar som vaknat på fel sida atombomben. Susa bland molnen i ett habilt och arkadanpassat jaktplansspel.

HAWX 2 kastar återigen in spelaren i en instabil värld några decennier framåt, med terroristattacker som vardagsmat. Denna gången plågas mellanöstern av sporadiska attacker från missnöjda talibaner, men konflikten trappas upp när likartade händelser dyker upp i Skottland och Ryssland. Moder Rus lider av tjetjeniska rebeller som stjäl atombomber. Den liberala ryska presidenten tappar greppet om sitt land till förmån för en ultranationalistisk president – finns det en koppling mellan attackerna? HAWX kontaktas omedelbart.

Vad HAWX sysslar med är att bekämpa terrorism och utföra nattliga räder, i alla fall om man får tro på spelserien. Denna gången får man ta del av tre nationers ambitioner – Storbritanniens RAF, amerikanska marinkårens HAWX och den luftburna motsvarigheten till ryska Spetznaz – att stoppa en möjlig kärnvapenattack. Tillvägagångssätten är många, men i slutändan handlar det om att utkämpa täta luftstrider, eskortera viktiga pjäser genom luften, göra nattliga stealth-uppdrag (nyhet för uppföljaren) och beskydda markstyrkorna i storskaliga avancemang. I början var det faktiskt kul och varierande att först skjuta ner terroristernas stulna flygplan i en orkester av missilfyrverkerier för att sedan fegt och försäkrande spränga sagda terroristers militärbaser i strategiskt viktiga områden, allt för att förhindra deras framfart.

Varför jag säger ”i början var det..” beror på en del orsaker: jag vill inte ensam göra allt jobb när jag har så kallade medkombatanter, hur självisk och egocentrisk jag än varitgenom åren i tävlingsmoment, och jag vill inte få känslan av att jag har jagat samma flygplan i en cirkel i flera minuter. Det är heller inte roligt att ständigt känna sig utsatt och tvunget ta ut flera fientliga föremål på samma gång, på två eller flera olika platser, samtidigt som ens AI-polare virrar omkring och gapar om hur utsatta de är eller hur snyggt jag skjuter ner någon. Dessutom är det väl inte det roligaste att landa och starta uppdraget från marken, eller tanka bensin i luften för oss arkadlirare, men för en flygfantast är det säkert roliga moment. Förutom det är det riktigt skönt att nosa någon rebell i bakhasorna och se hur flygplanet slits i stycken av två målsökande missiler.

Grafiken är inte hemsk, men inte heller något att hurra för Fokus ligger på flygplanen, luftrummet och explosioner med mera.  Vyerna ser bra ut. Men marken får, som vanligt i flygspel, lida av förhållandevis låg detalj och det ser inte alltid fint ut när man dyker och ska spränga SAMs och pansarvagnar. Dock är det riktigt mysigt att bada i röken och eldbollen som uppstår efter att man besegrat en efterhängsen motståndare, som allt som oftast singlar ner mot intet.

Ljudet däremot är riktigt inspirerande och bombastiskt, ett sedvanligt inslag i Tom Clancys många speltitlar. Musikspåren är värdiga att medverka i en episk krigsfilm och det är ruggigt skönt att glida tillbaka efter att ha stoppat de ryska rebellernas försök till att stjäla kärnvapen, blicka över det förstörda landskapet och höra ett mäktigt crescendo i bakgrunden medan din arbetsgivare maler på om hur lyckat allt blev, men att beredskap är viktigt. Röstskådespeleriet är något sämre men något av en standard, en tråkig, byråkratisk stämma infinner sig hos alla stenansikten till generaler och krigspolare – dock bör ett plus delas ut till den ryske generalen Margunov som på knackig engelska gång på gång visade en passionerad nationalism.

Kontrollen kan det tvistas om, men i mitt tycke är den stundtals jobbig och i vägen. Man kan gira lätt åt sidan med LB respektive RB, fast eftersom gas- och bromsknappen ligger på LT och RT så blir det lätt att fingret glider av. Konsekvensen blir att det är lite svettigt att gira samtidigt som man behåller farten, eller bromsar, i alla fall på x360. I övrigt framkallar den veliga kontrollen åksjuka och det är så fruktansvärt aptråkigt att åka runt i ett ekorrhjul för att få fatt i en motståndare, allt för att det inte går att göra skarpa manövrar.

Online är inte användarvänligt eftersom menyn är en riktig trubbelmakare och de lägen som finns lockar inte direkt mitt intresse. Det som var lukrativt i sammanhanget var det stora urvalet av flygplan och att man kunde ratta SAAB Gripen och stoltsera med svensk industri, men för det måste man gå upp i åtskilliga levels, och det orkar jag tyvärr inte.

Hur som helst så levererar HAWX 2 inget utöver det vanliga och bör kanske ses på med större entusiasm av flygfantaster än jag som inte riktigt är den mest peppade på att spela flyglir. HAWX 2 rodde inte hem mig, men kan säkerligen fängsla andra som vet att de gillar genren.

+ Musiken
+ Varierade uppdrag
+ Kul inledningsvis

- Kontrollen
- Kort livslängd
- Dumma medhjälpare

6/10 – Godkänt